Attacken på Viborg
Johan Posse satt i sin kammare och tittade ut genom ett av de smala fönstren i burspråket. Han begrundade sitt liv och de val och uppoffringar han gjort för Metsola som lett till att han hamnat här, i detta till synes, lugna paradis. Ärren på hans kropp vittnade om våldsamma sammandrabbningar och lappen för vänster öga, en ständig påminnelse om ungdomens misstag. Vad hade det inte kostat honom att få uppleva denna stillhet?
Koppen med svartbrygd värmde hans händer. På håll kunde han se en pil av flyttfåglar komma tillbaka efter vinterns hårda månader. Allting började om igen, precis som det gjort varje vår sedan han kom hit till Viborg för snart sju år sedan. Bakom honom sprakade elden i den öppna spisen och framför den låg hundarna fortfarande och sov. En fin morgon som förhoppningsvis skulle leda till en lika fin dag. Allt borde vara bra, så varför kände han då denna oro som gnagt inom honom de senaste veckorna? Vad hade han missat? Det var som att det var för bra – för lugnt!
Han avbröts i sina funderingar av en knackning på dörren. Han suckade, tog en klunk till och gick till sitt skrivbord. Hundarna hade vaknat till och tittade mot dörren.
”Kom in!” Posse gjorde tecken till hundarna att lägga sig igen.
Mannen som kom in var lång, inte kraftigt byggd, men inte spenslig heller. Han hade haft ett ganska ordinärt utseende om det inte varit för det långa ärret som löpte nedför höger sida av ansiktet. Att vänster arm slutade vid armbågen bekräftade bilden av en gammal soldat. Det var Posses adjutant, Kapten Hode. Han höll en bunt papper i högerhanden.
-Ah, Hode, vad har du med dig idag? Det ser ut att vara mer än vanligt…
-Befälhavare Posse, det är mer än vanligt, en hel del, tyvärr. Vi har fått in en del oroande rapporter; spaningspatrullen som utgick mot Skrevan för en vecka sen, har inte kommit tillbaka. De borde ha varit…
-Bah! Posse slog ut med händerna. De kanske råkat för ett oväder och tagit skydd i någon av grottorna där uppe. Ovädren kan vara hemska så här års. Vad har du mer?
-Flera rapporter från byarna i norr om boskap som försvunnit. I ett par fall, även herdepojkarna som följde djuren, Kapten Hode tystnade och gick igenom pappersbunten. Just det, vi har också fått in en rapport om ett uppbränt duvslag. Duvslagaren hittades med en pil i ryggen. Också det norrut. Dessutom verkar det inte komma in några handelsmän över gränsen. Det är som att det skulle vara stiltje.
-Fanders! Posse slog näven i skrivbordet. Allting i rapporterna kommer norrifrån? Det är för mycket för att kunna bortförklaras med oväder eller tjuvskyttar. Något är på väg att hända! Vad har det stått i de senaste depescherna om vårt ”kära” grannland Ryzgon?
-Inte mycket. En del interna stridigheter sen kungen dog i höstas. Den yngsta i barnaskaran, prinsessan Simuel, verkar ha tagit över makten. Bröderna är troligtvis döda. En ambitiös ung dam, om du frågar mig.
-Ingen frågade dig! Ambitiös? Mer mordisk! Se till att skicka ut fler spaningspatruller. Vi måste ha mer information. En sak till, innan du går, hur kan ett duvslag brinna? De vi har är ju byggda helt i sten!
Kapten Hode stannade till i insamlandet av sina papper och tittade upp med en skrämd blick.
-Du menar att någon använt magi? Men, magi finns ju inte, det vet alla. Bara sagor och påhitt! Som det stadsborna här tror om er till exempel. Det är ju bara tokigheter: att ni fick det att börja snöa när ni skakade ert dunbolster från tornet och att vi morgonen efter hade en decimeter snö på marken. Det var ju ändå sent på hösten. Eller att ni har förtrollade snabba budbärare, ha! Stadsborna vet ju fortfarande inte att budbärarna är tvillingar och brukar rida om varandra. De tror att ni kan magi, när det i själva verket är tillfälligheter och missförstånd.
-Magi finns, Hode, bara inte som förr i världen. Att stadsborna tror att jag kan magi har hittills varit till min fördel när det gäller att klara upp diverse tvister. Glöm inte att Viborg är en provinsstad. De vet inte bättre. Förr var magin spridd och i varje by fanns det flera som använde magi i vardagen. Jag vet att det i min hemby fanns två män som kunde använda kraften. Varför den inte finns, eller syns nu, vet jag inte. Gå nu, och nämn inte min tanke om magi till någon annan. Vi ska inte skrämma upp folk om att vi kanske möter riktiga magiker i en snar konflikt.
Efter Kapten Hode lämnat honom gick Posse på sin inspektionsrunda bland soldaterna som han gjorde varje morgon.
Han hade precis avslutat sin runda och var på väg till biblioteket, när en av soldaterna som var på tjänst nere vid stora porten kom springande.
-Befälhavare Posse! Ni måste komma. Det har kommit in en skadad kvinna från en av byarna. Hon säger att ”de” kom på natten och plundrade och brände, och värre! Alla ska vara döda utom hon.
-Ta mig till henne,” Posse tvärvände och tillade, ”och hämta någon av de läkekunniga från staden!
Kvinnan låg inne i vakttornet. Hon var illa däran. Det var levrat blod på hennes ansikte och på hela framsidan av hennes klänning. När Posse kom in i rummet tittade hon upp och försökte le. Hon vinkade att han skulle komma närmare. Han satte sig på huk framför henne.
-De kommer” viskade hon fram. Soldaterna pratade och skrattade sinsemellan när de gav sig på mig och mina döttrar. Min man och son hade de redan huggit ner…
-Vilka soldater, frun? Vilka är det som kommer? Hur såg de… Posse avbröt sig när en av de läkekunniga kom in i rummet. Hon ställde ner sin krog och gick fram till kvinnan. Kvinnan blundade. Efter en snabb undersökning tittade den läkekunniga kvinnan upp på Posse och skakade på huvudet.
Posse gick ett varv på borggården för att klara sina tankar; vilka var soldaterna? Var det Ryzgon eller kringstrykande legoknektar?
Ett dovt mullrande hördes i fjärran och vad som såg ut ett stort moln, rörde sig vid horisonten. Fästningens varningslurar lät dovt uppe från ett av tornen: fiende var siktad!