Liam
Varenda nerv i kroppen signalerade att något var fel. Liam satte sig upp och spanade ut i mörkret. Konturer av människor på tillfälliga sovplatser som ordnats fram i all hast. Som det skulle vara. Ändå, det var något som inte stämde. Tystnaden vibrerade i det kompakta mörkret. Vad hade väckt honom?
Liam skärpte ögon och öron till det yttersta. Det kompakta mörkret släppte sitt grepp då en fladdrande låga oväntat skapade en ljuspunkt nära Liam. Hur var det ens möjligt? Hade elden letat sig in genom de tjocka skyddande väggarna? Tanken fick blodet i ådrorna att frysa.
Bränder hade rasat runt i veckor. En gammal soptipp i stadens utkanter hade fattat eld. Släckningsarbetet hade gått bra till att börja med. Men så hade vinden plötsligt vänt. Med full kraft drev lågor och rök in mot bebyggelsen samtidigt som nya bränder startade på olika platser. Det blev omöjligt att hålla lågorna under kontroll.
Gamla trähus stod tätt intill varandra och bidrog till att elden fick ordentligt fäste. Det var förfärligt. De skulle försvinna för alltid.
Alla som kunde hjälpte till med släckningsarbetet. Men lågorna fortsatte att växa sig starkare. Långt innan de nått fram till Liams hus letade röken sig in genom springor i fönster och dörrar. Det blev omöjligt att stanna kvar. Minnet av hur han tillsammans med farmor hostande tagit sig fram genom den tjocka och stickiga röken for som en rysning genom kroppen.
Barn och gamla sökte sig till skyddsrummen nere vid kanalen. Det var farligt att vara någon annanstans. Liam önskade av hela sitt hjärta att bränderna skulle sluta.
Han sträckte ut handen mot den fladdrande lågan. Någon värme kände han inte men å andra sidan fick han inte riktigt tag på den. Varje gång han sträckte ut handen för att känna, hoppade den undan. Precis utom räckhåll.
Så bytte den form till en orange ljusstråle. Liam stod alldeles stilla och följde den med blicken. Då började ljuset skicka starka strålar rakt in i Liams ögon. Irriterat knep han ihop ögonlocken.
Strålarna lyste starkare ju hårdare han blundade. Med händerna framför ögonen som skydd vände Liam sig bort från det intensiva ljuset. Men det hjälpte inte. Det var som om det medvetet ville störa.
Liam höll sig stilla och avvaktande. Ljuset hoppade fram och tillbaka på hans fötter. Sedan minskade det i styrka och stannade som en svag ljuspunkt några meter bort. Ljudlöst smög Liam närmare.
Han provade att vända sig bort från ljuset men då riktade sig strålen genast mot hans ögon. Så fort han satte upp händerna som skydd flyttade ljuset sig till en punkt strax framför honom. Liam följde efter. Snart hade han tagit sig igenom hela skyddsrummet. En kittlande nyfikenhet väcktes. Hela tiden hade strålen lyst bara på honom. Han var säker på att ljusskenet ville just honom något. Och han behövde ta reda på vad.
Johanna
Johanna svettades floder. Kläderna fastnade på den klibbiga kroppen. Paniken växte sig allt starkare. Benen rörde sig som trumvirvlar, helt av sig själva. Hjärnan var fullkomligt överbelastad. Hon rabblade systerns namn som ett mantra. Ett försök att lugna sig.
”Nora, Nora, Nora.”
Som om hon skulle hitta sin syster bara av att ropa namnet tillräckligt många gånger. Inte minsta skymt av Nora trots att hon letat oavbrutet hela natten. Överallt hade hon letat. Överallt! Hennes sista hopp var att Nora sprungit hem. Att hon tagit sig igenom avspärrningarna och lyckats ta sig in i lägenheten.
Förskräckt stirrade hon på hur lågorna krypande förflyttade sig längs marken. Närmare och närmare deras hus. Gråten kom från ett djup Johanna inte visste att hon hade i sig. Det lät som ett brölande. Men ingen hörde.
Människor var desperat upptagna med att slå på de ilskna lågorna med stora blöta tallruskor. Andra sprutade vatten direkt på huset för att hindra elden att nå fram. Deras hus! Trots att alla arbetade så intensivt växte lågorna sig starkare. Ju högre de blev desto mer ökade värmen. Johanna skrek rakt ut och sparkade till en stor sten som for rakt in i det förkolnade buskaget.
”Jävla, förbannade bränder. Jävla, jävla, allt!”
Förvånat såg hon en vacker silverfärgad trollslända skrämmas upp då stenen landade med en tung duns i buskaget. Vad gjorde den bland lågorna?
Sländan flög rakt över huvudet på Johanna och nuddade hennes hår. En stor grå katt, som legat gömd, hoppade genast fram och satte fart efter sländan. Johanna hade svårt att hålla tillbaka sin ilska och skulle precis sparka i väg en sten till men hejdade sig när en hel svärm av trollsländor lyfte från den eldhärjade bakgården och flög i väg. Vackert och dramatiskt. Nora skulle ha älskat det.
Johanna sneglade oroligt upp mot fönstret till Noras rum. Hon måste ta sig in. Var kunde Nora annars vara?
Liam
Det märkliga ljuset lockade ut Liam. Han var övertygad att det ville honom något viktigt. Tänk om han skulle få veta på vad som krävdes för att släcka bränderna.
Ljusstrålen fortsatte sin märkliga dans utomhus och rörde sig bort från honom. För varje steg Liam tog i samma riktning växte det sig allt starkare och ökade hastigheten. Han blev snart tvungen att springa så fort han kunde och när han kom i kapp stannade ljuset och flög ett par meter rakt upp i luften.
Som en gatlykta utan stolpe hängde det där med sitt starka, intensiva ljus. Ljuskäglan svängde långsamt åt ena hållet innan det abrupt bytte riktning och märkliga skuggor växte fram.
Det pirrade till av spänning och förväntan när en skugga lösgjordes och växte sig allt större. Liams förväntan att få möta den som lockat ut honom byttes mot rädsla. Han flämtade till så häftigt att han föll omkull när ett gigantiskt huvud täckt med strån av tjock päls lutade sig över honom. Han kröp ihop och gjorde sig så liten som möjligt. En hel evighet passerade utan att något hände.
Liam vred på huvudet en aning till vänster. En tiondelssekund var allt han behövde! Varelsen var kvar. Den väntade ut honom!