Vi blir färre och färre i zonen. Ingen vet hur länge skyddet i zonväggarna håller för angrepp.
”Vi lever på lånad tid” brukar pappa säga till mamma när de inte tror att jag hör.
De vet inte att jag lämnat zonen flera gånger, och att jag och John har tittat i de fallfärdiga husen och sett skrapmärkena från de varelser som ledde till flykten och skapandet av zonen. Jag har sagt till pappa om och om igen att det måste finnas fler zoner som likt vår försöker hålla mörkrets krafter borta. Pappa ler vemodigt varje gång.
Tre månvarv senare sover jag oroligt utan att egentligen veta anledningen. Jag vankar runt i sovrummet och för undan persiennerna och blickar ut. En gnagande oro i magen. Jag hade samma känsla strax innan varelsen upptäckte John och han försvann, men jag försöker nu skaka bort känslan. Jag återvänder till sängen där jag vänder och vrider på mig, vänder på kudde och täcke för att skapa svalka. I gryningen vaknar jag av ett hjärtskärande skrik. Jag skyndar mig upp och ut i hallen.
”Det kom från Carmels rum”, säger jag.
Pappa nickar och vi skyndar dit tillsammans med mamma. Hon öppnar dörren försiktigt och kikar in. Jag och pappa blickar in förbi henne. Carmel sitter på sängen uppkrupen i ett hörn med täcket som ett skydd medan hon pekar. I luften svärmar två mörkt blågröna skimrande skalbaggar i ett hetsigt flygmönster av och an över rummet och spottar ut något grönt. Mamma möter Carmels blick och gör ett hyssande tecken medan pappa rycker åt sig en golvmopp som står lutad mot hallväggen och lyfter upp moppen som om den vore en lans. Redo att spetsa någon. Carmel snyftar.
Strax därpå lugnar sig skalbaggarnas ryckiga flygmönster och de landar på sängen där de spatserar omkring som om de hörde hemma där. Då ser jag ett hål i madrassen, gröna droppar och ett fräsande ljud hörs. På kanten av madrassen syns något rött. Jag snappar upp detaljerna men jag får inte ihop det till en helhet.
”Sitt kvar med täcket uppe på det sättet, lyft försiktigt lite till så att du skyddar ansiktet så gott det går,” viskar mamma lugnande
”Spott-baggar”, viskar mamma medan hon byter en blick med pappa.
Pappa står redo för strid med golvmoppen i högsta hugg vid dörröppningen och motar bort mig från öppningen medan han försöker att lugna Carmel med handgester. Mamma backar tyst och springer i väg. Ett svagt knarrande hörs sekunderna senare från köksskåp, därefter hörs hennes snabba fotsteg när hon närmar sig oss igen.
”Vi måste fånga dem och samtidigt skydda oss”, säger mamma när hon kommer tillbaka med två grytor och en stekpanna.
”Här”, säger hon och ger mig en gryta som om jag borde veta vad jag ska göra nu. Jag står som fastfrusen.
”Håller detta emot…?” säger pappa tvekande men lägger ifrån sig moppskaftet mot väggen och tar emot stekpannan.
”Vi klarar det” säger hon.
Pappa tecknar med händerna, pekar på sig själv och mot fotändan på sängen. Mamma gör tecken att hon går in till Carmel, pappa följer efter och jag sist. Vi smyger in. Pappa kastar sig fram och försöker lägga stekpannan över dem men han slamrar till med stekpannan mot sängposten och ljudet och vibrationerna från stekpannan gör att de börjar flyga i ett virrvarr igen. Jag hinner se något som slungas ut i luften från skalbaggen och mamma knuffar mig mot dörröppningen medan hon går emellan mig och de irriterade baggarna. Jag ser en av dropparna träffa golvplankorna med ett fräsande läte.
”Det fräter sönder golvet”, utbrister jag med en högre röst än vad jag tänkt. Skalbaggarna rör på sig nu, ännu mer frenetiskt i luften. Carmel sitter gömd bakom kanten av täcket. Mamma kastar sig fram och grytan ger ifrån sig ett högt slamrande när det slår i golvet. Mamma håller ner grytan mot golvet som om hon tror att skalbaggen kan lyfta på både henne och grytan för att flyga ut.
”Hämta Vivianne” viskar hon till mig ”säg att vi har fått in spott-baggar i zonen”.
Jag skyndar ut ur huset, en av grannarna har stigit ut med papiljotter i håret och är insvept i en tunn morgonrock över nattlinnet.
”Vad händer? Jag hörde skriket” säger hon.
”Vi har Spott-baggar i huset”, säger jag som om det vore det mest självklara att säga mitt i natten. Eftersom jag inte ens själv vet vad spott-baggar är förväntar jag mig att hon ska fråga, men till min förvåning reagerar hon direkt, som om det vore ett kommando, och skyndar i väg.