Silverbjörken utanför fönstret hade aldrig haft så många korpar i trädkronan som nu. Esther skulle aldrig lyckas skjuta ner varenda en även om hon försökte.
Och gudarna ska veta att hon försökt.
Jag hade aldrig haft något emot fåglarna. Jag var ganska säker på att döden och sjukdomar kunde ta sig in i folks hem ändå. Mor hade varit sjuk långt innan den första korpen bosatt sig i björken. Esther, Drämmerhuset ägarinna, var däremot av en annan åsikt.
Hon hade på senare dagar börjat få svårt att gå och tog sig fram med hjälp av en snidad käpp, men varje kväll när luften fylldes av det knarrande ljudet från korpar, tog hon bössan i båda händerna och gick på stadiga ben ut på baksidan och sköt av glatta livet.
Jag tyckte synd om korparna. Men hellre dem än mig.
Esther hade det stålgrå håret utsläppt när hon steg ut på gräsmattan. Den vanligtvis stramt uppsatta knuten i nacken var borta och håret var som en böljande mantel i vinddraget.
Hon höjde geväret och brände av första skottet utan att tänka på att trädet stod mitt på innergården.
Även om jag hade varit beredd på smällen lyckades jag ändå slå pannan i rutan.
Korparna skrek sig hesa och flaxade tillfälligt därifrån, men Esther vände sig naturligtvis om och såg upp mot fönstret där jag satt. Jag sjönk ner på golvet, försökte smälta ihop med mörkret i rummets skuggor. Den torra lukten av bränt krut letade sig in genom draget i fönstret. Utanför kunde jag höra Esther vråla igen.
”Flyg tillbaka till Yvagård där ni kom ifrån, era djävulens tjänare.”
Jag satt stilla och väntade.
Mor sov i rummet intill, ljudet från skotten hade inte väckt henne. Det gjorde dem inte längre.
Tre hårda dunkar mot dörren till mitt rum. Munnen fylldes av smak av metall när hjärtat skenade.
”Ehrenvall.” Tre dunkar igen. ”Öppna dörren.”
Jag brydde mig inte längre om att vara tyst, klev över träplankorna som gnällde till svar och öppnade dörren på glänt. Kedjan i haspen fick sitta kvar.
Allt med Esther var grått. Ögonen, huden som i det dunkla skenet från trapphuset såg ut som grusblandat snöblask. Den enda färg som stack ut var det plommonfärgade läppstiftet som fick läpparna att se ännu mer ihopsnörpta ut än vad de var. Bössan vilade stadigt på underarmen.
”Jag börjar misstänka att den första korpen kom dagen då Erhenvall kom till mitt hus”, sa hon. ”Och när du föddes låg där en svart fjäder i farstun.” Hennes ögon smalnade.
Inget av det hon påstod var sant. Men ville hon tro på det, då var det så.
”Vi har inget med korparna att göra, vare sig jag, min mor eller min bror.” Jag bet mig i läppen, önskade att jag kunde ta tillbaka det där sista, pyttelilla ordet.
Bror.
Fan också.
”Confessor Victor talade om att korparnas själlösa närvaro kunde få fäste i de mest korrupta av värdar. Inte konstigt att Lispeth sakta förgås och tvinar bort. Så som hennes dotter Isadora talar låter det som att hon också påbörjat sitt eget fördärv”, predikade Esther på sitt eget, alldeles speciella sätt.
Hennes dotter hör dig klart och tydligt, tänkte jag. Min tystnad fick Esther att dra på munnen. Det var inget leende, inte på riktigt.
Hon hummade. ”Åjo, det börjar bland djävulens avkommor minsann. Snart ser vi de Svartfrusna träda genom Yvagårds dalöppningar för att hämta tillbaka de som sålt sina själar.” Esther tog ett kliv närmare dörröppningen. Jag backade en fot. Hon sänkte rösten. ”Tala inte om en bror du inte har, inte i mitt hus.”
Jag knöt handen, släppte sedan taget om fingrarna. Handen skakade. Att anstränga kroppen att hålla sig stilla, foglig, hade alltid känts onaturligt om än nödvändigt.
Esther sänkte vapnet och lutade kroppen en aning åt höger. Den onda höften hade till slut gjort sig påmind.
”I din mors frånvaro förväntar jag mig att du kommer till ateljén i morgon”, fortsatte hon.
Esther visste mycket väl vad jag tyckte om hennes så kallade ateljé. Jag var praktiskt taget uppvuxen där.
”Kan ni inte hitta någon som …” började jag men hon avbröt mig innan jag hann klart.
”Jag är inte obarmhärtig, kära barn”, sa hon. ”Jag tänker inte ta arbete och husrum från en ensam mor och hennes dotter.” Hon gjorde ett läte i halsen, en blandning mellan ett rosslande och en hostning. ”Vår nya patient anländer i natt, jag förväntar mig att du tar vid i gryningen.”
Så det var därför hon fortfarande var uppe.
Ateljén skulle få ytterligare ett blankt kanvas.
Efter Esthers behandlingar blev patienterna praktiskt taget konstverk allihop, helt fråntagna det öde de gått till mötes.
Praktiskt, effektivt och inte minst lönsamt.
”Minns också detta, flicka lilla. Den som ropar efter korpar, får bördan av de döda bära.” Hon lyfte geväret, verkade få stuns i kroppen igen och travade nerför trappan.
Ljudet av ett pickande läte trummade mot fönstret.
Rummet var mörkt igen, inte längre upplyst av trapphusets ljus. Himlen utanför likaså. Grå ovädersmoln hängde tunga och blockerade stjärnorna.
Jag smög över rummet och famlade efter oljelampan vid sängkanten. Tände en låga och vred sakta upp den för att kunna se bättre.
Knack. Knack. Knack.
Jag vände lampan mot fönstret. En ensam korp satt på fönsterbläcket. Den slutade picka när jag riktade skenet mot den.
Fågeln vände ena ögat till, stirrade på mig, eller igenom mig, som det kändes. Ögat var isblått. Så lysande i kontrast till dess svarta vingkappa. Den var liten, inte större än min underarm.
Jag kröp upp intill fönstret, noga med att inte skrämma den. Den fortsatte iaktta, även när jag lutade mig närmare glaset.
”Amadeus?” Viskade jag och önskade att jag hade tagit koppskålen med mig. Kanske kunde min bror höra mig om jag försökte med ritualen en gång till.
Fågeln bröt tystnaden med ett lågt knarrande till svar och flög sedan iväg. Lämnade mig ensam.
Nu var huset tyst.
Och tur var väl det.
För detta var den värsta vidskepelsen av dem alla. Att jag pratade om en bror som inte längre fanns.
Och som aldrig hade funnits.