ÄR DET NÅT SOM FATTAS DIG? KÄNNS VERKLIGHETEN SKEV?
Jag hittar PRYLAR. PERSONER. SANNINGAR.
Ta en flik och RING GLENN DORIAN, privatdetektiv
(diskretion utlovas)
Innehar F-skatt. Personärenden enligt regelverk.
* * *
Brevinkastet gnällde till och ett kuvert landade med en kantig duns mot hallmattan. Antagningsbeskedet. Nema lät det ligga. En liten stund till kunde hon vänta med domen.
Hon låg kvar på soffan och stirrade på den nästan ljudlösa tv:n. På skärmen skrek en kvinna i cerise om lojalitet medan en annan grät med sönderfallande mascara under ögonen. Västerstrandsfruar var hennes ständiga följeslagare den här skitsommaren. Det var tråkigt på ett skönt sätt: som ett väntrumsakvarium med grälla fiskar som gapade stumt bakom glaset.
Utifrån hördes småbarn som hoppade studsmatta, en häcksax som surrade, skratt och porslin över en sen frukost på grannens altan. Nema hade dragit för de gröna linnegardinerna. I ljusstrimmorna mellan dem dansade dammpartiklar slött.
Hon plockade upp ett par chips ur påsen och stoppade dem i munnen. De smakade salt och kartong, men det var enklare än att resa sig och fixa något ordentligt.
På tv:n fällde en annan Västerstrandsfru en vass kommentar och knäppte fram en liten flamma med fingrarna.
Nema tog upp ett nytt chips och synade det. Det var oroväckande likt hennes gamla lärare, Kit, från sidan. Hon höjde det mot ljuset. Japp. Kits näsa. Hon halade fram mobilen ur byxfickan, fotade med flottiga fingrar som lämnade spår på skärmen och skickade bilden till Yrm.
Hittade Kit i chipspåsen. Mkt mystikalt.
Svaret kom direkt:
RING GLENN DORIAN!!!
Nema fnissade till, ett litet kolsyrebubbel i näsan. Sedan i våras satt lapparna överallt i Solhaga: KÄNNS VERKLIGHETEN SKEV? RING GLENN DORIAN!
Det var sjukt användbart: en felstavad annons utanför PrisVärt? Dubbellektion i praktisk aguasofi? Ett liv i upplösningstillstånd?
Ring Glenn Dorian. Nu.
Mobilen vibrerade. Mamma messade:
Har du duschat?
Meddelandet följdes av ett rosa litet hjärta. Det gjorde inte frågan mjukare.
Hon suckade, rullade över på sidan och masade sig upp ur soffan. Chipspåsen prasslade när hon rörde sig. Benen protesterade. Inte trötthet. Tyngd.
Hon styrde stegen mot badrummet, men kom inte längre än till hallen. Där låg kuvertet. Brännholm Södra Elementarakademis logga. Hon plockade upp det. Det vägde nästan ingenting.
Minnet från provsalen sköljde över henne ännu en gång. Bredvid henne hade Saniela fått en förgätmigej att skjuta upp ur en liten jordhög på bordsskivan. Provinspektören hade nickat kort och gjort en notering i sin lista. Hos Nema hade ingenting hänt. Ingen gnista. Ingen pust. Bara en pinsam tystnad som blivit kvar mellan henne och alla andra sedan dess.
Tv:n fortsatte mumla bakom henne. Någon skrek. Någon skrattade för högt. Hallmattan kliade mot hennes bara fotsulor.
Till slut körde hon in en nagel under fliken och rev upp det som ett gammalt plåster.
EJ BEHÖRIG.
Skammen blossade.
Det stod ”tyvärr” och ”vi önskar dig lycka till”. Bokstäverna var i ett snällt teckensnitt, men de lät som en dörr som låstes.
Hon gick in i badrummet och sjönk ner på toalettstolen. Hon stirrade på orden en stund innan hon fotade dem och skickade till Yrm.
Så, nu har min framtid officiellt gått upp i rök också. Ring Glenn Dorian?
De tre små prickarna på skärmen dök upp. Försvann. Kom tillbaka. Försvann igen. Sedan:
Du är som en kackerlacka. Du överlever allt.
Den verkliga tragedin här är mina betyg.
Vems anteckningar ska jag nu skriva av?
Hon fnös till och svarade:
Ring Glenn Dorian och se om han kan hitta en ny plugghäst åt dig
Hon slängde kläderna i en hög på badrumsmattan, satte sig på duschgolvet och lät vattnet göra resten. Först för kallt, sen för varmt. Sen bara brus.
* * *
Familjen Vattnes tax rörde sig nerför Solhaga allé i en sorts slowmotion som inte ens kändes dramatisk, bara seg. Mamma hade lovat bort Nema som hundvakt medan grannarna var bortresta utan att fråga, och sagt att det vore bra för henne.
Frisk luft. Känna sig behövd. Tjäna lite pengar.
Nema misstänkte att Totte skulle klarat av sin promenad i sakta mak ner till Kärleksudden utan någon i andra änden av kopplet, men hon hade inte orkat bråka.
Vid PrisVärt satt en man på en plastback utanför entrén. Tiggare, hann hon tänka. Ordet smakade illa. Han var klädd i en alldeles för stor röd allvädersjacka fastän det var mitt i sommaren, och över det ovårdade håret satt en gammal reklamkeps med två urblekta solar som bar solglasögon. Som om solarna riskerade att bländas av sig själva.
En folkström från tunnelbanan vällde förbi och skymde mannen, men han gjorde inget försök att fånga någon uppmärksamhet. Ingen skylt. Ingen mugg. Han tittade inte ens på dem, utan såg snarare ut att skanna av gatan efter ett bekant ansikte.
När hon kom i höjd med honom såg han upp och mötte hennes blick med lysdiodeblå ögon. Han spände ansiktsmusklerna i ett ovant leende av igenkänning och vinkade. Innan hon hann hejda sig vinkade hon tillbaka. Hjärnan hann ikapp först efteråt. Hon slog ner blicken, låtsades rätta till en hårslinga och skyndade på stegen med Totte i släptåg.
Innan hon vek av ner mot Kärleksudden slängde hon en blick över axeln.
Mannen satt kvar och följde henne med blicken som om han äntligen fått sin misstanke bekräftad.