Fånge nr 11
”Fånge nummer 11 har rymt!”
Meddelandet vidarebefordrades i vaktkedjan tills det nådde chefen. Alla tänkte;” Hur är det möjligt?”
Men jo, det var möjligt.
Fånge nr 11, Jonas Edvin Skarp, 13 år, dömd för att ha stulit ett bröd från bagarens plåt som stod på avkylning nedanför fönstret mot gatan, var fri igen.
Han fanns inte i sitt bås på morgonen när alla väcktes för att klä sig inför dagens straffarbete. Edvins kompis, Albin Emanuel Gran, gladdes åt vakternas förvåning och visste att hur de än letade så skulle de inte hitta Edvin. Inte i fängelset i alla fall, och förhoppningsvis skulle de aldrig göra det utanför heller.
Albin själv skulle snart bli fri från detta hjärndödande ställe, han hade snart avtjänat sitt straff, och då skulle de försöka hitta varandra. Det hade de lovat varandra innan Edvin gav sig av. Ingen skulle någonsin få veta hur det gått till. Albin hade bara en vecka kvar innan han var fri och tänkte inte rymma som Edvin gjort, men Edvin hade ju ett år och två månader kvar på sitt straff så Albin förstod att Edvin hade längtat till friheten. Och nu var han fri! Albin smålog igen åt vakternas bryderi.
Edvin själv hade just landat i välkända kvarter i staden. De Hemlösas kvarter. Edvin hade bott där ett kort tag innan han råkade bli sedd då han tagit brödet. Det var åtta långa månader sedan han sist var här. Han skakade på huvudet som för att skaka av sig minnet av fängelset och det som hänt där.
”Aldrig mer dit!” tänkte han. Det enda han saknade var sin kompis Albin, men de skulle snart ses igen.
Nu gällde det att hitta Bob. Hoppas verkligen han fortfarande lever. Det var viktigt för det var han som skulle vara Edvins länk till Albin. Så hade de kommit överens om.
Han gick på gator han mindes och vissa av de som bodde där nickade igenkännande åt honom. Vissa kände han alls inte igen. Edvins mörka lockar under kepsen gungade när han snabbade på stegen. Han hade ju fortfarande kläderna från fängelset på sig och han var rädd att någon skulle upptäcka det och larma vakterna. Det gjorde ont i fötterna när han barfota trampade på småbitar av glas, trä och metall. Alla större delar och bitar tog man vara på för att använda till något.
En stor kraftig kvinna med grått hår tjoade av glädje när hon fick se Albin. Hon sprang emot honom och tryckte honom intill sig i en stor varm kram. Underbara Klara, hon var som en mormor för honom, och hade hjälpt honom mycket när han först kom till staden och till dessa kvarter. Klara var som en beskyddande ande för alla nykomlingar, lika varm och hjärtlig mot alla, men särskilt mot de som var yngre. Som Edvin.
När han väl kunde andas och tagit sig ur kramen frågade han Klara efter Bob.
”Jag såg honom för en vecka sedan, men jag vet inte var han är just nu. Han sa bara att han skulle hitta någon ny plats. Han har kommit sig upp!” Klara skrattade sitt härliga skratt och förklarade sedan vad hon menade. ”Han har fått tag på en skåpbil som han bor i. Den fungerar bara då och då men då passar han på att flytta den. Han säger att han vill se nya vidder och vyer så han kan vara var som helst!”
Edvin suckade vid tanken på att det kanske kunde vara svårt att hitta honom, men var samtidigt glad för Bobs skull. Efter många hemlösa år och svåra minnen unnade han Bob att få det bättre. Och en egen skåpbil var definitivt ett steg åt rätt håll.
Han kramade om Klara igen och bad henne hälsa Bob att om hon såg honom, skulle hon berätta att Edvin letade efter honom och att de kunde träffas vid vattenkranen på junidagen om 38 kvadriter.
Hon lovade det och Edvin gick vidare för att hålla utkik. Både efter Bob men också efter någonstans att bo och framför allt för att sova. Slutligen kom han in i det som varit en tågvagn och gick längst raderna av sovbås som täckte väggarna från golv till tak. Alla han gick förbi var upptagna, antingen av folk som sov där, var vakna eller som hade varit där eftersom deras saker var kvar som markerade att just den platsen hörde till någon.
Han höll på att ge upp när en plats längst intill vänster och längst upp var ledig. Edvin fick tårar i ögonen av glädje och slängde upp sin jacka.
Återigen hade Underbara Klara hjälpt honom. Hon hade gett honom nya kläder och skor, en brödbit som han hade i fickan, och en mobiltelefon. Den sista saken fungerade bara om han skickade sms men det räckte. Nu efter Den Stora Förändringen var ändå allt med teknik väldigt osäkert. Ibland fungerade det, men oftast inte.
När Edvin vaknade var han stel i kroppen. Det enda mjuka han hade som han kunde ligga på var jackan och det hade han haft som huvudkudde. Men han var fri.
Han kunde se en skymt av omgivningen utanför genom en springa i det som en gång varit ett fönster men som nu var igenspikat med bräder. Natten hade varit lite kylig och det var på gång att ljusna.
Himlen skulle snart få den ljust gråa färg som det varit sedan Den Stora Förändringen. Det var bara ibland som en blek stor rund himlakropp gjorde dagen lite ljusare.
Han såg sig om och i en springa i det träklädda taket fick han se en liten pappersbit sticka ut.
På en ihopvikt skrynklig papperslapp stod det någonting som var svårt att tyda. Edvin kisade och sträckte ut sin hand med papperslappen utanför sovbåset där det var ljusare.
Det såg ut om en adress och några siffror. Adressen kände han inte igen och siffrorna kunde kanske vara ett mobilnummer.
”Vad har du där?” Papperslappen försvann plötsligt ur hans hand och Edvin ryckte till av den höga rösten.
”Har du hittat något viktigt måste du dela med dig förstår du väl”
Rösten tillhörde en tjej med tovigt hår under en stickad mössa. Håret var rött och ett par gröna ögon blängde ilsket på honom. En stickad tröja och kjol som en gång varit lysande blå avslutades av ett par bruna kängor.
Edvin såg förvånat på henne men blev också arg.
”Det är min lapp, jag hittade den”
Tjejen som nyss stått och stirrat på honom vände sig snabbt om och sprang iväg i vagnen. Med lappen.
Edvin fick bråttom att få med sig sina få saker och sprang efter henne.
Han kände att lappen var viktig och han ville få fatt på flickan.