Klockan slog ett när Madame Raquel drog den svarta månen ur högen, placerade kortet på bordet och därmed förutspådde Monsieur de Marces nära förestående död.
Det var dåliga nyheter för Raquel. Han var inte bara hennes mest ansedda kund, utan även hennes största inkomstkälla. Ingen dricksade ens i närheten så generöst som de Marce.
Hon lät dock inte besvikelsen speglas i ansiktet. Än så länge var det bara hon som visste vilket öde som blottlagts. Det var därför hon inte använde tarotkort längre; det var enklare att styra narrativet när korten pryddes av himlakroppar än av liemän.
För att vinna tid att tänka räckte hon över leken och sade åt honom att dra ett kort, även om hon visste att det inte skulle avslöja något. Inte ens en olycksbådande saturnus kunde skrämma den som redan var dömd till döden.
Med en giktkrokig hand spred de Marce ut korten framför sig. Det var något med honom, hur han fuktade läpparna och alltid andades lite för tungt, som fick det att krypa under hennes skinn. Avsmaken växte ytterligare när han avbröts av en hostattack, förmodligen orsakad av den tunga rökelsen vars syfte var att dölja kåldoften från middagen.
De Marce ursäktade sig och vände uppmärksamheten mot korten igen. Medan han trummade med fingrarna mot bordet funderade hon över vad hon skulle säga till honom. Sanningen var självklart utesluten – det var en väl bevarad yrkeshemlighet att äkta spådomar, speciellt de av dålig karaktär, sällan gjorde någon gott. Och än viktigare var att de inte var bra för affärerna.
Samtidigt behövde förutsägelserna vara tillräckligt korrekta för att kunderna skulle komma tillbaka. Det var sierskans största utmaning, och en balans Raquel behövde lära sig att bemästra om hon en dag skulle lyckas ta sig in i Paris fina salonger.
Nu behövde hon säkerställa att hon hade ryggen fri. Det fick inte spridas några rykten om att Madame Raquel förkunnade dödsdomar som slog in.
De Marce grimaserade och ljuset från oljelampan lade sig skarpt över hakan, samtidigt som ögonen föll i dunkel. Synen skickade en oväntad rysning genom henne, och hon tänkte att döden redan låg som en skugga över honom.
Sedan vände han upp ett kort och Raquel drog efter andan. En väl inövad reaktion, för Lyran var ett dött kort.
Han lutade sig fram. ”Vad ser ni?”
Raquel sträckte fram sina händer mot honom, vinkade till sig hans hand och placerade den mellan sina. ”Jag ser ett mörker, ett hot … Har Monsieur möjligtvis några fiender?”
Han skrattade till, men rynkan mellan ögonbrynen låg kvar. ”Madame, vi är i Frankrike.”
Raquel sänkte sin haka. ”Monsieur får ursäkta mig, jag försöker att hålla mig borta från politik.”
Det var en lögn. Raquel läste varje nummer av Journal des Débats slaviskt, och, om hon kunde få tag på den, även Le National, men hon hade lärt sig att hon kom längre om hon blinkade med ögonfransarna än om hon debatterade med män. Speciellt när det kom till rojalister.
Rodnad steg upp för de Marces hals. ”Det handlar inte om politik, utan om trofasthet.” En harkling. ”Men ja, jag har fiender. Kammaren svämmar över av liberaler.”
Raquel gjorde ögonen runda. ”Då måste Monsieur lyssna noga på mig. Ni är i stor fara, och de kommande veckorna får ni inte lita på någon. Inte ens era närmsta vänner.” Hon gjorde en konstpaus för att orden skulle sjunka in. ”Jag råder Monsieur att isolera sig …”
De Marce fnös till. ”Jag kan inte avvika från min plikt gentemot konungen.”
Hon drog tillbaka sina händer så att armbanden rasslade, samtidigt som hon förundrades över hur någon kunde hysa sådan aktning för den förstockade Charles X. ”Monsieur, det är det enda sättet jag kan garantera er säkerhet. Om ni inte tar mitt råd är det på egen risk, då måste ni vara oerhört försiktig.”
Hans ögon sprakade till och han öppnade munnen, men sedan nickade han ändå och accepterade ansvaret hon lämnade över till honom. Precis som hon hoppats.
När hon en stund senare följde honom till dörren var bröstet en hård knut. I fickan klirrade hans sista betalning, men pengarna var inte allt – de Marce hade varit hennes tilltänkta väg in i societeten. Det här var ett stort bakslag.
Hon räckte fram handen och mottog de Marces kyss, såg sedan efter honom när han vankade upp för gatan, tills blicken drogs mot skylten ovanför dörren. Den gyllene färgen, som läste Madame O. Raquel, hade börjat flagna. Det var såklart inte hennes riktiga namn – det hade varit lite för bra för att vara sant – men den som hade att göra med spådomar, eller med inflytelserika män, gjorde klokt i att inte avslöja för mycket om sig själv.
Hon smällde igen dörren bakom sig och skalade av sidensjalarna. En begynnande huvudvärk hade slagit rot bakom ena ögat och hon anade flimmer i utkanten av synfältet. Som tur var hade hon inga fler kunder idag och kunde tillbringa eftermiddagen ostörd i sängen med gardinerna fördragna.
Raquel blåste ut ljusen och släckte rökelsen. Hon skulle just lämna rummet när något pockade på hennes uppmärksamhet, en fjäderlätt beröring av hennes innersta medvetande.
Ett av korten på bordet, i högen som de Marce slarvigt föst ihop, kallade på henne.
Det var inget ovanligt – korten kallade ofta och hon visste bättre än att svara. Spådomar gjorde, som sagt, sällan någon gott.
Ändå sögs hon bort mot dem, likt nattfjärilen som lockas till lågan. Hon tvekade, men letade sedan fram kortet, lade fingertopparna på det och lyssnade till dess surr.
Hon visste att hon inte borde titta, att det inte skulle medföra något gott, men något med kortet kändes annorlunda. Något sade henne att hon för en gångs skull borde ge efter …
Innan hon hann ändra sig vände hon upp kortet. En röd saturnus med mörka ringar stirrade tillbaka upp på henne.
Hon bet ihop käkarna. Kortet viskade till henne, väste, att när de Marce dog skulle misstankar riktas mot henne.
Kortet viskade också att hon inte skulle vara helt fri från skuld.
Vive la Révolution, tänkte hon och rev sönder kortet.