I en rundad ursparning i källargrunden stod en dörr av trä. Askgrå med rostiga järnbultar som följde längs plåtförstärkningar över kanterna och fogarna. Haspen, konstruerad som en bygel, kunde lyftas från både in- och utsidan med ett massivt hänglås som dagtid hängde öppet åt sidan. En butiksskylt svängde i vinden ovanför dörren och föreslog att detta var Gustav Medelds butik.
Bakom butiksfronten hastade lärlingar och butiksbiträden in och ut genom ateljén så som de brukade och de hade sedan länge vant sig vid ägarens egendomligheter. Man sade att han varit en framstående alkemist, en gång. Där i hans verkstad möttes man av en myriad av lukter. Svavel, träspån, salpeter, akryl, aceton var somliga medspelare i en källardoft som fick ögonen att tåras och öronen att knäppa. Väggarnas flagnande färg var täckt med tavlor, posters och verktyg. Inga fönster fanns utöver det lilla fyrkantiga längst in i rummet. Några enstaka ljusglimtar tog sig igenom det solkiga glaset bara för att landa på baksidan av kaminens grova skorsten. I hörnet till höger om kaminen, dolt då dörren till det intilliggande rummet var öppen, fanns en cirkulär, tunn bordsskiva av glas. Glaset var så välpolerat att man inte hade anat det om det inte vore för den skimrande glaskanten och foten som bar upp skivan. I det lilla utrymmet som blir över när något runt står mot ett vinkelrätt hörn sträckte sig ett stativ upp över glaset. Där vilade en ask fylld med röd krita. Väggen intill bordet var nedstänkt med samma röda krita som om det hade kokat för häftigt från skivan. Mitt i rummet satt han, framåtlutad på en låg pall med högerfoten på pedalen framför sig. Pedalen var hydrauliskt kopplad till den roterande skivan, inte större än en tallrik, som snurrade snabbare med hans mjuka, rytmiska pumpande. Han befann sig i sin egen värld när han formade leran med sina händer.
Gustav Medeld besatt en potatis till näsa. Han var inte iögonfallande per se men han hade ett sådant utseende som kunde föra tankarna hos den mest förhärdade åter till barndomen. Åter till minnen av att bli upplockad och omhuldad. Hans djupa blick skrämde inte utan den överväldigade till en grad av trygghet.
”Välkommen till världen, lilla kopp. Här dör du aldrig, nej. Du kommer vandra från hand till hand och fyllas med alla de drycker, mediciner och kok som människan kan och kommer blanda.” Skägget var inknutet i scarfen intill halsen, han satt alldeles nära det mjuka kärlet som började ta form i hans händer. ”Må Gud hålla dig då du glömmer ditt gamla liv och vandrar till näste man på tur att fyllas med din värme”, hummade han högt för sig själv. ”Gud har en plan för dig. Du är ny nu men det vet inte du om, du är bara en kopp…”
”Men världen är grym, mitt barn. Här rör du dig bara mellan de händer du förtjänar. Om de så vara de härdade nävarna hos en repslagare som blandar en varm påtår med det kalla förbittrade te du hållit, eller de handskklädda byråkratfingrarna som för dig till läppar som kallat dig bägare. Du blir det du blir nu, ingenting mer eller mindre kan jag, din skapare, göra för dig sedan.”
Butiksdörren öppnades och stängdes igen med en klockas muntra signal. Ark stegade ut med en flaska medicin i handen och gick en stund bortåt Wändaregränds vita marmorgator och vek sedan av åt vänster längs Rackarebacken och genom Adelmanska Torg. Ark var uppvuxen i staden men han var inte av staden. Han var vacker men tänkte inte på det. Han var konstig, det tänkte han på. Hans uppmärksamhet fångades av barns lek och sång från andra sidan gatan och försänkte honom i bitterljuv reflektion.
”Runt i ring och runt igen. Inget blir till ett igen. Fäder och mödrar, systrar, bröder rår, i samma kåda stilla står”, sjöng de i takt med hopprepet.
Ark, den äldre brodern av två, klev in i rucklet de delade i utkanten av fabrikskvarteren. Den äldre vårdade den yngre sjuke. Den sista glöden spottade ur sig rök som blandades med doften av surt svett. Febern skrynklade den yngres hjärnhinnor och slog knut på hans nerver. Den äldre hade burit kallt vatten in till honom i en balja, en våt duk att lägga mot hans pärlande panna och en bit djurskinn för att spara hans tänder och käke när han skrek och skar sina tänder i vånda. I sina feberdrömmar ropade den yngre ut till Gud, hans genomskärande stämma var de sista dropparna liv som vreds ur honom som från en trasa. Den äldre satt vid hans sida och bad honom att för Guds skull dämpa sitt oväsen tills sömnen infann sig. En tillfällig flykt för några timmar.
Den yngre lyssnade till hans berättelser om kvällarna, när Arks alla andra sysslor förutom honom själv var avklarade för den dagen. Den äldre drog från sina minnen av ungdomen de delat tillsammans, om sattygen och kärleken som spunnits så stark där och vävt samman broderskapet. Den yngre skrattade häpet med glasiga ögon åt sagorna och åt värmen i dem.
Den yngre hade tynat bort och ingenting tycktes finnas kvar. ”Du kommer alltid vara min bror”, sade den yngre i ett från ovan skänkt ögonblick av klarhet. ”Vi kommer alltid vara bröder”, sade han i kroppens sista spurt av vitalitet. ”Runt i ring och runt igen. Tills ingenting blir ett igen. Fäder och mödrar, systrar, bröder rår, i samma kåda stilla står”. Den yngre log ett stort leende med blod mellan tänderna. ”…Ingen och en tar nånsin slut, den förste in blir den siste ut”, avslutade den äldre och såg genom tårarna på sin bror. Leendet blev en innebördslös grimas som matchade hans oseende ögon där tårar ännu föll och fyllde hans kinds sträva fåror. Den äldre lutade sig framåt med armbågarna mot knäna nu när han var ensam. Han kysste sin bror på pannan och slöt hans ögon. Skakade kort på huvudet, lutade sig veligt bakåt igen och strök händerna fram och tillbaka över låren och avslutade den tragiska symfonin med två staccatoklapp som för att borsta bort damm från byxtyget. ”Det finns en berättelse för oss alla som är sann”.