Prolog
Cave Base One / Mexiko / år 2032 e.Kr
Hans ben vacklade när han rörde sig mot dörren, stöttad av två individer som han för en vecka sedan aldrig tidigare hade träffat. Nu kändes de som hans närmaste familj. Ljudet av deras steg studsade mot de bergsinsprängda väggarna. Stenblock i brunbeige nyanser stack ut som naturinspirerade ojämnheter i den annars vita betongen. Den som byggt basen hade uppenbarligen inte prioriterat släta ytor. Kanske hade de inte haft tid eller råd. Var det ens viktigt?
Han rättade till ärmen på sin skjorta och harklade sig. Under sin tid som guvernör hade han aldrig underskattat vikten av ordning och renlighet – så länge det inte skedde på bekostnad av effektivitet. Ordning skapade struktur. Struktur bäddade för framgång. Så hade han alltid tänkt. Ändå förstod han att något här nere också sökte framgång. Enligt andra principer.
Bakom dörren väntade något okänt. De som fört honom hit hade avsikter, så mycket förstod han. Han var en bricka i deras spel. Tanken fick hans ben att gunga till. Instabiliteten gnagde i hans stolthet som en hund på ett saftigt köttben. Då slog det honom: han hade aldrig varit stabil såklart! Allt var i ständig upplösning och lika ständig regeneration. Vart var den stabila kärnan han innan trott att allt kretsade kring? En kort stund vilade han i en vidsträckt eufori. Allt bara kom och gick, inuti och utanför.
Där ville han stanna. För alltid.
Ändå fortsatte tankarna att strömma. Drog honom ifrån hans inre vila. Han mindes tillbaka på kursen han just genomgått. Sju dagar hade förflutit. Som en evighet. Erfarenheterna hade skakat om honom djupare än något tidigare. Substanserna han intagit var bekanta till namnet, men inte till erfarenheten. Nu förstod han att allt hängde ihop. Förstod varför de hade fört honom hit, varför de var tacksamma att han hade valt att delta trots sin okunskap. Han hade kunnat öppna sinnet, vågat vila tryggt i förändringarna med hjälp av terapeuternas närvaro. Han hade känt sig närmare andra människor än han tidigare trott var möjligt. Samtidigt blev han nu påmind om hans biljett till rymdstationen. Den dyra platsen i bo-kapseln han valt att investera i. Som slängd mellan ytterligheter mindes han sin tidigare längtan till fly skeppet. Pirret över att testa något nytt. Var det fortfarande en god idé?
Tankeströmmen avbröts när dörren framför dem sakta öppnades. De båda terapeuterna lämnade varsamt hans sida. Det var upp till honom att kliva in, eller inte.
Det varma, avslöjande ljuset från dörrspringan lockade. Pirrande ryckningar i hans mörka ovetande drog honom framåt. Ville förstå mer.
Väl innanför tröskeln tvingades han kisa på grund av ljusomställningen. Han lyfte en hand för att skugga sina ögon. När han åter öppnade dem möttes hans blick av ett par ögon bakom svarta, tjocka glasögonbågar. Runt ögonen syntes fåror som talade ett eget språk. Ett åldrat ansikte där livet fått arbeta ostört. Kvinnans vita hår i pagefrisyr tillsammans med de svarta bågarna skänkte ansiktet de enda kontraster det behövde. Ensam stod hon där och tog emot honom, i ett rum lika avskalat som en sjukhussal. Allt han kunde se var kvinnan och en mängd små lysdioder i taket.
“Mr Hayden. Vi gissar att ni just nu är mätt på erfarenheter rikare än guldet som en gång upptäcktes i Kaliforniens porlande bäckar?”
Han skulle just svara, men hon hejdade honom med en subtil gest.
”Världen kräver vår tid och vår eftertänksamhet. Låt oss börja där. I världen.”
Med en nästan omärkbar blick riktad upp mot taket aktiverade hon dioderna som nu började fylla sitt syfte. Hayden ryggade bakåt när ett hologram trädde fram mellan dem. Hon hade ett implantat! Chocken gjorde honom lamslagen. Företaget Brainstorm, det han själv investerat i och som gjort det möjligt för honom att köpa en plats på rymdstationen, återfanns också här – i denna kvinnas kropp. Längre än så hann han inte tänka, hologrammet började ta form och påkallade hans uppmärksamhet. Mellan dem på golvet låg plötsligt de över etthundratusen offren efter atombomben – den första sedan Nagasaki. Människornas skräckfyllda skrik fyllde rummet och studsade som i oändlighet på bergsväggarna. Knappt hann han hämta andan innan scenen byttes ut till den fria världens gränser. Horder av svältande människor klättrade över varandra i kampen om liv. Han började undra vid vilken gräns det var filmat, men scenerna hade redan bytts ut. Eldslukande hav av skogsbränderna som förstörde egendomar för miljarder härjade mellan honom och kvinnan. Sen vidare till den utbredda ökenmarken i söder, jorden där inget längre gick att odla. På golvet framför honom låg törstande barn och svältande föräldrar, de bad på sina bara knän. Deras jämmer skar rakt in i hans hjärta. Efter kursen förstod han på ett nytt sätt vad verkligheten där ute innebar för världens befolkningar. Han hade själv mött ökenlandskap i sitt inre universum. Han hade fått smaka på törsten, ensamheten och döden.
Kvinnans röst ljöd igen, något bräckligt hade flyttat in i hennes tonläge.
“Mr. Hayden, vårt team är efter närmare fyrtio års arbete övertygade om att det sista vägskälet för den moderna människans framtid på jorden har kommit. Vi har lagt mycket resurser på att få hit dig. Du är en avgörande kugge i ett stort maskineri. En skapelse vi har jobbat på sedan innan du var född. Nu är tiden inne då allt måste klaffa.”
Kapseln, rymdstationen, vakuumet. Det mörka, det oändliga, det okända. Skogarna, floderna, grödorna. Bränderna, torkan, döden. Det var väl försent? Kvinnan verkade påtala en sista möjlighet. Vad kunde hon rimligtvis ha att erbjuda?
Hans ögon sökte sig nedåt. Han ville ducka för stunden, gömma sig ur tiden. Samtidigt var han trött på att blunda. Så trött.
Med vansinnig kraftansträngning lyckades han lyfta hakan och placera blicken i den fårade kvinnans outgrundliga ögon.
Ur hans mun kom orden som för alltid skulle förvåna dem alla:
“Visa mig vad ni har.”