Agnes stod framför konstverket med en grävande känsla av att det visste vem hon var.
Vem hon egentligen var.
Den genomskinliga kristallskon var placerad på en piedestal i mitten av utställningssalen. Belysningen var dämpad, men skon behövde inget strålkastarljus; den drog till sig allas blickar ändå, som om den påminde varje besökare om något de längtade till, eller helst velat glömma. Kristallen var inte helt klar. I dess innersta rörde sig något, långsamt och målmedvetet, som en reptil i färd med att räkna ut bästa möjliga anfallsvinkel.
Allt hade börjat med ett kuvert som pressats i hennes hand av en jagad man. Den andfådda främlingen hade sprungit emot strömmen av New Kyotos människor genom ett smattrande skyfall, rakt emot henne. Bakom honom hördes löpstegen. För samordnade. För snabba. Hon mindes hur mannens uppspärrade ögon hade häktat fast i hennes. I nästa ögonblick var både han och förföljarna uppslukade av folkmassan i ett färggrannt hav av uppfällda paraplyer.
Hon hade kunnat kasta kuvertet i närmaste papperskorg. Bara gå vidare. Istället hade hon öppnat det och läst i det röda neonljuset från ett skyltfönster:
”Askungen”, stod tryckt i silverrelief på tjockt papper. ”Tid: Före midnatt.” Under plats och datum, gömt med nästan oläslig skrift, gick att uttyda: ”Skon passar enbart en.”
Det var uppenbart en inbjudan till performancekonst, den sortens pretentiösa mystik som levde på rykten och att rätt influencers nappade på betet. Ändå sov hon knappt den natten. Varje gång hon blundade såg hon den flyende mannens ansikte.
Det kändes bekant.
Hjärtat hamrade när hon tänkte på hur hon hade råkat bli utvald. Slumpen är ingen tillfällighet, det visste hon vid det här laget. Universum meddelade på detta sällsamma vis att hon, av någon anledning, behövde närvara på utställningen.
Bevakningen i den avlägset belägna industrilokalen var diskret, men absolut. Medan en symfoniorkesters wienervals förde tankarna från de beväpnade väktarna till svunna tiders kungliga baler, cirkulerade de andra besökarna omkring kristallskon, som planeter kring ett svart hål. Någon tog ett kliv fram och ryggade tillbaka. En annan låste blicken i taket med ett leende som snarare skrämde bort folk än lockade dem till sig. Kvinnan i rullstol intill Agnes viskade ett namn, oavbrutet, som om hon var rädd att glömma det.
En skylt på väggen förklarade sakligt konstverkets princip: kristallen som skon skulpterats ur sände ut komplexa frekvensmönster som anpassade sig till betraktarens hjärnvågor och skapade upplevelser som var lika personliga som drömmar.
Förhoppningsvis inte mardrömmar, tänkte Agnes och drog kavajen tätare omkring sig.
Längst ner stod en ensam rad:
”Prinsens resonans uppstår endast vid exakt matchning.”
Agnes visste inte när hon hade börjat uppfatta ljudet; ett svagt sus, som av fjärran körsång, toner som skar sig likt pressad citron i grädde. Ljudet var oförändrat varje gång någon annan närmade sig skon, men när hon själv tog ett steg framåt skiftade tonen. Ett inre tryck ökade och huvudvärken hon alltid haft svårt att förklara för läkare vaknade till liv.
Minnen flöt upp, de hon kämpat så hårt för att förankra i sina mörkaste djup, och slog hål genom det undermedvetnas istäcke; hennes fars röst och uppsträckta pekfinger, känslan av barfotasteg i snö utan att frysa, stanken av kemikalier och bränt hår.
Hon borde ha slutat röra sig. Istället sträckte hon handen mot verket.
Kristallen svarade omedelbart.
Ljudet steg, inte i volym utan i klarhet, som om någon stämde ett instrument efter henne. Rummet vek sig inåt kring piedestalen, det gick inte att förklara känslan på annat sätt. Larmet av spridda skrik och klapprande klackar tilltog medan de andra besökarna drog sig undan.
Agnes förstod: Det var inte skon som skulle passa henne.
Det var skon som höll på att trä henne på sig själv.
Något drog tag i armhålorna. Agnes kände hur hennes fötter inte längre rörde golvet, utan gled framåt mot kristallskons glimmande yta. Konturerna av väggar, tak och andra besökare smälte ihop till en tät, vibrerande dimma.
”Nu får vi se”, var det sista hon hörde någon viska, ”vem Askungen blir när klockan slår tolv.”
Sedan blev allt tyst.
Hon var inte längre åskådare. Hon var inuti konstverket, som en del av det.
Därinne rörde sig ljus, skuggor och kulörer i böljande mönster som ingen människa någonsin hade kunnat måla. Medvetandet sträcktes ut i sega trådar medan konstverket lockade henne allt djupare in.
Det var skrämmande, men ändå vackert och rogivande på något vis.
Löftesrikt.
Omgivningen sveptes in i en dimbank, saltsmakande som tårdroppar. En vit sarkofag anades. Någon eller något satt på den. Varelsens hud var lika slät som blankpolerat stål och dess anletsdrag knappt skönjbara i det bländande skenet.
En pulserande stötvåg borrade sig in genom kraniets sköraste del. Ett Avslöja! skrek i Agnes huvud tills det väckte minnet av Michelangelo-skulpturen De fångna, som hon en gång betraktat i solsmekta Florens: en slavfigur som framträdde ur skrovlig sten. Huvud, skuldra och händer stretade mot friheten, men resten av kroppen satt obönhörligen fast i stenblocket.
”Det var inte ditt fel.” Hjärnan svalkades av medan varelsen talade i henne. ”Han vet det.”
Ett malande skrapande genljöd när varelsen öppnade sarkofagen. Agnes stålsatte sig, väntade sig att se sin fars kropp i den, men under locket fanns bara virvlande grå aska.
Den askan.
Varelsen var nära nu. Den trängde djupare in med sina mentala känselspröt. Ett mekaniskt tickande ökade i styrka.
Ansiktet tog form.
”Vill du fortsätta vara slav under det förflutna …” Det var konstnärens ansikte, förstod hon instinktivt, samma man som pressat inbjudan i hennes hand. ”… eller veta vad du behöver erkänna för att ta dig loss?”
Var allt detta iscensatt? För hennes skull?
Varför?
Svaret kom när klockan slog midnatt.