Min mors sista ord till mig var att hon borde ha dränkt mig när jag föddes. Hon sa att det var skam att ha slösat nio års spannmål på någon som redan var död.
Sjukligt blek i morgondiset, med mina två svultna lillebröder på var sin sida och en gråtande bebis i famnen, väckte hon sådan ömkan hos en av tempelväktarna att han kastade henne ett silvermynt.
Det gick emot tradition. Själsätare är samma sak som olycka, och olycka betalar aldrig för sig.
I alla fall aldrig på det sättet man önskar. Jag har ofta undrat om det där silvermyntet blev mors framgång eller fall. Ibland ser jag mina småbröders rosiga kinder och mätta magar framför mig och drömmer om att den ynka förmögenheten vände vår familjs liv till det bättre.
Och ibland drömmer jag att silvermyntet ramlar mellan mors fingrar ner i en fors. När hon kastar sig efter, fastän hon inte kan simma, gör jag inget för att hindra henne.
Långsamt, för att inte väcka väktarnas uppmärksamhet, drog jag kåpan tätare. Rörde man sig under ceremonin fick man stryk, men jag var så fruktansvärt kall. Det tunna bomullstyget skyddade mot vinden lika dåligt som en bladlös buske medan kölden ilade in genom väggspringorna. De senaste dagarna hade den klättrat ner från bergen och lagt frost över fälten. Vintern tog dalen med samma obeveklighet som kallbrand tar ett ben – men för oss själsätare betydde det ingenting.
Samma plats, samma mat, samma kläder. Samma känsla av att vara levandes begravd.
Mästarinnan satt med slutna ögon, stilla som huggen ur sten. Endast bröstkorgens långsamma rörelse och några strimmor mörkt hår som fladdrade i draget skilde henne från de statyer som vaktat salen sedan templet restes. Hon såg likadan ut efter en timmes meditation som efter en minut. Varför skulle ett par hundra år göra någon skillnad?
Jag spände käken för att stoppa tänderna från att skallra. Bredvid mig grävde Cirina naglarna in i låren som vanligt. Hon kände sina ben lika lite som mig, så vad var syftet?
Att uthärda det outhärdliga – tomma magar, sömnlösa timmar, hårt, kallt golv mot knäna. I början fick jag blåmärken som blommade lila över hela smalbenen. Nu domnade benen bara bort. Det, och ljuset som sipprade genom väggspringorna, var det enda som bröt illusionen att salen stannade tiden.
Från den bakre raden, där de yngsta barnen satt, kurrade en mage. En av väktarna skruvade sig. Alla höll kollektivt andan. Tystnaden var så slukande att jag hörde den stillsamma rytmen av mitt hjärta.
Fågeln bredvid Mästarinnan bröt ut i kvitter och salen andades igen. Hade man tur kunde man höra fågelsång längs skogsbrynen utmed fälten när man arbetade, där foten av bergen var beklädd av träd. Den sången var något av det vackraste jag visste.
Men den här sparven sjöng inte när den kastade sig mot gallret av buren med fladdrande vingar och gapande näbb – den skrek.
Det var som att den redan visste att den var död.
Med ögonen fortsatt slutna öppnade Mästarinnan buren och sträckte in handen. Hon högg som en vattenkobra hopkurad bland vassen och sparven kippade efter luft när dess sköra kropp krossades mellan hennes fingrar. Vingarna ryckte fortfarande lätt när hon med en tunn kniv skar ett snitt över dess hals. Likt en kåpa som tvättas i floden vred hon ut blodet och samlade det i en träskål.
”Yesuntei.”
Jag rykte till. En ofrivillig rörelse, som när man väjer för ett slag. De senaste fyra åren hade jag hört mitt namn så sällan att det blev ett farligt, främmande ljud – som att höra vargarna yla vid skogsbrynet och veta att den enda anledningen de kommit så nära var hunger.
Jag stod för att lyda Mästarinnas kallelse. Mina ben var fyllda med nålar och jag snubblade över Ariks fot. Han gjorde inte ett ljud. När jag föll på knä framför Mästarinnan var hennes ögon öppna. Hon stirrade igenom mig med två pooler av grått dis och rösten saknade melodi.
”Gapa.”
Jag öppnade munnen. Hjärtat bankade hjälplöst mot buren av revben. Närsomhelst skulle Mästarinnan ta fram en glasflaska med silver att blanda blodet med, och sedan var allt som vanligt; en droppe silverblandat blod och ett vagt minne av att vara något annat. Skålen skulle skickas från famn till famn tills alla upplevt ett fladdrande ögonblick av tyngdlöshet.
Men varför hade hon kallat fram mig?
Mästarinnan doppade en tumme i blodet och förde den mot min mun. Utan silver, bara rent, färskt blod. Min käke darrade och jag motstod reflexen att vända bort huvudet. Från hörnet skramlade en väktare, redo att hålla mig stilla. Mästarinnan drog tummen över min tunga. Blodet kittlade, doften av järn kvävande stark. Jag tog spjärn, reste armarna och hoppade. Golvet försvann. Vinden slog emot mig, bar mig några vingslag närmare himlen.
Sedan fanns bara nuet. Solen som värmer över ryggen. Jag flyter och rider vinden med samma skickliga ömhet som en bard plockar tonerna ur sin cittra.
Under mig vajar havet av grantoppar, sedan tar fälten vid. Mina kvicka ögon söker efter mat. Där, dyrbara frön bland det frusna gräset. Jag landar, hoppar över marken, letar faror. En bit bort rör sig människor. För långt bort för att utgöra ett hot. Jag är lätt och snabb, de är tunga och långsamma. Jag bänder upp skalet på ett frö. Slukar fröet. Plockar upp nästa, ska ta det någonstans som är säkert. Marken släpper inte taget. Vinden lyfter mig inte. Mina smala tår är fångade i klister. Jag slår med vingarna. Min ena vinge fastnar, sen den andra.
En stor hand rycker loss mig. Mitt hjärta fladdrar mot trycket. När jag släpps fri är jag omringad av grenar som växer så tätt att jag inte kommer ut.
Jag vilar. Jag vaknar. Jag skriker. En hand krossar min bröstkorg. Jag bedjar vinden att bära mig. Den viskar förbi utan att vända om.
”Hon är redo”, säger en sånglös röst i mörkret.
Jag hade ramlat och starka händer drog upp mig. En väktare – skramlet av metall och läder avslöjade honom.
Mästarinnan reste sig. Hennes disiga ögon glittrade, som om solen hittat in i salen. ”Sänd en duva till palatset.”