In, ut, andas. Så här känns rymden, fast lättare. Hjälmen är densamma, men andningen är lättare, att röra sig, lättare. Tänk inte på det. När slussen öppnas, då är det som rymdhavet däruppe.
Loll drog ett djupt andetag, lungorna fylldes med Trimex: syre, kväve, helium. Dykklockan darrade under fötterna och vattnet steg om knäna. Oliver var så nära att dräkternas skuldror snuddade varann. Ränder i orange och gult löpte tvärs över deras armar och ben. Hans simfötter lämnade däck innan vattnet nådde hennes axlar. Hon blundade och drog ett andetag. Tänk att du stiger ut i rymden!
Vattnet tryckte mot bröstkorgen. Ut, in, andas. Neptunus kram – på det här djupet – var det hårdaste famntag man kunde uppleva. Hon öppnade ögonen till mörker och vatten. Endast en matt glöd från dykardräkternas ränder och det svaga ljuset i deras hjälmar. En kort nick från Oliver bekräftade att det var dags.
Hon gjorde tumme upp. En skälvning darrade genom dykklockan då porten gled åt sidan. En stålvägg stod framför dem. Dykklockans strålkastare glimmade i hundratals fönstergluggar. I alla riktningar försvann det vidsträckta skrovet ut i mörkret. En främmande kropp i det här havet. Ett skeppsvrak från stjärnhavet över dem som kommit att vila så djupt att inget ljus längre nådde henne.
Loll fäste säkerhetsvajern i bältet och Oliver fäste sin karbinhake efter henne.
En blekt skinande sfär svävade långsamt fram längs vrakets bordläggning. Sakta men målmedvetet kom den mot dem. Loll sträckte ut handen och greppade dronens spegelblanka chassi. Den slocknade då hon vred den för att läsa symbolerna.
Olivers hand dansade över tangentbordet på hans bröstpanel. ”Objektiv fem, klart” sprakade röstsyntesen i Lolls hjälm. Hon nickade och pekade på dronens batteriindikator innan hon gav den en skjuts in i dykarklockan. Skönt att den kommit till rätta.
Hon kontrollerade omedvetet säkerhetsvajern innan hon simmade mot vraket. Ljudet av varje andetag brusade genom öronen.
Ett klonk ekade genom skrovet då hon fäste första magnetankaret och skiftade vinkel för att glida fram över fartygskroppen. Ett viktlöst klättrande med fingertoppar som nuddade varje titthål. Hon räknade fönster.
Tänk vilka saker de fönstren sett, de yttre världarna, gränsen och stjärnhavet utanför. En dag skulle hon se ut genom ett sånt fönster och se stjärnljus.
Gluggen de sökte var ärrad av förra skiftets skärbrännare. Loll markerade med grön oljekrita och Oliver fäste en bräschladdning. De stötte ifrån med kraftiga simtag och följde vajern tillbaka. Oliver nådde vinschen ögonblicket innan Lolls kropp dunsade mot hans rygg i vanlig ordning. Han hade redan grepp om porten. Hon höll fast i hans axel och lossade säkerhetsvajern. Han gled in i slussen med henne hängande från en arm om hans hals.
Oliver stängde ventilen bakom dem medan hon slog till handtaget som drog tillbaka vajern och magnetankarna. Vinschen knarrade i gång och Loll sträckte sig efter dronen som flöt passivt nära lampan. Den visade fortfarande lågt batteri men hon fäste den med magnetankarna i bältet.
Lolls blick mötte Olivers. Hjälmen lyste upp hans intensiva ögon. Hon gav honom en nick och han vred sig mot kontrollpanelen för att slå in koderna för detonatorn. Slussens lampa skiftade till rött och de grep ledstången i taket. Kontrollpanelen räknade ned.
Klockan börjar ticka när det smäller. Bräschladdningen skulle lysa som en sol i instrumentpanelen på vartenda skepp som fanns härute, och då började kapplöpningen.
Andas. In, ut. Hela klockan gungade av svallvågen. Loll drog ett par djupa andetag. Hon visste att de båda tänkte igenom exakt vad de skulle göra när lampan slog över till grönt. Oliver skulle öppna luckan. Hon skulle haka på vajern och leda vägen, det var hennes uppgift. Han skulle följa med slangen. Hon behövde göra det rätt, det var bara fyra svängar, men om hon ankrade fel, skulle de förlora värdefull tid.
Lampan blev grön och hon var ute med kraftiga tag av simfötterna. Tillbaka, Ardor vilket hål! Bordläggningen öppnade sig som ett gap, ramverkets stålbalkar stack ut som långa huggtänder ur skrovet. Hon hittade en balk och fäste ankaret. Fingrarna trummade mot bröstpanelen ”ettan fäst”, samtidigt som hon grep kanten och svingade sig in i vraket. ”Tvåan fäst” Hon gled genom det urblåsta skelettet av en kabelkorridor. Simfötterna snuddade väggarna. Här skulle inte gå att simma när de dragit in slangen. Det fanns inte utrymme att vända. Oliver skulle bli tvungen att vinscha ut henne om hon misslyckades.
En plåtlucka blockerade vägen. Loll tog fram skärbrännaren för att snitta nitar. Fötterna spjärnade mot väggarna för stabilitet, skärbrännaren krävde båda händer för att spraka igång. Hundratals små bubblor reflekterade lågans blå ljus. Hjälmen varnade för temperaturökningen och vattnet kokade mellan hennes händer. Det sved ilsket i skarven mellan handskar och torrdräkt.
”Din dräkt larmar” ljöd proxyrösten i hjälmen.
Loll skakade på huvudet, trots att hon visste att han inte kunde se henne.
”Din dräkt larmar.”
Hon grimaserade, tänderna gnisslade mot andningsmunstyckets gummi. Blicken släppte inte metallen som smälte under skärbrännaren.
”Din dron larmar. Jag drar dig.”
Handen på bröstpanelen. ”Nej. Nej.”
Hon drogs baklänges, fötterna klämde vajern och kroppen spändes i farhågan att fastna i något. Skärbrännaren hade slocknat. Handen på panelen. ”Nästan där, dra inte ut.”
Det var tyst ett ögonblick. Han hade redan vinschat henne ett par meter bakåt när draget avtog. ”låter som min flickvän” knastrade proxyrösten utan ett uns humor. Utrustningen var inte avsedd att leverera skämt eller ens dagligt tal.