Nyss fyllda tolv år höll Dominics tillvaro på att falla samman. Istället för att njuta av en av årets första gnistrande vinterdag låg han i sitt rum och tårarna brände bakom ögonlocken.
Mamma hade bakat hans favorit, blåbärspaj, som märkligt nog inte smakat något. På presenterna med grön-blå inslagningspapper hade hon med snirkliga bokstäver skrivit Grattis Dominic 12 år! Hon hade påstått att allt både var från henne och pappa men han visste mycket väl hur det låg till när han såg mammas irriterande blickar på pappa. Oavsett vad hade han ändå inte fått det han mest av allt önskat sig. Det tycktes ingen kunna ge honom.
Han visste att det bara vara en fånig saga men ändå hade han klamrat sig fast vid idén som om den vore hans livboj på öppet hav. Var det någon som förtjänade att komma till Hogwarts mer än Harry Potter så var det Dominic.
De hade ätit middag på restaurangen med cirkustema och småportioner. Dominic försökte hålla humöret uppe och njuta av maten som han vanligtvis tyckte så mycket om.
”Hade du önskat dig något annat, gubben?” Mammas hand darrade till när hon smekte honom över håret och skannade av honom med den där sökande blicken som kollade om allt var okej. De vitlöksmarinerade räkorna låg orörda framför hennes son. ”Är dina popcorn slut?” Hon såg ner i den halvfulla kartongen och ropade till sig en ung servitör som genast var framme vid bordet.
”Nej, det är ingen fara mamma, jag har ju popcorn kvar och maten är jättegod, jag lovar.”
”Hej, skulle vi kunna få lite påfyllning här?” Mamma viftade med den halvfulla asken mot den finnige killen i rött förkläde och båtmössa på sniskan. ”Vi har ett födelsedagsbarn här som älskar popcorn.” Rösten lät en oktav högre än vanligt när hon pratade med servitören.
”Jag tror jag vet vad det är som saknas.” Pappa blinkade med ena ögat och höll upp sin telefon samtidigt som den plingade till och en text uppenbarade sig.
Din dryck är klar att hämtas upp.
”Undrar vad det kan vara för spännande?” Pappa höll för sin gapande mun med handen och larvade sig på ett sätt som Dominic hade uppskattat när han var liten.
Skrattet fastnade i halsen på den nyblivna tolvåringen innan han reste sig för att hämta sin dryck. Stolen välte när han i sin iver flög upp från den och skyndade iväg till baren. ”En persikodrink, tack så mycket!” Han kunde inte låta bli att le från öra till öra när han kom tillbaka till bordet med en ljusorange dryck i glas med fot. Den godissmakande drinken var helt klart hans favorit på listan.
Föräldrarna lutade sig mot honom med stora ögon och uppmuntrande leenden. Han svalde för att få ner känslan som välde upp inom honom. Det var rörande hur mycket de försökte för att se till att han hade det så bra som möjligt.
Telefonen plingade till igen och efteråt blängde mamma först på ölen och sedan på pappa. ”Jaha, då blir det jag som får köra hem, igen.”
Pappa log med en oförstående min och lutade sig tillbaka i soffan. Han rufsade om sin sons hår innan han tog en näve popcorn som han sköljde ner med ölen.
En öl, en violdrink och tre hallonsorbet senare lämnade de restaurangen. Mamma muttrade fortfarande när hon satte sig vid ratten och körde hem familjen.
Väl hemma valde Dominic att gå upp på sitt rum. Det kändes som att föräldrarna hade tävlat om vem som kunde göra hans födelsedag bäst under hela dagen. Ändå saknade han något.
Hela sitt liv hade han känt sig utvald på något sätt. Han kunde inte förklara varför eller hur men han var säker på att det fanns en speciell mening med att just han vara här och nu.
Det borde ha visat sig redan förra året när han fyllde elva, men inget hände då heller. Uggleposten uteblev. Dominic skakade på huvudet och skrattade åt sig själv. Det där var ju bara larv. Ett brev normalt i brevlådan skulle räcka mer än väl för att få honom att hoppa av glädje.
Besvikelsen som sköljde över honom var därför svår att hålla emot när den enda post han sprättade upp var den vanliga födelsedagshälsningen från farmor.
Hade drömmen just bara varit en dröm? Dominic varken ville eller kunde tro det.
Det var då, på hans tolfte födelsedag, när han önskade sig bort, långt bort som han för första gången hamnade i Vintervatten.
Utan att veta hur han hamnat där stod Dominic plötsligt på den plats som han långt senare fick reda på var Evigheternas äng.
Trots att det bara var början av januari kändes solen lika varm som under en junidag. Fullt av människor satt tillsammans i smågrupper på picknickfiltar, andra kastade frisbee till varandra eller spelade krocket. Skratt och glada tillrop hördes överallt och fick luften att vibrera som av löften om evighetslånga sommarlov.
Två pojkar, några år yngre än han själv, sprang runt med var sin drake. En bit längre bort rullade några barn nerför en slänt, kiknande av skratt. Ett äldre par promenerade sida vid sida och verkade djupt försjunkna i en diskussion.
Innan Dominic ens hann reflektera över att han var den enda som var ensam på ängen kom någon gående mot honom. Redan på håll kände han i hela kroppen igen mannen framför sig. Nästan som om han varit ute på stan och utan att tveka peka ut mamma och pappa bland hundratals andra.
”Välkommen till Vintervatten”, hälsade mannen på honom, ”så trevligt att se dig här Dominic.”
Tolvåringens tankar snurrade runt i huvudet som Loke på Liseberg. ”Jag känner igen dig på något konstigt sätt.” Trots den behagliga värmen som spred sig i magen hörde han hur rösten sprack av iver.
Förra året hade han varit på en mässa med mamma och pappa och köat i nästan en timme för att få träffa sin favorit- youtuber. Den känslan hade varit obeskrivlig men det här var något helt annat. Det här var så mycket större än så.
I närheten av denna man, som utstrålade sådan trygghet som nästan gick att ta på, kände sig Dominic märkligt hel. ”Men jag vet ju att vi träffas för första gången. Vem är du och hur vet du vad jag heter?”
I samma stund visste han svaret och sa namnet unisont med mannen framför sig. ”Aaron”.