Balsalen var alldeles för ljus och öppen enligt Emerentia. Överflödig i lyx och uppklädda människor. Det var svårt att inte rynka på pannan i avsmak. Hon fick hela tiden tvinga fram ett milt leende eller slappna av i ansiktet så att ingen skulle uppfatta henne som misstänksam. Planen var enkel, åk till slottet, deltaga i kungens firande, smyga undan i rätt tid och frige sin kompanjon som satt i säkert förvar under slottet. En eller fler små detaljer fanns med, men Emerentia kunde endast fokusera på en sak och det var att inte kasta drinken hon låtsassippade på i ansiktet på adelsmannen framför som oavbrutet pratade om sina vackra jaktmarker. Han hade upptagit hennes uppmärksamhet i en mycket lång kvart. Emerentia försökte hela tiden ursäkta sig vidare, men han hängde med som ett skoskav. När hon till slut tog ett bestämt kliv mot ett dryckesbord drog han tag i hennes arm. Vreden flammande upp och hon tog ett grepp om kniven som låg tryckt innanför en av klänningens många fickor.
”Jag tror damen ursäktade sig långt innan du kom in på dina jaktmarker”, avbröt en lång man i mörkorange rock. Emerentia släppte greppet om kniven och såg upp i ett par lysande blå ögon med en road glimt i. Adelsmannens puffiga kinder blev aningen röda och han släppte Emerentias arm. Med upprörd min stegade mannen bort och Emerentia blev ensam kvar med den långe mannen.
”Tack”, sa hon lågt och gick fort mot utgången, ovillig att dra uppmärksamheten till sig från omgivningen. Mannens låga ”ingen orsak” hängde kvar i luften. Vid slutet av rummet tittade hon sig om och såg mannens ljusa ögon riktade mot henne. Det fanns något hon inte kunde utröna i dem. Men det var inte ovanligt i hovet att kunna dölja sina känslor, ett verktyg alla behövde om man skulle överleva. Emerentia var duktig på att skala av andras lager, se in i deras ögon och förstå vad som drev dem.
I korridoren mötte Niro upp henne, utklädd som servitör.
”Fan vad lång tid det tog, jag övervägde att gå in och hälla en bricka med räkor över honom.”
”Jaja, jag är här nu. Hit med byltet”, svarade hon stressat och föste undan det lockade håret från ansiktet. Hon avskydde dessa tillställningar. ”Är alla vakter sövda?”
”Det är fritt fram.” Niro nickade bistert mot en smal trappa som skulle leda ner till de urgröpta hålorna där fångar fördes. Det var ett komplicerat system av gångar, men gruppen hemmavid hade gått igenom den otaliga gånger. Det fanns vakter som tillhörde deras hemliga sällskap och som hjälpt till med planen. Väl nere i grottan slängde hon av sig klänningen och gömde den i en vrå, drog på sig de mörka byxorna och tröjan, satte fast kniv och rep vid höften och började söka sig till rätt sida av labyrinten. Det var inte svårt att hitta. Emerentia var framme på nolltid vid rätt port som innehöll flera hålor. Vakterna var som Niro lovat borta – antagligen lagda i en egen håla. Med en stulen nyckel öppnade Emerentia hålan där Fiona satt. Hon sjönk ner på knäna framför henne och viskade i örat: ”Jag är här nu.” Fiona var iskall och Emerentia bannade dem som satt henne i kylan utan vare sig filt eller varmare klädsel. Men så var det i riket Renom. Ingen nåd visades mot de oskyldiga. Fiona tittade upp med trötta ögon, hon satt bunden till en stol. Håret otvättat och stripigt. Fiona försökte resa sig upp utan att lyckas.
”Sch, vi ska få ut dig så spara på krafterna.” Fiona försökte göra ett ljud och det var då en smygande fasa steg inom Emerentia. Hon trodde det var smuts som hade smetats runt Fionas ansikte, men lukten av järn var svår att missa. ”Öppna munnen”, beordrade Emerentia och såg hur hennes kära vän skakade på huvudet medan tårar började rinna i blodet. ”De jävlarna!” väste hon. Hennes tunga, de hade tagit den. Straffet som ibland följde de som försökte hindra kungen från att förvisa brottslingar bortom muren.
Ett ljud längre bort fick de båda att rycka till. Fan, alla vakter skulle ju vara borta, tänkte Emerentia och fick loss Fiona från stolen. Ljudet ökade och en kraftig smäll ovanför hålan gjorde att småstenar rasade ner. Det var hennes signal, Niro skulle avlösa en liten men effektiv sprängladdning nära festdeltagarna som förhoppningsvis skulle spåra ur. Emerentia skyndade ut med Fiona vid sin sida, hon struntade i ljudet som hörts innan smällen och gick fort mot en hemlig utgång vid slottets vänstra flygel. Månljuset guidade dem ut och Emerentia drog en lättnadens suck när Niro dök upp från skuggorna och tog Fiona i sin famn.
”Bra jobbat. Det är kaosartat däruppe, ingen kommer märka att du varit borta”, sa Niro och la en varm kappa ovanpå Fiona. Allt planerat in i minsta detalj. Jag nickade och tittade på Fiona.
”De tog hennes tunga”, svarade jag med tårar bakom ögonlocken. Niro drog ett chockat andetag. Med lätt kupad hand förde han upp hennes ansikte mot ljuset. Fiona tittade endast på Emerentia med sorg i blicken. De långa mörka ögonfransarna smekte nästan kinden när hon sänkte ögonen mot marken. Niro svepte upp henne i sina armar och Emerentia såg hur de försvann mot utkanten av skogen som låg lägligt intill. Med snabba steg var hon snart tillbaka på festen. Ingen hade märkt hennes sorti som Niro hade sagt. Det var fullskalig oreda i balsalen. Sprängningen var inte stor nog för att göra skada – de var aldrig ute efter sådant, endast kungen och hans vakter skötte tortyren. Emerentia tittade nästan roat på hur all oreda faktiskt orsakats till stor del av gästerna själva.
Hon drog ett andetag genom näsan och vände på klacken mot den riktiga utgången. Hennes droska väntade lägligt vid entréns trappa. En sista blick bak mot fönstren fick Emerentia att fastna mitt i droskans trappsteg. En bekant man stod och tittade på henne. Han log, men det nådde inte ögonen som såg kalla och hårda ut. Han höjde sitt glas mot henne och svepte sedan innehållet. Hon hävde sig snabbt in och ropade på kusken att börja köra.