Jag hänger in jackan och betalar. Kvinnan i garderoben gör en scen av att ignorera mig. Jag försöker att inte bry mig.
Det är bra stämning, med många på dansgolvet, men jag börjar med att gå till baren. Bartendern kommer till slut fram och tar min beställning. Jag skulle vilja ha en öl, men hans sätt att blänga på mitt märke talar sitt tydliga språk: ingen alkohol till såna som jag.
”Kainsmärke” eller ”kastmärke” kallades det i media när det infördes. Visst känner jag mig ofta utstött, men det finns ju också en annan sida av myntet.
Jag märker båda sidorna, när jag sneglar på två kvinnor bredvid mig. Den ena har uppdragen överläpp, den andra har glittrande ögon och rodnande kinder.
I ett samhälle där nästan alla män är behandlade, måste några se till att arten lever vidare.
Efter många års debatter kring mäns övergrepp mot kvinnor kände man att något måste göras.
Efter valet 2026 fick Sverigedemokraterna en stark ställning i riksdagen och drev igenom en lag om kastrering av alla migranter, som villkor för medborgarskap, även om kastrering som straff för sexuella övergrepp.
Till nästa val tappade SD kraftigt i röster, eftersom en stor grupp utlandsfödda lämnat Sverige, vilket gjorde att folk inte längre såg migration som ett problem. Istället var det dags för de feministiska krafterna att kliva fram, argumentet att alla män var skyldiga.
Snart seglade förslaget om allmän kastrering av män upp på agendan. Det blev ett ramaskri och turbulenta debatter. Kompromissen blev ”rekommendation och belönande av hormonbehandling.” Belöningen bestod av 100 000 kronor, så en stor grupp lydde.
Efter valet 2034 fick de igenom kravet på allmän kastrering. När det gällde fortplantningen, hänvisade man till spermalager och inköpande av sperma, till dess att det gick att få fram på konstgjord väg, vilket dessutom skulle ge möjligheter till att välja bort oönskade anlag. Många kvinnor jublade över de här förslagen.
Jag sneglar igen mot kvinnorna bredvid. Är de ett par? Det är inte så noga nu för tiden. När den traditionella heterosexuella fortplantningen spelade ut sin roll, ledde det fram till alla möjliga konstellationer av samvaro.
Men, som sagt, all sexualitet är inte borta. Det finns såna som jag.
Bandet spelar en tryckare och jag ställer ifrån mig glaset och går mot dansgolvet, medan jag låter blicken löpa. De flesta kvinnor vill inte dansa med mig. De är rädda för rykten. Men erfarenheten säger att jag inte kommer att bli stående ensam, alltför långa stunder.
En kvinna möter min blick och ler.
Jag går fram och bjuder upp och hon tackar ja. Dansgolvet är nästan fullt, men jag märker, som många gånger förr, hur andra gör plats för mig och den jag dansar med. Jo, det finns två sidor i att vara den jag är.
Det är inte bara kvinnorna som är uppdelade i två grupper, när det gäller mig; det gäller även männen. De flesta drar sig undan, i tydlig underkastelse inför den som har testosteron, men en liten grupp blänger trotsigt på mig. Några muttrar att jag inte borde vara här. Såna här danser var från början tänkta enbart för behandlade, för att bara träffas och dansa, inte för raggande. Men efter att internetdejtandet i princip upphörde, finns inte mycket annat.
”Vad heter du då?” frågar jag.
”Jane, och du?”
”Guy.”
Hon vill fråga något, men törs inte. Det hör till det vanliga.
”Förlåt att jag frågar, men …”
Jag ler för att uppmuntra henne.
”Är det sant att ni bara har ett namn, inga efternamn?”
”Ja”, säger jag och ler. ”Och märket innehåller ett spårbart chip, så man kan hålla koll på mig.”
Kvinnor fascineras alltid av den detaljen. Om det är för att de blir lugnare eller, tvärtom, för att jag framstår som farlig, vet jag inte.
Hon ger mig en blick, som visar att hon är intresserad.
Det är svalt när vi kommer ut. Hon får styra mig, hem till sig.
Märker hon den mörka Volvon, som kryper efter oss? Troligen inte, hon är ganska berusad. Jag märker den; jag är van. Centralen pejlar löpande in våra chip och ibland kommer de och kollar den som råkar vara i närheten. Ibland vinkar jag till dem.
Jag ler vid åsynen av hennes dimmiga blick. Jag saknar alkohol. Tänk att slippa vara nykter, när andra inte är det.
Tur att hon inte är mer berusad än hon är, då skulle de troligen ingripa. Det är trots allt det som är tanken med chip-kontrollen. Nu räknas hon som tillräknelig. Hon är för berusad för att få handla på Systembolaget, men inte för att ha sex. Det är hyckleri, men nativiteten behöver upprätthållas. Och vem är jag att klaga.
Man insåg snart att det här inte skulle fungera. Prognoserna var för optimistiska. Sverige riskerade att tappa en hel barngeneration. Detta, i kombination med att många utlandsfödda flyttade ifrån Sverige, gjorde politikerna oroliga.
Det bestämdes att en liten grupp män fick förbli obehandlade.
Det blev åter hetsiga diskussioner. De feministiska grupperna ville inte låta allt arbete vara förgäves, genom att tillåta ”potentiella våldtäktsmän” få löpa fritt. Även många män protesterade över orättvisan i att vissa slapp.
Till slut gick förslaget igenom, vilket ledde till nästa stora debattämne: hur skulle urvalet gå till? Det var mycket beskyllningar om att politiker och andra skulle välja sig själva. Hur processen sen gick till, tystades ner och är inget man pratar om längre.
Jag lämnar Janes hus ett par timmar senare. Det var trevligt och båda blev nöjda. Har jag varit med om att skapa en mini-Guy? Chansen är stor, eftersom preventivmedel är förbjudna. Några få kvinnor kan få dispens, på grund av kraftig PMS, men det är inte vanligt. En del lyckas beställa p-piller på nätet, även om staten gör allt för att förhindra all sån handel. Firmor utomlands märker om kartongerna, för att lura tullen, men det funkar bara ett tag. Så den här ”friheten” för kvinnor, har gett vissa begränsningar också.
Solen är på väg upp och några måsar väsnas. Den mörka Volvon är borta.