Jag spanade ut i dunklet. Hjärtat dunkade som en tickande bomb i bröstet. Jag höll andan så länge att det började sticka i lungorna. Kroppen mindes den förra striden, och blodet hade precis slutat rinna. Jag pillade på sårskorpan över mitt högra ögonbryn och justerade axelremmen på hölstret. Den bruna läderväskan var fläckad av rött. Motståndarnas blod.
Väggarna runt oss kröp närmare, De försökte pressa ihop oss till ingenting. Varenda muskel i kroppen var på helspänn, men vi behövde vila.
Det sved i ögonen och jag knep ihop dem, som om jag kunde stänga ute allt jag inte orkade möta. Höstlöven frasade högt. Hela skogen skulle avslöja oss. Jag strök över hans mjuka mule och lät handen vila kvar. Bara lite till.
Dranjir tryckte sig mot mig, hårt, nästan som om han försökte krypa in under min jacka. Han darrade. Det gjorde jag också. Jag höll handen över munnen och släppte ut ett nästan ljudlöst andetag. Lyssnade. Stegen… hade de försvunnit? Tystnad. Bara min egen puls och Dranjirs. Jag lutade pannan mot hans hals, försökte lugna honom. Kanske försökte jag lugna mig själv mest. Men stegen var borta. Vi hade klarat oss, utan att bli upptäckta.
Jag lät luften jag hållit inne rusa ut i små, hackiga stötar.
”Såja, vi klarade oss,” viskade jag och strök honom över nosryggen. Jag drog åt sadelgjorden. Dranjir svarade med ett lågt, nästan kuttrande läte. När han ruskade på vingarna flög mossa och flis omkring oss.
”Vi stannar lite till, bara för att…” Orden dog när en plötslig smärta skar genom armen. Jag tog tag där instinktivt, och handen blev genast blöt.
”Vad…?” En kall våg spred sig genom kroppen. Min ljusa särk mörknade. Fläcken växte, pulserande. Tröjan färgades rostbrun av blodet som rann.
”Kraaaa!” Dranjir kastade sig fram och nästan välte mig. Vingarna slog kraftigt i luften, och mer mossa regnade ner från taket. Han ställde sig mellan mig och öppningen, sträckte ut hela sin kropp, som en levande mur. Halsen böjde sig, musklerna spändes, och han gjorde ett utfall mot skuggorna där främlingen väntade.
Jag grep tag om skaftet till min dolk och mötte Dranjirs blick. Hans mörka ögon hakade fast vid mina ljusa. Våra medvetande kopplades ihop i ett tyst samförstånd. Jag nickade långsamt och stötte ut min tanke mot honom. Vi hade tränat på detta under oändligt många sömnlösa nätter. Nu var det skarpt läge.
”Ett, två, tre.”
Jag hann knappt tänka klart innan vi, som en enda kropp, rusade mot vår fiende. Axel mot vinge, sida vid sida. Ett enda andetag. Två hjärtan som slog i samma rytm. Vi högg mot hans strupe.
”Ggrrhh!” Ett vingslag for förbi, nära nog att riva mig. Jag parerade, kände dolken glida mot metall. Kroppen var svag. Vi behövde mat. Hungern högg i magen, men vi fortsatte tills blodet slutat rinna.
Dranjir. Elion. En och samma.
Jag såg genom Dranjirs ögon, såg mig själv utifrån. Det var underligt. Nästan som att se en främling. Samtidigt kände jag igen varje rörelse. I ett ögonblick hann jag tänka att mitt hår började likna Arenias, innan en stötvåg slet mig tillbaka till min egen kropp. Vi hade färdats många månvarv tillsammans, Dranjir och jag. Och det värkte i bröstet av saknad. Saknaden efter det vi lämnat bakom oss. Arenia. Min syster, mitt allt. Innan Dranjir tog hennes plats.
Jag blickade ner mot den livlösa kroppen som låg vid våra fötter i grottöppningen. Bröstkorgen rörde sig inte. Blodet som nyss sipprat fram ur hålet i hans bröstkorg var stilla nu. En mörk fläck bredde ut sig bland de vissnade löven. Jag höll om min skadade arm och vacklade till. Ett ringande tjut fyllde mitt huvud innan allt blev svart.
En stickande doft smög sig in i näsborrarna och jag blinkade till. Jag slog upp ögonen och möttes av mörker. En skugga svepte förbi, och Dranjirs väsande andetag drog mig tillbaka till verkligheten.
Det ömmade i hela kroppen när jag satte mig upp. Dranjir höll sin skadade vinge som ett draperi framför sig. Jag haltade fram mot honom, och mitt ljusa hår föll ner i ansiktet och skymde sikten.
”Såja, min vän,” viskade jag och strök honom över bogen. Det sipprade blod ur ett hål på hans vänstra sida, där en handfull av hans blåskimrande fjäll saknades. Han ryckte till när jag närmade mig. Jag drog av mig jackan och höll den försiktigt mot såret för att stoppa blödningen. Dranjir spände musklerna under min hand, morrade lågt.
”Krii-a!”
Hans huvud slog åt sidan, och innan jag hann reagera fäktade han häftigt med vingarna. Jag kastade mig undan, smidigt, för att undvika de spetsiga vingarnas svep. Luften virvlade till och små bitar av mossa och damm for runt oss.
Jag famlade efter ryggsäcken bakom mig och drog fram ett paket med köttstycken. Varsamt vecklade jag upp det bruna pappret och kastade det mot Dranjirs håll. Jag vek undan blicken, lyfte axeln mot hans vinge som en gest av vördnad.
Hans mörka ögon synade mig, innan han drog sig tillbaka in i grottans mörker.
”Kom nu, vännen,” sa jag mjukt. Jag ville inte låta honom ana min frustration. ”Vi måste färdas vidare. Innan de skickar ut fler spejare.”
Jag visste inte om Dranjir förstod mitt språk, eller om han bara kände på sig på skärpan i min röst, att det var allvar.
När vi kom ut ur den dunkla grottan vibrerade Dranjirs muskulösa kropp. Han klippte med vingarna och ruskade på sig som en argsint värphöna. Jag justerade midjebältet och bugade mig. Dranjir besvarade gesten, så att jag lättare kunde kravla mig upp på hans rygg.
Ett skri i fjärran fick mig att skynda på rörelserna. Jag halkade och tappade fästet. Mitt ben fastnade i maggjorden och en brännande smärta sköt genom ankeln. Dranjir tog ett steg bakåt, och jag förlorade balansen helt och gled ner mot den frusna marken.
”Satan,” väste jag tyst för mig själv.
Dranjir skakade långsamt på vingarna, som om han ville be om ursäkt för min klumpighet. Jag skickade en tyst bön till högre makter om att det provisoriska bandaget skulle hålla, åtminstone tills vi nådde något som liknade säkerhet.