Ovalformade långskeppet rider på vågorna denna solvälsignade dag. Det fyrkantiga seglet fullt av vind. Ingen i besättningen behöver ro. De flesta sitter och pratar med varandra om vardagliga ting. Nästan alla tror det kommer bli en resa, en vecka lång ungefär. Koigrim som står vid rodret vet resan kommer ta slut mycket snart.
Har information om vad för passagerare som hyrt skeppet. Träffat på en tidigare, i sin ungdom. Pappa, som var med då varnade honom för dem, ondskans redskap. De är inte välkomna här och därför måste de dö. Den mindre förmögenhet passageraren har med sig gör saken ännu lättare.
Står vid fören, tittande framåt. Ponchon som passageraren har på sig är nästan som en mantel som täcker hela kroppen runt, ända ner till knäna. Den är sliten, har varit med några år. Utbuktningen vid midjan på höger sida som döljs av ponchon men ibland syns när han böjer sig ner, vet Koigrim som styr skeppet, vet precis vad det är. Levande huvuden som sitter fast i kroppen. Ondskans personifierad hade pappa hans sagt. Koigrim kan inte låta bli att spotta. Håret är långt blont, uppsatt i en tofs och matchar det två decimeter långa skägget som är flätat i mitten. De typiska ansiktsdragen förtäljer att han är född av nordlänningar mest troligt. Språket som han talade med Koigrim med var helt utan brytning.
Genom utseendet tror Koigrim att han kanske är omkring trettio år gammal. Själv närmar han sig fyrtio, nånting. Men det finns en slitenhet, kanske erfarenhet i passagerarens ansikte som verkar betydligt äldre. Exakt hur gammal Koigrim själv är vet han inte. Få av de vänner och bekanta han har håller reda på sådant. Det mättar inga hungriga magar att veta hur gammal man är.
Om han hade befunnit sig i denna trakt tidigare hade Koigrim vetat om det. Efter mötet när fadern var med, har han inte hört talas om att någon har varit i trakten. Men nu har det kommit en, som ska göra hela byn en aning rikare
Fyra av roddarna är krigare, bra krigare. De sitter och tittar på Koigrim. Väntar på signalen som de ska få av honom. Passageraren står längs fram i skeppet, tittar framåt. Ser inte vad som sker bakåt i skeppet.
Koigrim nickar. De fyra männen reser sig upp med sina vapen i händerna. De har på Koigrims order bara väntat på den signal som nu har getts. Så fort passageraren är död ska de vända tillbaka och i helgen blir det en fest för hela byn. Priset som Koigrim nämnde var högt och ändå tvekade inte mannen.
En tredjedel betalades när han klev på båten. En tredjedel ska betalas när han kliver av på Enslige, som ön heter. Den sista tredjedelen när de kommer tillbaka. Koigrim tror att allt guld är med passageraren nu. Passageraren är beväpnad. En sköld har han med sig som ligger bredvid honom i fören. Yxskaft syns sticka fram under ponchon. Även om passageraren är duktig på att försvara sig tror inte Koigrim att hans krigare ska ha några problem med att expediera honom. Den som hans far och han expedierade kunde inte slåss.
De avancerar sakta mot passageraren som vänder sig om. Han lyfter undan ponchon, tar fram en hands yxan och de två före detta människohuvudena syns. Mun och ögon rör sig. De ser ut som om deras munnar försöker säga något, men inga ord kommer fram. Även om ögonen rör sig ser de inte ut att tillhöra någon som har sinnet i behåll.
Denna syn har ingen här förutom Koigrim sett tidigare.
“Dräp honom”, ropar han. Besättning sittande nära fören lämnar sina bänkar och rör sig bort från passageraren. Solmund, en av Koigrims närmare vänner börjar röra sig framåt mot passageraren som sträcker sin hand mot honom. Något som verkar vara svart rök lämnar passagerarens hand och går in i huvudet på Solmund som stannar upp. Släpper sitt vapen och för båda händerna mot huvudet samtidigt som han faller ner på knä.
Koigrim ser sin krigare gå ner. Strax efteråt börjar skriken i någon sekund innan han faller ner på durken. Ligger orörlig. Koigrims blick går mot passageraren igen som har svarta sträck i ansiktet. Likt vara blodkärl som innehåller svart vätska i stället för blod.
“Allihop samtidigt.” Koigrim förstår inte varför de andra tvekar, de måste hoppa på honom alla samtidigt.
Två av krigarna kastar sig fram mot den utsträckta armen. Vapen beredda att utdela hugg. Samma rök mot dem. Två steg hinner de innan även de ligger på durken utan att röra sig. Trond, den enda kvarvarande krigaren står kvar. Är den mest rutinerade av dem. Tittar ner på sina vänner. Försöker se ett livstecken från dem, lever de eller har de gått vidare?
Trond ser inga tecken på liv, tittar upp på passageraren som har en aning plågat uttryck. Ena ögonvitan har färgats svart dessutom. Är detta slutet för honom. Ska en magiker bli den som fäller honom. Åtminstone kommer han gå vidare med vapen i hand.
“Stopp Trond.” Rösten från Koigrim är den enda som hörs på båten. Så här skulle det inte bli. Koigrim hade sett framför sig de skulle avklarat det här snabbt. Visst hade han räknat med visst motstånd, men inte att tre av hans män nu var obrukbara.
“Vi seglar vidare mot destination.” Koigrim kan inte säga något annat. Han har inte lika lätt att tänka på tanken att gå hädan ännu.
“Kasta de döda överbord”, fortsätter han.
“De lever fortfarande.” Rösten kommer från passageraren. Koigrim väntar på en fortsättning men ingen följer.
“Vi fortsätter resan.” Koigrim tittar på passageraren. Om han skulle dräpa de alla kommer han inte fram till Enslige. Detta agerande ser Koigrim som sin chans för honom att överleva själv. Kanske kommer det bättre tillfällen senare. Passageraren behöver sova till slut.