Jag hade fått den frågan som man aldrig vet vad man ska svara på. Ska man bara säga ”Ja, allt är bra! Jag mår hur bra som helst!” Eller borde man bara berätta allt?
Vinden fattar tag i mitt långa, svarta hår som fastnar i det röda läppglanset jag just tog på mina läppar. Cleo huttrar till framför mig. Det är inte så konstigt, hon har inte ens på sig en halsduk och den tunna blå jackan täcker inte hennes bara hals. Trots det kyliga vädret ler hon ett uppriktigt leende mot mig. Hon har precis kommit ut för mig. Det kom inte direkt som en chock. Trots att vi bara har varit vänner i knappt tre år vet jag väldigt mycket om henne. Eller så kanske det bara är för att hon alltid kastar pikar till höger och vänster om sig om hur dåliga killar är. Hennes ljusblå ögon glittrar i gatlampans gula ljus och är i stor kontrast till det mörka landskapet bakom henne. Jag ler lite försiktigt och lägger huvudet på sned.
”Du är väldigt modig som vågar berätta.” börjar jag. ”Jag skulle aldrig ha vågat berätta mina innersta tankar.” Jag vet att det inte är det kalla höstregnet mot min bara hud som får mig att rysa. Jag möter Cleos blick. Hon tittar på mig som om jag har svaren på alla hennes frågor skrivna på min hud, trots att jag vet att jag har blivit extremt bra på att dölja mina känslor.
Jag har alltid haft svårt att få vänner. När jag var liten hade jag ändå några få vänner, men när det blev som värst hemma försökte jag fly från verkligheten. Om de inte visste så var det inte på riktigt… Jag avbryts från mina tankar av ett harklande.
”Vad…” Cleo stannar upp som om hon är lite osäker på det hon tänkte säga. Jag nickar och hon fortsätter. ”Var det något speciellt som du tänkte med det? Jag menar…” Hon slår ut med armarna. ”Har du några jobbiga tankar? Mår du bra?” Jag stelnar till. Hon säger det försiktigt som om frågan kan skada mig. Det kan den. Borde jag bara säga att allt är bra? Eller borde jag berätta allt? Allt som får mig att ligga sömnlös under nätterna, allt som trycker mot mitt bröst hela tiden, som inte går att fly från vissa kvällar. Jag litar på henne. Hon är den enda vännen jag har. De vänner jag hade i tonåren lämnade mig när allt kom ut.
Jag tvingar mina mungipor att gå upp, men det ser nog mer ut som en grimas. Trots att jag bemästrade konsten att må skit men se ut att må bra så fungerar det inte nu. Jag tror att det är för att jag känner mig tillräckligt säker med henne. Säkrare än vad jag känt mig med någon annan.
”Ibland mår jag inte så bra…” börjar jag. Jag vågar inte titta på henne. Vågar inte se hennes reaktion. Jag stirrar ned på de torra, bruna löven under bordet vid parkbänken där vi sitter och fortsätter. ”För några år sedan var jag med om en bilkrasch.” Minnet får mitt hjärta att dunka hårt i bröstkorgen och jag får kämpa för att andas normalt. ”När jag var 16 år så stängdes mina föräldrar in bakom lås och bom. Jag lämnades ensam med min äldre bror.” Tanken på Hayden känns som en kniv i hjärtat. När jag visste att mina föräldrar tagit liv och blev instängda på livstid förstod jag att mitt liv snart skulle vara över. Det gick inte att fly från det. Hayden var 18 så han tvingades ta hand om mig. Inte för att jag behövde bli omhändertagen. Våra föräldrar hade låtit oss klara oss själva när de gick på sina små ”ärenden” redan när vi börjat gå.
Jag möter hennes klara blick. Hon ser inte anklagande på mig. Inte heller rädd ut. Hon ser medlidsamt på mig. Men hon vet inte allt. Jag tvingar mig själv att fortsätta.
”Det var jag som körde bilen. Min bror satt i passagerarsätet.” Jag spänner min käke. ”När vi krockade hamnade vi på sjukhus för att bli undersökta. Jag klarade mig lindrigt men det gjorde inte han…” Jag skakar på huvudet som om rörelsen kommer att skaka bort alla minnen. Jag försöker andas som vanligt men det går inte. Mina andetag är snabba och vassa och det går inte att dölja de varma andetagen i den kyliga nattluften. Jag blundar. Jag satt bredvid den där kalla, vita britsen i vad som kändes som en evighet var enda dag. Det var mitt fel. Allt var mitt fel. Jag blev tvungen att ta hand om mig själv samtidigt som jag slogs mot mig själv för att inte överleva. ”Jag satt bredvid Hayden varje ledig stund. Han hade hamnat i koma. Efter sex månader…” Jag kan inte förmå mig att säga det. Jag öppnar ögonen när jag känner en tunn hand mot min axel och möter hennes blick.
”Jag är så otroligt ledsen att du behövde vara med om det där. Ingen borde behöva vara med om det.” säger hon uppriktigt. Det får mig att vara brutalt ärlig.
”Anledningen till att jag nu vågade berätta är för att nästa gång jag får tillbaka alla minnesbilder och tankar vill jag inte vara själv. Jag är trött på att fly från allt hela tiden. Jag måste börja möta det och gå vidare.” Jag tänker på alla kvällar när jag inte kunnat andas, då det känts som om en tajt tröja av vassa trådar skurit igenom min hud och jag bara behövde skära upp dem.
Jag tänker tillbaka på kvällen då allt hände. Jag visste att jag var precis som mina föräldrar. Samma blod forsade i mina ådror som dem. Jag hade samma destruktiva och våldsamma beteende som dem. Jag visste att jag behövde skydda mig själv. Eller rättare sagt någon annan. Om jag inte tog tag i det tillräckligt snart så skulle det vara försent. Jag skulle spilla oskyldigt människoliv. Jag ville inte bli som dem. Jag ville verkligen inte det.
Den kvällen när månen var som klarast, satte jag mig i bilen med Hayden. Jag körde oss genom den klara natten i hög hastighet. En lastbil körde i filen snett framför oss. Jag visste. Jag kände på mig att det snart skulle vara försent. Hjärtat bankade i bröstkorgen och det svartnade för ögonen. Som den dumdristiga 16-åringen jag var tryckte jag ned gaspedalen och drog hastigt ratten åt sidan.
Det gick inte att fly från det längre. Nu var jag som dem.