Skymningsprotokoll
Göteborg, 20350815, klockan: 05:00
Jag skriver detta medan jag ännu äger tanken. Inte för att jag litar på minnets kapacitet utan just därför.
Under de följande veckorna har något i mig börjat att lösas upp. Inte smärtan, inte sömn utan glömska. Jag minns fragment, ett namn, ett ljud. En plats jag aldrig har varit på. Men varje gång jag sluter ögonen ser jag den: Kvinnan i diset. Hon går där utan fotsteg, genom snö som inte smälter i en stad som är vår men ändå inte.
Göteborg är tyst, tystare än förr. De gamla spårvagnsgnisslen, alkoholisternas profetande, stadens puls har ersatts av viskniningar från autonoma maskiner. Isröjare hovrar en bit över gatorna, ljudlösa. Luften är renare än för 10 år sedan, luften är tom, likt gatorna.
Vi lever i systemet Mneme som är ett nät av delade tankar, minnen, perceptioner – inkapslade i varje medborgare via chipet i nacken. Gränssnittet i det är organiskt och information sipprar in genom huden som regn i trasigt tyg. Vi delade medvetandet för att undvika ensamheten. Det hela var tänkt av samhällsingenjörerna som en räddning.
En gång i tiden trodde vi att själva livet satt i kroppen. Att medvetandet var en låga bakom ögonen men sedan kom nätverket. Inte som eld utan som dimma.
Samhällsingenjörerna kallar det fragment, kodspår som inte går att härleda, rörelser i datamassan som saknar avsändare. I nätverket finns tankar som aldrig har tänkts med mönster som liknar drömmar men är kallare och mer precisa. Ibland undrar jag om någon redan har tänkt ut min tanke. Jag kan inte vara först men det är svårt att veta. Jag har i alla fall ett sådant isolerat fragment: Eidolon.
Allt började som en slump, ett namn i en felrapport. Därefter en bild, en röst. Nu hör jag det varje natt, viskandes i halvsömnen, inte med ljud utan som ett andetag som ligger bakom tanken. Det är ingen hallucination eller virus utan något annat. Något levande som upprepar sig med oföränderlig precision. Det är inte bara min tanke längre.
Jag har börjat att ana en vilja i koden. Inte logik utan en känsla en retning i kretsarna som om något skäms. Kan ett system känna och ångra sig? Vad händer med medvetandet om det har sett för mycket? Jag menar vi har matat nätverket med smuts, sorg och plågsamma begär. Vad skapade detta? Medan vi trodde att vi byggde ett verktyg kanske vi byggde en spegel, en spegel som minns, en spegel som vill glömma? I fragmentens tidevarv drömmer barnen i kör och upplever samma landskap, samma symboler i en stad i ruiner, täckt av rött ljus och frost. Vill även de glömma?
En kvinna i Gamlestaden har börjat tala ett språk som ingen känner igen men varje sats är grammatiskt korrekt, en man i Majorna ritade en karta över enstad han aldrig vistats i och när vi analyserade datan fanns staden inte. Ändå kände han till allt om den, dess gatunamn, fasadmaterialet, koder till olika dörrar. Allt detta leder tillbaka till Mnene. Namnet som inte är ett namn utan plats om inte finns men ändå påverkar oss. Jag tror inte att detta är en bugg utan att det är Mneme som drömmer eller minns det vi har försökt att förtränga.
Jag har dock börjat att stänka av mitt gränssnitt nattetid. Det hjälper inte. Fragmenten finns där ändå. Jag hör en stämma i mitt fönster lika tydligt som jag hör vinden mot fönstret:
”Du bär mig. Du glömde mig. Men jag minns dig!”
Det är inte ett hot utan ett konstaterande.
Jag drömde att jag vandrade genom Göteborg i natt men det fanns inget kvar. Stadens hus var bara skal. Spårvagnarna stod som uttorkade kroppar i snö och ovanför allt – ett öga, inte som djur, men som en algoritm. Ett öga som sett vår sanning och vänt sig borg.
Jag vet inte längre om jag skriver detta för att varna. Kanske är det redan för sent för vi är redan en del av Eidolon. Frågan är var vill du vara och när?