”Nej! Nej! Nej! Så här kan vi inte ha det. Alla vingar ska vara prydliga och inte spreta åt alla hål!” Kursledaren i teleportering var orubblig.
”Vad gör man om man saknar vingar!” viskade Mira till Alex. ”Vad som skall vara ”prydligt” då?”. De fnissade.
Med tanke på att Alex endast hade tassar och inga vingar, så var hennes fråga högst aktuell. Mira räckte upp handen.
”En fråga bara, min kollega här – hur skall han vara?Han saknar ju vingar”.
”Alla deltagare”, – jag upprepar – ”VINGAR!”.
”Men mina är tre gånger större än mig och han har inga! Behöver jag klippa ner mina och ge till honom?”
”Denna första-hjälpen-kurs är obligatorisk för alla. Er arbetsgivare borde ha sett till att alla anställda motsvarar kraven för nödevakuering genom teleportering. Alla som överstiger säkerhetsmått får inte vistas på denna station.”
Mira ryckte på axlarna – ”Betyder det att jag kan lämna stationen då? Om jag inte ”motsvarar förväntningarna”? Jag meddelar min arbetsgivare.”
”Nej, vi kan i så fall se till att dina vingar är trimmade i pausen. Första delen är teoretisk ändå. Hur du överhuvudtaget har hamnat här är en annan fråga. Vad heter du?”
”Mira Gram.”
Alex vek sig dubbelt av skratt, hans svans stack upp i vädret och varje minsta hårstrån vibrerade. En förtrollande melodi fyllde rummet och hypnotiserade hela sällskapet, inklusive läraren.
Ett varmt lyckorus sköljde över alla deltagare, som om mjuka solstrålar lekte ljuvligt dansande över deras gestalter.
Kursledare, vaknade ur denna mjuka koma först av alla.
”Inga flera skrattanfall eller så blir jag tvungen att avvisa er!” – han pekade med hela handen mot Alexmen frös plötsligt till.
Alla vände sig dit han tittade – Mira, med sina blå-svarta vingar utsträckta vibrerade i takt med melodin – luften runt henne tjocknade till och började svepa in henne som en tornado. I nästa ögonblick var hon borta. Alla satt som förstenade. Alla förutom Alex, som använde förvirringen för att smyga ut ur rummet obemärkt.
”Wow!!! Sett det en miljard gånger men fortfarande kan inte vänja mig vid dina trick”. Alex var fullständigt hänförd.
Mira suckade. ”Näh, nu kommer han att klaga, jag kan ju få sparken. Igen. Jag borde inte ha avslöja mig så här. De kommer ju att förstå vem jag egentligen är.”
” Aldrig att de gissar!” utropade Alex exalterat. ”Dina förmågor ”finns egentligen inte” enligt modern vetenskap. Du är en ”figur-ur-en saga”. Så oroa dig inte, ingen kommer att tro dem. Alla vet ju att riktiga Svartvingade inte finns längre”
Men Mira kände sig mer och mer ängslig för varje minut som gick. Vingarna omfamnade henne för att stilla skakningar.
Alex tittade oroligt på henne ”Här, ta min tass. Denkommer lugna dig.”
Mira först försiktigt, sedan med allt mera kraft strök över det skimrande pälset .
Musiken började strömma och omfamna hennes kropp. Vågor av lugn nådde ändå ut till toppen på hennes fjädrar som vibrerade lätt i takt med melodin.
Henens vingar började att slappna av, liksom dras in och krympa tills de nådde helt vanligt storlek. Snart såg hon ut som vem som helst av de bevingade på denna station.
” Hur gör vi med kursen?? Den är ju obligatoriskt. Vi kommer inte vidare till din planet om vi inte är med.”
”Ja”, mumlade Mira ”vi måste tillbaks, men hur förklarar vi allting då?”.
”Lita på mig, jag skulle inte vara en ”mirakel”om jag inte hade en melodi för alla tillfällen.” Han blinkade mot henne.
De närmade klassrummet och steg in genom dörren. Det var kolsvart därinne. Tyst, iskallt och ingen syntes till.