Skenet från Ráves talisman kastar långa skuggor längs bergsväggarna när de navigerar genom mörkret. Hon drar irriterat bort håret som klibbar mot hennes panna. Är detta ett misstag? Hon slår bort tanken innan den hinner slå rot.
”Vänta på oss!” ropar Morgana samtidigt som hon försöker undvika att halka på de hala stenarna vid grottmynningen.
Ráve är för upptagen för att svara. Hon följer de främmande symbolerna längs grottans väggar allt längre in i mörkret. Kondensen i grottans tak glittrar som en stjärnhimmel i skenet från talismanen. Tyngden av gamla besvärjelser får luften att tjockna. De lockar henne längre in i grottan och hon följer välvilligt efter. Hon märker inte hur långt in hon gått förrän mörkret plötsligt känns tätare. Mer kompakt. Ett mörker som inte längre lika lättvindigt vill skrämmas bort av talismanens ljus. Hon är nära mittpunkten nu. Hon känner igen rytmen av Morganas snabba steg tätt bakom henne.
”Skynda dig”, ropar Morgana till Isolde.
”Fortsätt utan mig”, säger en darrande viskning längre bak i grottan.
”Jag sa ju att hon inte skulle våga”, mumlar Ráve och kastar en menande blick mot Morgana.
Morgana vänder sig mot Isolde, tar ett djupt andetag och lägger huvudet lätt åt sidan. En gest hon alltid gör när hon intog rollen som trions självutnämnda storasyster. En gest som alltid sprider en olustig känsla i magen hos Ráve.
”Kom ihåg vem vi gör detta för”, uppmanar Morgana med lugn ton och sträcker ut en hand mot Isolde.
Ráve väntar otåligt ett ögonblick innan hon fortsätter framåt. En tryckande tystnad sluter sig om dem när de stiger in i en stensal. Hon sträcker upp sin talisman och gamla symboler fläckade av saltstänk uppenbarar sig. De är framme. Ráve drar fram en kniv ur sitt bälte medan Morgana vecklar ut ett gulnat, gammalt papper.
”Tror ni att de märkt att vi är borta?” frågar Isolde när hon plockar fram kadavret av en ung stormfågel ur sin lädersäck.
”De har fullt upp med att planera hur de ska fira vintersolståndet”, säger Ráve innan hon hinner bita sig i tungan. Isolde slår ned blicken. Firandet som hon inte skulle få uppleva om ritualen inte fungerade.
Tanken på att Isolde möjligtvis inte skulle finnas vid Ráves sida inom två månvarv hade inte slagit henne i full kraft förrän nu. Att hon, i stället för att vara tillsammans med dem, skulle dras ner i havsdjupet som ett offer till havsguden Ugir. Det vänder sig i Ráves mage. En hedersam sak, hade hennes hycklande far sagt i saklig ton i samband med tillkännagivandet.
En brinnande eld ersätter sorgen i hennes bröst vid tanken på hennes far. Den sprider sig från hennes bröst, genom hennes armar och ut mot fingerspetsarna. Talismanen runt hennes hals ger ifrån sig ett skarpt, fladdrande sken innan ett knak hörs. Hon fryser till. En ny spricka uppenbarar sig på stentalismanen. En kall våg sveper över hennes inre och släcker hastigt den brinnande elden. Om talismanen gick sönder var hon inte skyddad mot förbannelsen. Förbannelsen som drev nio mödrar till att dränka sina döttrar i Svartviken för hundrafemtio år sedan. Hon hade memorerat deras namn. Hon viskar för sig själv: Himingläva, Dúfa, Blodughadda, Hefring…
”Gör det något att den redan är död?” avbryter Isolde och smeker ömt kadavrets slaka hjässa. Ráve dras tillbaka till verkligheten och blir påmind om varför de är här.
”Blod som blod”, säger hon avfärdande när hon tar emot det kalla kadavret.
Morgana börjar rita en stor cirkel i dammet på grottans golv som hon sedan fyller med uråldriga tecken. När alla tecken är inristade i dammet tittar de frågande på Morgana. Hon nickar. De är redo. Isolde plockar fram en näve tång och en gammal saltsten som hon placerar i cirkelns mitt. Morgana tar fram en läderpung fylld med havsvatten. Ráve rotar fram stumparna av fyra svarta ljus. Det är Berge som ovetande fick bidra med sina ljus. Tyvärr skulle han aldrig få reda på varför. Ráve placerar ljusen enligt Morganas instruktioner. Ett ljus vardera för att symbolisera de fyra havsvärldarna, ljusets zon: epilagen, skymningszonen: mesopelagen, havsdjupet: abyssen och avgrunden: hadalen. Därefter häller Morgana havsvattnet längs cirkelns konturer. Det ljusa dammet som täcker berggolvet färgas svart av vätan.
Ráve tar ton. Hennes hesa röst ekar mot salens väggar:
”Med blod vi ber om tröst,
om skydd mot ondskans röst.
Vår önskan här i natt,
i den vilda sång av storm,
att de som söker oss med makt,
ska finna hav och tomrumsform.
Hos havets moder Rán,
våra själars skuggor bor,
denna gåva vi nu ger,
där hopp och ilska som gror.”
Hon drar ett snabbt snitt över stormfågelns strupe. Svart blod rinner trögt ned mot berggrunden. Hon trycker på kadavrets hals tills klumpar av levrat blod faller ner i dammet. Tystnad. Morgana vrider huvudet mot grottans inre.
”Hör ni…?”
Ett dovt brus. Ett brus som snabbt byts ut av ett mullrande som eskalerar till ett dånande. Det sista Ráve ser är att ljusens lågor fladdrar våldsamt innan en stormvåg sveper i grottan och allt blir svart.