Tisdag / nedan / 43 å.e. Alexander II
Stormäktigaste Konung,
Aller nådigaste Herre;
Huldraste Fader!
Jag skriver från Nordre-land. Vi passerade alltjämt den sista slussen när månen var i nedan och gästar Härjes hus. Detta är min sista rapport innan vi söker närma oss länderna för de svansbärande icke-människorna – tvi vale dessa demoner!
De tappra människor som bor i dessa utkanter har förtäljt oss att svansbärarna visat sig oftare – precis som vår Excellente Fader förutsett – och att trollpacket göro djuren sjuka, blåser sjukdomar och förvänder synen på var och en som kommer i dess närhet.
Landet här är dunklare. Ögat luras tro att det rymmer trollpack bakom varje stenbumling eller trädknota – ty skogen stå så tät kring floden att ljuset icke skymtas – så som det gör i vår huvudstad. Draget i floden är häftigt då vattnet härjar fritt utan att stävjas av slussar.
Trots dessa farliga utsikter är mannarna vid gott humör. Våra förråd äro välfyllda och svärden slipade. Hästarna vi förde med oss feta och ridskinnen väloljade.
I Gudarnas namn och med eder Konungens välönskan, skall vi röja vårt rike från dessa pack en gång för alla och åter se en rikare morgon.
Eders ödmjukaste,
lydigaste son
Arvprins Felix
Fröken Céleste
Tisdag / nedan / 43 å.e. Alexander II
Välborne, söta fröken!
Detta är mitt sista brev innan vi beger oss in i fiende land. Vi har passerat sista slussen och färdas snart på otämjt vatten. Trots vår horribla uppgift är utsikten om äventyr och att få skåda Nordrens vilda skönhet, något mitt hjärta längtat efter – om än inte lika mycket som min längtan efter er.
Era lysande ögon kommer för alltid vara mitt hjärtas solar. Med eder tillgivenhet kommer vårt uppdrag bli lyckosamt och snart avklarat.
Men låt mig ett slag få beskriva detta timmerland för er:
Allting här är annorlunda.
Floden skiftar från krusbärsgrönt och bärnsten, till mörkaste beck. Malströmmar starka nog att dra ned en fullvuxen karl, leker i mitten, som för att narras den som vågar sig nära.
Skogen är så tät, att grenar kroka arm med varandra och doften av koda, nysågat timmer och kryddig kungsmynta är ständigt närvarande.
Boningshusen äro torftiga, utan krus eller överdåd och människorna enkla – men vad de saknar i materiella ting mångfaldigas i gästvänlighet och fromhet. Sällan har jag mött sådan dedikerad dyrkan (du vet min åsikt om sådan fängslan!). Men gästvänligheten äro ärlig och storartad.
Igår bjöds vi stör – en flodens furste, fångad enkom för vår vistelse. Du må tro mig när jag säger att denna stör var lång som två fullblod!
I denna utpost stannar vi tills månen åter är ny och gynnsam. För att stilla äventyrslusten utforskar vi landområdena runt ikring.
Under detta spejande måste jag berätta om en kuriöst upptäckt! En fjärdingsväg uppströms kom vi över det mest underliga monument. Mitt i en krök där draget äro som häftigast, svävade en fot på ytan. Monumentet var i granit och såg ut som om en jättes fot huggits av och stod och badade tårna i floden. Vi rodde fram till monumentet och såg att svävandet enkom var en illusion och att en stensockel lurade under ytan, sträckande sig ner mot en botten vi icke kunde skåda. Hantverket var utsökt och skickligt. Stenens ursprung förbryllande, då granit är en bergart från Ejderöds stränder. Hur har den fraktats hit? Vem är konstnären? Människorna här förtäljde oss att statyn funnits där sedan byn uppfördes för generationer sedan.
Nu lägger snart postbåten ut och bläcket måste torka.
Ni skall höra från mig igen. Då skall jag tala min Fader till rätta.
Med djupaste vördnad och trohet,
Eders Arvprins Felix