Erik Jespersen var ingen privatspanare. Han arbetade på bank i Trelleborg, bodde i en tvåa i centrum och levde ett liv som i stort sett följde samma mönster dag efter dag. Ändå hade han, av en rent personlig orsak, kommit att engagera sig i Karin Håkanssons försvinnande.
Det var tre år sedan hon försvann spårlöst. En varm lördagskväll strax före midsommar hade hon varit på Röda Lyktan, stadens populäraste diskotek. Vid midnatt bestämde hon sig för att gå hem ensam. Hon hämtade ut sin jacka och sina skor, sa hejdå till vännerna och gick ut i sommarnatten. Lägenheten låg knappt tre kilometer bort. Ingen har sett henne sedan dess.
Polisen visste att hon hade druckit någon enstaka drink tillsammans med sina väninnor. De visste också att hon haft en kortare diskussion med en man hon avvisat. Inget verkade uppseendeväckande. För Erik var det just detta som skavde – att inget stack ut, att allt verkade så vanligt.
Karin var nitton år. Lång, vältränad, med mörkt hår och blå ögon. Hon tränade regelbundet på gymmet nere vid hamnen, jobbade extra på ett kafé i centrum och planerade att börja läsa till lärare i Lund till hösten. Ett helt vanligt liv, på väg att ta fart.
Försvinnandet skakade Trelleborg. Först trodde man att hon lämnat frivilligt. Sedan talades det om kidnappning. Hamnstaden var full av människor som passerade – lastbilschaufförer, sjömän, sommargäster. Polisen följde flera spår. Alla rann ut i sanden. Misstänkta förhördes, presskonferenser hölls, förhoppningar tändes och släcktes. Till slut återstod bara frågan som ingen kunde besvara: var Karin vid liv – eller fanns hon någonstans på havets botten? Många rykten cirkulerade.
Erik hade en personlig koppling. Hans före detta flickvän Marie hade en lillasyster som varit nära vän med Karin. Han hade själv träffat henne vid ett tillfälle, på en familjefest året före försvinnandet. Han mindes hennes energi, hennes skratt, hennes självklarhet. Det var något med henne som fastnat hos honom.
Han hade deltagit i Missing Peoples skallgångar, trots att han visste hur sällan de ledde någonstans.
Han hade till och med kontaktat polisen om en kollega på banken som betett sig märkligt efter midsommarhelgen det år Karin försvann. Även det spåret hade lagts ned. Alibi.
Erik pratade nästan dagligen med sin mamma Berit i Malmö. Förr eller senare gled samtalen alltid in på Karin. Under veckan hade Berit ihärdigt berättat om ett medium i Hörby – en kvinna som enligt bekanta haft rätt i flera tidigare förutsägelser. Erik hade fnyst åt det, men till slut gett med sig. Mest för att få tyst på sin mamma.
Besöket gnagde i honom. Mediumet hade talat lågmält, trevande. Sagt att Karin befann sig i ett mörkt och fuktigt utrymme. Någonstans öster om Trelleborg. Hon hade nämnt ett kluckande ljud – som vatten mot sten.
Mer än så hade hon inte velat säga. Inte om Karin levde. Inte om hon var död.
Den natten sov Erik oroligt. Efter midnatt väcktes han av katten Smirres intensiva jamande. Han satte sig upp i sängen, genomsvettig. Drömmen hade fört honom tillbaka till barndomen, till strandutflykterna i Böste med mamma och pappa. Till det gamla fortet vid stranden. Järnporten som alltid varit låst med tunga hänglås. En plats han aldrig fått gå in i.
Nu satt han klarvaken. Tankarna snurrade. Fortet. Kluckandet. Österut. Kunde det vara möjligt?
Klockan var strax efter två när han körde ut i den mörka natten. Ut ur Trelleborg och väg 9 mot Böste. Det blåste hårt och mörkret låg kompakt över fälten. Han svängde av mot stranden, körde så långt det gick och parkerade. Med ficklampan i handen gick han ner mot fortet. Vågor slog mot stranden, vinden tjöt i träden ovanför honom.
Ljuskäglan svepte över det gamla fortet. Där, under bråte och nedfallna grenar, skymtade porten.
Hänglåsen var borta.