Och jag såg när Lammet bröt ett av de sju sigillen, och jag hörde en av de fyra varelserna säga med en röst som åskan: »Kom!« Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge, och en segerkrans gavs åt honom, och han kom fram som segrare och för att segra.
Ester stänger den läderbundna uppenbarelseboken med en suck. Luften som går ur henne väser genom gasmaskens mekanik. “Inte fan fick jag någon segerkrans och säkerligen ingen häst”, muttrar hon och slår upp blicken i taket. Där uppe, i det mörka träet, syns den bekanta guldiga texten. De bevingade orden, “Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal”, snirklar sig längs taknocken och försvinner ner längs korridoren. Ester följer versen med blicken och ser den vävas samman med de gotiska målningarna som skapar universitetets sigill. Ett kors vars armar pryds av en slingrande orm. Genom det färgade glaset kastas långa blåa skuggor över golvet. Månen står högt på himlen och det enda som bryter tystnaden är den avlägsna basgången av elektronisk musik. Fotspåren på innergården vittnar om att studenterna skyndat till Corinth Valvets festligheter. Dessa seder och eskapader är främmande för Ester. Hon växte upp utanför stadens murar, där de utsatta kvarteren låg tryckta mot varandra i skuggorna av höghusens neon och jubel.
När hon når toppen av trappan pyser ett ansträngt andetag ut genom maskens valv. Masken är en mardröm men avtalsparten hade insisterat på att den var nödvändig. Den kära avtalsparten, den beklämda rektorn. “Man kan ta slöddret ur pestkvarteren, men aldrig pestkvarteret ur slöddret” hade han sagt när hon skrev på kontraktet. Hon hade inte velat ge honom nöjet av att möta hennes blick. Istället hade hon läst kontraktets översta rubrik flera gånger om,
“Härmed tilldelas Efraim, plats på Universitet under skyddad titel. Underskrivande antar målsmans ansvar för studenten. Denne går även med på att upprätthålla de säkerhetsåtgärder styrelsen anser lämpliga”.
Ester upprepar hans ord för sig själv, “aldrig pestkvarteret ur slöddret”. Det hade visserligen den gamle stofilen rätt i. Hon trycker upp dörren till Efraims rum. Väl inne förvånas hon av tystnaden. Hans skolkläder ligger utslängda på sängen. Ett par tomma ölburkar har tryckts långt ner i soporna.
“Ditt jäv-” Uppenbarelseboken slår i golvet med en hög duns.
Fotspåren får ett oväntat tillägg när Ester sladdar in på Corinth Valvet. Hon lossar spännena till masken och tränger sig förbi de fulla studenterna, in genom portarna. Klubbens långa korridorer slingrar sig runt varandra som trånga tunnlar. Vidgade pupiller följer henne från rum till rum. Längst inne, bland torn av burkar och flaskor, skymtar hon Ismaels väldiga figur bakom ett par axlar. Mannen, nej, pojken framför Ismael liknar en vessla. Hans flin får den stripiga ansiktsbehåringen att krökas. Esters röst skär genom luften.
“Efraim, vad i hela glödheta hel-”
Basgången ökar och skakar väggarna. Efraim stelnar till. Vesslan snurrar runt och synar henne uppifrån och ner.
“Lugna ner dig nu va. Du vill inte skapa kaos här”, fräser han mot henne. Men hon vill faktiskt inget hellre. Hon sliter loss masken från ansiktet. Det mekaniska vinandet tystnar och det som kvarstår är basgången. Luften i klubben är kvav och luktar alkohol. Vesslan ryggar. Ester är gulgrön i hyn, ögonen insjunkna och huden varig. De djupa ringarna under ögonen fördjupas vid varje utandning, som om huden var papperstunn. Hennes hesa andning skapar små gröna moln som slingrar sig runt dem. Genom det stripiga håret syns ett vitt lysande ärr följa hårfästet. Vesslan tar sig för munnen och försöker ta sig därifrån. Ismael viftar häftigt mot henne.
“Vad gör du? Du lovade att aldrig -!”
“Jag lovade att skydda dig. Tycker du att detta stället verkar säkert?”
En tjej som dansar bakom dem viker sig dubbel och kräks över sin klänning. Efraim trycker Ester bort mot en vägg.
“Okej! Förlåt! Men du tog hit mig för att studera. Detta är vad studenterna gör!”
“Jag tog hit dig för att du var hemlös före detta. Du är här för att lära dig kontrollera dina krafter. Du är en ryttare! Vad tror du händer om du tar något sånt?”
En kille med öppen skjorta tar ett långt sidosteg innan han kollapsar över två andra.
“Tar vadå?” Efraim slår ut armarna, högerhanden är hårt knuten. Ester gräver in naglarna i Efraims handflata och bänder loss hans fingrar. Där ligger en liten plastficka med tre färgglada tabletter. Efraim försöker säga något men tystnar när Esters ögonvitor gulnar. Något svämmar fram inom henne. Hon låter det ske. De gröna utandningarna sprider sig i rummet samtidigt som svetten pärlar sig i pannan.
“Vill du se hur det ser ut när en ryttare tappar kontrollen?” Esters leende är giftigt. Någonstans i rummet skriker någon samtidigt som rummet fylls av en vidrig odör. En tjej bakom Ester hostar och ser sin hand färgas röd. Efraim ser sig skräckslaget runt. Han greppar vädjande om Ester.
“Sluta! De har inte gjort något!”
“Nej just det. De har inte gjort något”, Esters röst är knappt hörbar. Genom de sammanbitna tänderna sipprar tunna droppar av blod.
“Tänk vad som hade hänt om det var du. Jag ger dem sår som läker och sjukdomar som går över. Du dock…”.
Ismael vet redan vad som kommer. Han hör hennes röst, som bekanta ord från en repad skiva. Kapitlet ur uppenbarelseboken.
Och när Lammet bröt det andra sigillet hörde jag den andra varelsen säga: »Kom!« En annan häst, en eldröd, kom fram, och han som satt på den fick rätt att ta freden från jorden så att människor skulle slakta varandra, och ett långt svärd gavs åt honom.
Hon böjer sig närmare honom. Rösten mjuknar nu.
“Du är ryttaren av Krig. De skulle bli ett blodbad.”
Efraim stapplar bakåt tills han stoppas av väggen. Han ser ner på sin kropp. Under skjortan göms det stora ärret som sträcker sig ner för hans bröstkorg. Konturerna av ett vitt svärd.