Mikinia slår upp ögonen. Det bekanta bleka skenet från kryotankar når henne. 347 stycken var och en med ett liv i. Det är alltid lika obehagligt som spännande i det här skedet av förvandlingsprocessen. Om något har gått snett är det nu det upptäcks. Kopior av varelser hemmahörande i solsystem ljusår härifrån, skymtar bakom de välvda glasen. Forskningsassistenterna går från tank till tank, observerar, mäter och testar. Förvandlingen får inte bara vara visuellt korrekt. En arktisk solkrypare måste till exempel även klara extrema temperaturer både höga och låga. Minne och medvetande från den ursprungliga formen måste också vara intakt.
Tanken mitt emot Mikinias har nummer 0670, det är Liliinas nummer.
Syster, tänker hon. Men tanken är tom. Oron kommer krypande. Hon kisar genom vätskan och kan till slut skönja en liten varelse i översta delen av tanken. Där i det svaga ljuset rör sig en silverskimrande stjärt i långsamma vågor. Att förvandlas till en art som är så pass mycket mindre än den egna kräver enorm styrka. Komprimeringsprocessen sägs vara oerhört smärtsam. Hon har blivit en Auritier, en fredlig vattenlevande art som befolkar havsplaneten Aurini i det Niriska solsystemet. Under dagarna flyter de på havets yta i långa kedjor. Nätterna spenderar de på havets botten.
Mörkerplankton består av 70% zinksulfid och förser via fosforescens Auritierna med livsnödvändigt ljus nattetid, reciterar hon för sitt inre. På senare år har temperaturförändringar orsakat massdöd av mörkerplankton och lett till att Auritierna i allt större utsträckning avstannat i växten redan efter det första levnadsåret. Detta tros vara en mikroevolution för energisparande. Om dessa plankton inte räddas kommer Auritierna att dö med dem. Källa: Universums liv- en studie av symbios, fortsätter hon och somnar om.
När hon vaknar igen har Liliinas tank slocknat. Mikinia slits ur sitt omtöcknade tillstånd. Slocknat! Mikinia vrålar, men inget ljud kommer där hon svävar omsluten av vätska. Hon blir först nu medveten om sin egen storlek. Hon får precis plats i tanken. I periferin ser hon hur några assistenter står och kognitionstestar en Valupisk sandsilare från Japetus. De försöker spela tre i rad med den men den stirrar bara tillbaka och försöker sedan slicka i sig en av pjäserna genom glaset. Assistenterna utbyter menande blickar innan de går vidare. Hon måste fånga deras uppmärksamhet.
Hade Auritier haft en puls hade det gått ett larm för längesedan, tänker hon. I botten känner hon en slang. Hon slår mot den med stjärten, nej, bakbenen. En liten röd varningslampa tänds utanför och hoppet med den. En assistent rör sig långsamt svävande mot deras håll, sätter en sugkopp på en knapp och lampan slocknar. Vänd dig om, vänd dig om!
Den skakar förbryllat på de fjälliga tentaklerna. Utan att se hur hon desperat vrålar och bankar ljudlöst i sin tank, återvänder den till sina kollegor. På botten mittemot skimrar systern, livlös.
I väntan på att lämna forskningsavdelningen betraktar Mikinia sig själv i spegeln. Sorgsen. Smått äcklad. Ur små rosa hål vid syngloberna rinner natriumklorid och ur luktorganet tunn salt gelé.
– Denna art visar sorg genom att producera varierande mängder slem, det är helt normalt och de sägs vara högst intelligenta, tröstar en assistent och erbjöder henne en trasa.
Mikinia blir till slut hämtad och förd mot hissen till ceremonihallen för att ta avsked av sin syster. Våning 333, takvåningen. Om någon trycker på knappen 333, stannar hissen inte förrän den nått toppen. Dit åker man bara om något riktigt glädjande eller förödande inträffat. Mikinia och Liliina hade sett bilder av hallen och drömt om att stå där en dag och ta emot applåder för sina insatser för arternas bevarande och återuppstående. Det skulle aldrig hända nu. Den stora ceremonihallen utgörs av en enorm kupol av glas och Mikinia får känslan av att kastas rakt ut i rymden utan linor när hissdörrarna öppnas. Vore det inte för sorgebänken i mitten av hallen och det svaga skenet av en svävande orb ovanför, skulle Mikinia inte ana att hennes syster faktiskt ligger där. Orben projicerar holografiska scener ur Liliinas minne. Alla extraherade med omsorg för att hedra det liv som förlorats. Kroppen är så oerhört liten där den ligger. Svepningen från hemplaneten är avsedd för en betydligt större kropp och ligger som en duk över hela sorgebänken.
En Auriter. Risknivå 5, högsta risknivån. De hade lovat varandra att inte acceptera att omvandlas till arter över risknivå 3. Mikinia kunde inte låta bli att undra om Liliina hade uppfattat att det var hon som befunnit sig i tanken mitt emot. Men kanske är det lika bra om hennes sista bild av henne inte blev denna. En kropp mjuk och helt utan fjäll. Kall trots att den är varmblodig och med en liten kal svans på framsidan omgiven av sträv päls… en evolutionär rest? funderar hon. Varken fram- eller bakben har klor, simhud eller annat användbart. Allt med varelsen både ser och känns outvecklat. Mikinia täcker över sin syster med tyget och trycker sedan på knappen. Orben slutar slutar projicera och slocknar. Stjärnorna tar plats och systerns kropp sänks ner i bänkens inre och försvinner med en oväntad hastighet.
Mikinia känner sorgen svälla i bröstet. I sin grundform reglerar hon viktiga värden i kroppen som kolmonoxid genom att spänna varje muskel i kroppen. Då pressas överflöd ut genom fjällporerna och avdunstar. Hon tar i och hoppas göra sig av med den salta gelén och vätskan som nu börjar göra det svårt att andas och se. Mellan de två runda fettdynorna på baksidan kommer plötsligt ett högt otäckt ljud, följt av en svavelosande lukt. Men slemmet är kvar. Hon försöker minnas om det stått något om dessa varelsers styrkor i kurslitteraturen. Vad var det nu… Människan.