”Uppdatering angående pågående bevakning av vulkanen i Yellowstone, Nordamerika,” sa en neutral, artificiell röst. ”Observationer tyder på att ett utbrott har börjat.”
Aurelia ryckte till och hejdade sig med handen halvvägs till frukostbrickan som stod på det lilla mahognybordet framför henne. Hennes blick gick till den stora skärmen, som fortfarande visade behagliga naturbilder.
”Ava, visa tillgänglig data för utbrottet.”
Skärmen blev blank ett ögonblick, sen dök det upp en karta och en samling tabeller med ilsket röda siffror.
”Vad i hela…” Aurelia stirrade på tabellerna. ”Ava, förklara. Varför är osäkerheten så stor?”
”Man har tappat kontakten med ett flertal mätstationer nära kalderan. Slutsatsen att ett utbrott har inletts under de senaste timmarna grundas på sammanvägd data från kvarvarande mätstationer och satelliter,” svarade den digitala assistenten. ”Explosivitetsindex bedöms vara sju på den åttagradiga skalan.”
”En sjua…” Aurelia rynkade pannan. Hon visste att hon borde veta vad det innebar, men just nu stod det still i huvudet. ”Visa det i historiskt sammanhang.”
Ett nytt diagram dök upp på skärmen. Aurelia lade märke till en stapel med etiketten Tambora 1815, det stora vulkanutbrottet för fyra hundra år sedan som hon hade läst om så ofta. Det var en stor del av anledningen till att hon vägrade besöka Sydostasien annat än när risken var särskilt låg.
”Detaljerad jämförelse med Tambora 1815.”
Hon väntade, men den digitala assistenten svarade inte.
”Ava!” fräste hon otåligt.
”Jag ber om ursäkt för dröjsmålet,” sa den artificiella rösten. ”Ny data indikerar att utbrottet sannolikt är en åtta, alltså en supervulkan.”
Aurelia kände hur det knöt sig i magen. Hon tvingade sig att andas djupt och påminde sig om att hon var flera hundra mil från Yellowstone i en region som var helt fri från vulkaner. Hennes blick återvände till frukostbrickan och hon insåg att hon inte ens hade hunnit ta sin medicin. Hon plockade upp den vita kapseln med Utnapishtim-loggan i ljusblått, placerade den på tungan och sträcke sig efter vattenglaset. När hon svalt medicinen lutade hon sig tillbaka i den knarrande läderfåtöljen, slöt ögonen och föreställde sig hur kapseln snart skulle lösas upp i hennes mage och frigöra den cocktail av molekyler som hindrade cellerna i hennes kropp från att åldras.
Hon öppnade ögonen igen, skakade lätt på huvudet och sträckte sig efter en frasig, gyllene croissant som också fanns på frukostbrickan. Hon studerade siffrorna på skärmen med rynkad panna.
”Ava, visa familjens positioner och resplaner.”
En världskarta med olikfärgade symboler dök upp. Aurelia konstaterade snabbt att hon inte behövde oroa sig för Agrippina, som var i Nordskandinavien. Aelius var fortfarande i Paris, men en pil västerut visade att hans plan förbereddes för en resa till Atlanta. Hon kunde lätt gissa vart resan skulle fortsätta därifrån.
”Ava, ring up Aelius. Hög prioritet.” Hon hällde upp kaffe i en liten kopp och lutade sig tillbaka i fåtöljen igen.
Hennes sons vackra ansikte dök upp på skärmen. Hans vågiga hår hängde ner över de ljusblå ögonen. Hans ögonvitor var lila, precis som hennes egna – en bieffekt av Utnapishtim-medicinerna. De perfekta läpparna skiljdes åt i ett litet leende.
”God morgon, mamsen. Fått rapporter om några spännande katastrofer?”
”Aelius. Du vet mycket väl vad som har hänt.”
”Nej, vad då?” Hans min var så utstuderat oskyldig att hon hade skrattat högt om det inte varit för orosknuten i magen.
”Lägg av, Aelius,” sa hon. ”Vulkanutbrottet i Yellowstone, nu på morgonen. Jag kan se att ditt flygplan har börjat förberedas för att åka dit.”
”Ja visst ja.” Han skrattade. ”Yellowstone. Jo, jag tänkte ju faktiskt ta en sväng dit.”
”Det är för farligt.” Hon lyckades säga det utan att höja rösten.
”Äsch, jag är odödlig.”
”Nej Aelius, det är du inte!” utbrast Aurelia. ”Utnapishtim-behandlingen gör bara att du inte åldras, den gör dig inte…”
”…den gör mig inte osårbar. Jag vet. Men jag är evigt ung, och vad är poängen med det om jag inte kan bete mig därefter?”
”Jag trodde det var det du gjorde i Paris,” sa Aurelia surt. ”Med din takvåning och dina dansare av diverse kön… och tillräckligt med champagne för att fylla Seine.”
Han himlade med ögonen.
”Och vad händer om du inte kan ta dig därifrån sen? Aelius, om det är ett supervulkanutbrott kan hela samhället kollapsa. Vad händer om du inte får dina mediciner – eller ännu värre, dina nanobotar?” Hon rös till vid blotta tanken. Utnapishtim-medicinerna stängde ner både åldrandet och kroppens försvar mot tumörer, vilket inte var något problem om man injicerade cancerbekämpande nanobotar en gång i veckan eller så. Det gjorde behandlingen vansinnigt dyr, men om man inte fick några botar…
”Tänk på förra gången, Aelius,” utbrast hon medan hon kände tårarna stiga i ögonen. ”När du fastnade i Himalaya, och du fick tumörer i…”
”Mamma, gråt inte. Snälla.” Han hade lutat sig fram mot kameran och fått något ömt i blicken. ”Jag opererade in en botdepå efter Himalaya.” Han drog ner skjortan över ena axeln och pekade på en liten utbuktning under nyckelbenet. ”Den har plats för tre doser nanobotar.”
”Himalaya var sjuttio år sen! Varför har du inte sagt nåt?” Aurelia nästan skrek ut frågan.
”Jag vet inte. Det har inte blivit av.” Aelius såg lite skamsen ut.
”Men ändå, om du blir kvar där längre…”
”Jag har beordrat dit yachten, med ett livvaktsteam,” sa han. ”De får ut mig därifrån om det behövs.” Han log. ”Ser du mamma, jag har lyssnat när du pratat om katastrofer.”
Aurelia suckade djupt.
”Du vet att jag bara är orolig för dig,” sa hon. ”Var försiktig. Och hör av dig då och då.”
”Självklart mamma. Vem vet, jag kanske till och med kan ge dig information du behöver.”
”Information jag behöver?”
”Ja, du och det där Sällskapet. Jag menar, ett sånt här utbrott är ju en möjlighet för er, eller hur?”