”Runt hörnet, Konrad! Runt hörnet!” ropade en liten pojke till sina fränder, medan han vingligt rusade genom den tjocka snön med en snöboll i handen. En annan, lite längre pojke, sprang om honom utan besvär. Den tredje flaxade så häftigt med armarna medan han försökte springa ikapp de andra, att en skulle kunna tro att han hade för avsikt att använda dem som propellrar och flyga ikapp dem. Hans små ben försvann mer och mer allt eftersom snön blev djupare. Febrilt kämpade han för hålla sig på fötterna, men föll snart med ansiktet först, ner i den iskalla snön med ett missräknat tjut. Lika febrilt försökte han resa sig upp. Sekunderna måste ha känts eviga där, nedtryckt i den djupa snön. Ändå hade det inte dröjt länge innan hans vänner hört hans rop, vänt om och dragit upp honom i kragen. Jag hade sökt skydd från vinden bakom en skorsten och såg ner på spektaklet, som om det vore ett spel för vita duken. Likt så många andra scenarier jag bevittnat genom åren. Hade jag en gång varit sådan? En av tusentals små pojkbarn som lustfyllt gjort sig till åtlöje medan jag upptäckte naturens många påhitt för första gången. Första gången. En del saker bara sker en dag, utan att en lägger märke till det mer än något annat. Du minns förmodligen inte första gången du skrattade, första gången du grät eller kände smärta. Du minns att din mor brukade kyssa dig i tinningen som barn, men inte första gången hon gjorde det. Kanske minns du din första dag i skolan. Din första förlust, den minns du. I århundraden har det skrivits om den första kärleken och till följd den första hjärtesorgen. När jag kliver in i ett kök och känner doften av nejlika kan jag se suddiga silhuetter och en varm svart gasolspis. Allting tittar ner på mig, så jag förstår att jag måste vara ett barn, men när eller var jag befinner mig är svårt att tyda. Jag finner inga speglar. Jag hade inte kunnat tala om för dig hur jag såg ut som barn. Jo, ögonen lär har varit gyllenbruna såsom de är nu, så mycket vågar jag säga. Men om jag blev lång tidigt eller om jag blommade sent åldern, det vet jag ingenting om. Om du skulle se mig, skulle du vid första anblick tro mig ung och naiv. Du skulle se en man som har mer liv framför sig än bakom sig. Men om du såg mig i ögonen länge nog skulle du upptäcka att något saknas. Att det finns luckor. Du kanske inte kan sätta fingret på det, men något saknas. Jag vill tro att jag tyckte om vintern, trots att den kom med sina utmaningar. Juleljusen, de minns jag. Värme. Varma filtar. Omfamning. Om jag känner efter kan jag nästan minnas hur det känns att kyssa en annan människa. Ser jag en kvinna med långt, askblont hår på andra sidan gatan, kan jag känna ekot av lena hårstrån mot mina fingrar. Men jag tillåter inte mig själv att utforska tankarna vidare. Något som jag är nästan tvärsäker på är att jag varit en drömmare som barn. Det krävs mycket för att jag inte ska låta mina tankar vandra iväg och bli vilda, plågsamma fantasier.
Det var två timmar till midnatt, nyårsafton 1942. Över 80 år innan jag mötte dig. Min senaste fackelbärare var omringad av sina söner och döttrar och deras barn. Därför hade jag bestämt mig för att hålla mig borta denna afton. Jag är inte sämre än att jag unnar en gammal dam den tiden hon har med de små. Tiden må vara knapp, men jag hade ingen anledning att tro att gamla Fanny Hiller skulle ljuta döden inom ett dygn. Jag har aldrig haft anledning att undra vad som skulle hända om en fackelbärare dör innan denne fullföljt sitt uppdrag. Vad skulle hända med mig? En sund människa borde finna det rysligt att veta så lite om sin egen existens. Men jag har inte varit riktigt mänsklig på många, många år. Samtidigt så drömmer jag. Längtar. Ärligt talat så är det svårt att säga var min humanitet börjar och slutar. Jag vet att jag inte är odödlig, tack och lov. Alla prövningar som kommer med mitt arbete är uthärdliga om jag vet att de har ett slut så småningom. Nå, någorlunda uthärdliga åtminstone. Jag måste bara uthärda längre än de vars vägar jag korsar. Jag avundas dem. Föreställ dig att hela ditt liv går ut på att följa de mänsklighetens vackraste själar dag ut och dag in. Allt för att lämna dem bakom dig. Än så länge har jag hejdat mig själv från att bli allt för fäst. Det var svårt till en början, men jag lärde mig snabbt vad som händer om jag tillåter mig själv att fängslas.