Allegra
Jag har aldrig sett en solnedgång. Inte en fullständig alltså. Min mormor brukade berätta om dem. De fullständiga. Solen blev ett eldklot, färgade himlen rosa, lila och gul, försvann under horisonten och tog färgerna med sig.
Jag har aldrig sett horisonten heller. Bara muren.
Enligt mormor försvinner solen bakom muren innan den blir röd och spektakulär nu. Jag har aldrig trott på det där. De gamla berättade mycket och det är omöjligt att veta vad som är sant eller rena fantasier.
Mormor är död nu, som de andra gamla. Förutom Evon, men han är inte som han ska i huvudet.
Precis efter att solen sjunkit bakom muren är det som om tiden stannar. Som om vi alla håller andan. Så ljuder hornet och vi tar ett kollektivt andetag, greppar våra kärl, verktyg och de urdruckna vattenskinnen och går på led över de stora jordgubbsplanteringarna till fästningen.
Varje dag, året runt i alla väder.
Mormor sa att det inte finns så många väder längre. Innan muren brukade det snöa och det kunde blåsa så att tak och träd flög iväg. Regnet gick att dricka och dimman om morgnarna la sig på huden som kondens.
Som sagt; det är troligen rena fantasier för att lysa upp mörkret i våra sinnen. I så fall misslyckades hon fullständigt vad gäller mitt. Att drömma om en svunnen värld där allt var ljust och vackert och där regnet inte la sig som grå aska på huden, är idiotiskt och ett slöseri med tid. Det var då. Jag måste överleva nu.
Jag är fullständigt utmattad när jag kommer in i fästningen och svetten som runnit över kroppen hela dagen svider och kliar. Jag stönar när jag ser Kori på min bädd, har inte ork för hans intrigerande idag. Faktum är att det aldrig finns ork för det. Hans ögon brinner oroväckande när jag sträcker ut mig bredvid honom.
”Jag har kommit på det”, viskar han och tar min hand.
Jag drar åt mig handen. Det finns inte ork! Kori har alltid trott på de gamla. ”Kori…”
”Nej, Allegra, bara lyssna på mig, snälla.”
Jag gör misstaget att möta hans blick. ”Okej, okej. Vad har du kommit på”, suckar jag.
Till hans heder så ser han inte ens triumferande ut. Fast å andra sidan gav jag upp löjligt snabbt idag. Han lägger sig med ryggen mot resten av rummet. Med läpparna mot mitt öra viskar han ord som får mig att skälva.
När han pratat klart knuffar jag bort honom. Jag klarar inte av intrånget och det vet han. Men jag förstår varför han var tvungen att överskrida gränsen.
”Kori, det där är…”
”Vansinne, jag vet. Osannolikt! Men tror jag på det? Absolut!”
Jag skakar på huvudet. Kori är kanske dumdristig, men inte korkad. Han vet att risken finns att det är ett stort misstag. Hans misstag såklart. Hiarken begår inte misstag.
Signalen för kvällsvard ljuder och jag ställer mig upp. ”Ge mig lite tid att tänka.”
”Vi kanske inte har så mycket tid.”
Jag ser inte på honom när jag går iväg. Nej, Kori är inte dum, men han är godtrogen. En drömmare. Jag har inte råd att vara en drömmare. Tyst förbannar jag mormor och hennes skimrande sagor.
Den kvällen är mina tankar splittrade. Jag har lyssnat på Koris drömmar och orimliga planer i så många år att jag blivit immun. Allt har låtit så långsökt. Varit bortom våra förmågor och mina fantasier. Men nu låter det inte lika orimligt. Något med hans ord får mig att begrunda Hiarken, våra herrar, och där i mörkret känns inte mormors ord lika mycket som sagor. Jag vet att Kori också ligger vaken. Han väntar på att tiden jag bett om ska rinna ut. Jag kan känna hans väntan som ett pirrande under huden. Vi är i samma arbetslag imorgon. Jag ger mig själv till dess.
Han väntar på mig vid verktygen och vi plockar åt oss de små hackorna och avsnopparna. Tar emot matkärlen och vattenskinnen från utdelarna och beger oss ut på planteringarna. Tysta följer vi strömmen av trötta arbetare som viker av två och två vid sina tilldelade områden. Snart är vi bara sex kvar, vi ska allihop till den största planteringen så det kommer att vara svårt för Kori att prata vilket ger mig mer tid. Dagens arbetsledare är Levi och han tar sin roll på stort allvar, vilket gör att jag i min tur inte kan ta honom på allvar. Så när han börjar peka ut vilka rader var och en ska ansvara för och vad som förväntas av oss så slutar jag lyssna. Jag har gjort det här sedan den dag jag kunde använda en avsnoppare utan att förstöra plantorna. Det finns inget nytt i hans genomgång.
När Levi till slut tystnar skyndar jag mig iväg för att lägga så stort avstånd mellan mig och Kori som möjligt. Jag lägger mig på knä på den ångande jorden och rättar till selen med verktyg. De syntetiska jordgubbsplantorna har taggar som skär igenom tyg och hud som om det vore vatten, det är bland annat det som gör Levi så långdragen. Han älskar att prata om farorna med taggarna. Om hur man kan bli sjuk på alla möjliga vis. Mest av allt älskar han att berätta om vad Hiarken gör med de som skadar en planta.
Han riktigt myser när han gör det. Förut brukade jag undra vad han gav av sig själv till våra herrar, eller kanske snarare vad han fick av dem, för att kunna prata om dem med sådan beundran i rösten. Nu bryr jag mig inte längre. Jag skördar jordgubbar och håller mig undan. Försöker åtminstone. Kori är en förbannad olägenhet, det är han, men han är den enda som betyder något för mig numera. Det såg mormor till. Lille Kori har ingen, och ensam klarar man sig inte. Glöm aldrig det, min stjärna.
Just när jag släppt ner ett självlysande bär i den lilla hålighet som finns i marken vid var tionde planta och lagt handen försiktigt runt nästa anar jag närvaron i luften bakom mig. Håren reser sig i nacken. En rysning kryper längs ryggraden och jag snor runt.
När jag ser Hiarken som kommer gående tillsammans med en fånigt leende Levi förbannar jag Kori. Det här måste bero på något han gjort, orden han viskade. Utan att släppa dem med blicken fylls jag sedan av en förlamande kyla när jag känner den, för Hiarken, så värdefulla jordgubbssaften rinna mellan mina hårt knutna fingrar.