Den kvarglömde
Genom grottans öppning såg han den blåvita globen stiga på himlen. En gång hade dess färger varit klarare. Med tiden hade nyanserna mattats av och små gnistor av ljus börjat röra sig runt den blåvita. Det var därifrån han kom. Han kände det, bara visste det.
De hade fångat honom, färdats upp genom molnen, ut i det svarta. De höll honom fången på en plats han aldrig sett, ville förändra honom, göra honom till något annat. De som kommit från skyn. De grå.
Han var fortfarande innesluten i den grönskimrande extrahuden med det genomskinliga klotet som de grå en gång tvingat in honom i. Han hade vaga minnen av att behöva äta och dricka, uträtta sina behov, andas. Men klotet och den gröna huden tog hand om allt det där och höll honom vid liv, vare sig han ville det eller inte.
Runt honom i grottan fanns sandkorn och stenar han lagt i olika mönster. Först på grottans golv, på marken utanför och sedan över hela slätten fram till de höga bergväggarna. Mönstren skapade bilder som påminde om de han och hans familj gjort innan de grå hade kommit. Ibland tittade han upp på den runda blåvita som långsamt höjde och sänkte sig. Tänk om de fanns kvar där, hans familj. Om han gjorde bilderna tillräckligt stora, kanske de kunde se dem.
I ruinerna fanns resterna av de grå och deras rader av fyrkantiga hyddor, några höga som berg. Minnena bleknade alltmer, det var som om bara sandkornens mönster och bilder fick plats. Men han visste att något hade hänt. De grå hade blivit som besatta av andar, en efter en. Deras ordlösa röster inne i hans huvud hade berättat att något kommit från honom, något som dödade dem. Han hade flytt, hittat en grotta och stannat där, lagt sig ner på marken för att sova. Hans sovplats hade blivit en djup grop, men han kom inte längre ihåg hur det sett ut från början.
***
Befälhavaren Jolie Mayson tände huvudmotorerna och lät dem bromsa upp det enorma SpaceX-skeppet. När hon och piloten lät den sextio meter långa farkosten långsamt lämna omloppsbanan, vända sig runt och börja falla ner mot månslätten var detta en historisk händelse. Inte sedan 1972 hade människor besökt månen, men nu hade det världspolitiska läget banat vägen för en ny rymdfararepok.
Jolie stängde av motorerna och vände sig mot navigatören Félix Rogério.
“Beredd?”
Han log och gjorde tummen upp.
“Hur känns det att 9 miljarder människor följer varje knapptryckning du gör just nu?”
“Vänta bara tills vi stiger ner”, svarade hon. “Jag har tränat in frasen 100 gånger nu. Om jag säger fel kommer mina barnbarnsbarn att läsa om det i historieböckerna.”
Skeppet hade riktat upp sig och sjönk allt snabbare mot den planerade landningsplatsen. När det var dags, tände Jolie motorerna igen. Fallet bromsades upp och skeppet började röra sig i riktning mot Shackletonkratern vars centrala yta bedömdes tillräckligt slät för en lyckad landning.
När skeppet gled över den norra kraterväggen hajade Jolie till. Innanför den hundra meter höga bergsformationen framträdde något ingen träning kunde ha förberett henne för. Hon blinkade instinktivt, skakade på huvudet och såg på nytt ut genom fönstret. Därnere avtecknade sig ett rutnät av något som liknade ruiner efter en stad. Gator, låga och höga byggnader, öppna platser och trånga gränder. Hon kom att tänka på Pompeji. Men det fanns en viktig skillnad, något som fick det att krypa i kroppen. Denna stad var inte byggd av människor.
Hon kastade en blick på Félix men han stirrade ut genom sitt fönster, verkade handlingsförlamad och okontaktbar.
“Félix”, ropade hon. “Vad är det vi ser?”
Han ryckte till och vände sig hastigt om, skakade på huvudet och slog ut med händerna.
“Fattar du”, sa han med en tom blick. “I hela mänsklighetens historia har detta funnits här. Varje gång vi tittat upp på månen … tänk om vi hade vetat.”
Jolie vred om ett reglage och tryckte snabbt på några knappar. Hon kände sig märkligt bortkopplad från sig själv, som om medvetande tappat förmågan att styra hennes handlingar. Skeppet krängde till och hon såg i ögonvrån att Félix svängde runt och stirrade på henne.
“Vad gör du?” ropade han. “Vi har en kilometer kvar!”
“Vi landar här” svarade Jolie tonlöst. “Vi kommer aldrig att förlåta oss själva annars.”
Ingen av dem visste säkert hur ytan var beskaffad rakt under dem. Landningskamerorna kunde förse skeppet med den information som behövdes för att kunna justera deras position och hastighet. Men de sista fem minuterna var mardrömslik. Skulle det stora skeppets landningsställ hamna på en slät yta eller på en gropig slänt?
Jolie och Félix höll andan medan Cape Canaverals alltmer upphetsade röster genljöd i deras hörlurar. Kommer vi att avrättas för myteri? hann Jolie tänka innan skeppet skakade till och en syntetisk röst meddelade: “Artemis 3 har landat”. De väntade andlöst medan sekunderna tickade. Skulle skeppet stå kvar? Skulle det välta och i så fall bli deras gravkammare. Men ingenting hände.
När de andats ut, tog de på hjälmarna, satte igång dräkternas livsuppehållande system och låste upp luckan till hisschaktet. Enligt planen skulle de först vila i ett par timmar, men de hade redan äventyrat både sina karriärer och sina liv, så vad spelade det för roll längre? De sänktes ner mot månytan, öppnade luckan och steg ut på avsatsen ovanför den stege som skulle ta dem den sista biten ner. Framför dem bredde resterna av en stad ut sig.
På månen fanns inga förruttnelseprocesser eller någon erosion, men det var ändå något med staden som gav känslan av något urtida. Men så såg dom det. Något som framträdde tydligt mot marken. Något som såg nylagt ut. Nedanför dem bredde ett mönster av stenar, grus och sand ut sig. De kunde urskilja delar av något stort, något som sträckte sig ut över hela slätten. Jolie kom att tänka på en bild hon sett. Fotot var taget i den nyupptäckta Maros Pangkep-grottan i Indonesien. Det astronauterna såg framför sig liknade en grottmålning gjord för femtiotusen år sedan.