”Världen börjar på den här sidan väggen och slutar vid fallet.”
Mannen drog ett djupt andetag över de rykande bladen han lagt ut över ett fat med glödande kol.
“Kom, kom…” Han gestikulerade mot fatet och bjöd in de skrämda ynglingarna att göra detsamma. De tittade osäkert på varandra. Han var en grov man. Vänlig, men smutsig och valkad efter år av hårt arbete.
“Var inte rädda”, log han, “det är bara macca. Bra mot kylan.”
De unga adepterna lutade sig över bordet och sniffade försiktigt på rökplymerna. Alla började hosta våldsamt.
“Så ja. Bra, bra!” Mannen brast i skratt, och visade upp en imponerande tandrad. “Ni vänjer er. Det är ändå bättre än luften utanför.” Han la fatet åt sidan och tog fram ett litet anteckningsblock. ”Visa mig era smycken. På kö.” De radade upp sig och höll ut sina högerhänder. På insidan av handleden hade de ett litet metallimplantat, stort som ett mynt. Mannen skrev av något från var och en av metallbrickorna, sen la han undan blocket. “Kom.” De följde efter mannen till en stor maskinhall. Den stod tom, endast befolkad av stora metallhjul, ärgade koppartrummor, rörledningar och ventiler kopplade till manuella kranar och spakar. På ena sidan av rummet spillde gult ljus in under taket genom en rad smutsiga fönster, och på den motsatta väggen deklarerade stora blockbokstäver ‘TURBIN NUMMER SJU AV NIO’. Under var den bekanta bönen skriven i kursiva tecken:
“Världen börjar på den här sidan väggen och slutar vid fallet”
De vände sig reflexmässigt mot väggen och mumlade orden. För ett ögonblick var det enda som hördes det hårda ekot av fotsteg och deras mumlade böner, sen talade mannen igen.
“Det här är turbin nummer sju av nio. Den har stått oanvänd under lång tid, men nu har tiden börjat sakta ned och ämbetet vill ha mer.” Det fanns inget pompöst eller vördnadsfullt över hans tal, bara redogörande. “Den måste såklart vigas om först. Annars kanske inte det stora uret tar tillbaka sitt flöde.”
Mannen delade ut anvisningar till de unga adepterna som började förbereda turbinhallen för ritualen. Ett arbete, som mestadels bestod i att skura golv och väggar, polera de enorma koppartrummorna med deras rörledningar och reglage, och att smörja upp allehanda ventiler, kolvar, brythjul och drivkedjor. Snart var alla ynglingar sysselsatta, och mannen lämnade dem att arbeta under tystnad i ångorna av illaluktande oljor och lösningsmedel. Under arbetet kastades regelbundet nervösa blickar mot raden av smutsiga fönster, som om de väntade sig att något fruktansvärt skulle komma in den vägen, men bara det mjuka brunaktiga ljuset av en mulen himmel, filtrerad genom solkiga fönster kom.
Efter långa timmar började dagsljuset övergå i färglöst dunkel. De polerade kopparytornas lyster tonade ut i svart och brunt. Mannen kom tillbaka och vred på en rörventil vid dörren. Doften av petroleum förenade sig med rummets redan skarpa dofter när rörledningar fylldes med vätska längs salens väggar. Han tog fram en liten metallpinne med en brännbar textil fäst vid ena änden och tände petroleumlyktorna. För varje lykta mumlade han rutinmässigt en liten välsignelse.
Dörren öppnades och en präst från det lägre ämbetet kom in. Adepterna ställde sig omedelbart och höll fram sina handleder, men prästen vände sig bara snabbt mot dem och gjorde cirkelrörelsen åt dem kollektivt utan att röra vid sitt vapen. De blev stående, osäkra på om de förväntades stå kvar eller återgå till sina sysslor.
“Lediga, mina barn” sa prästen, “uret saknar sitt flöde.” Sedan la han plikttroget till “Världen börjar på den här sidan väggen och slutar vid fallet.” De mumlade till svar och återupptog sina sysslor.
Prästen gick fram till mannen som nu höll på att ordna med en bricka maccablad på en stor packlår i ena änden av rummet. Han gestikulerade mot en av flera mindre lådor som tjänstgjorde som sittpallar runt den större, och prästen satte sig. Utan ordväxling tog mannen fram ett knippe blad och räckte över det till prästen, som i sin tur gav mannen en liten flaska med vatten. Han stoppade genast ner flaskan i sin väska och fortsatte ordna med glöden på maccabrickan. När han var nöjd spred han ut bladen över glödbädden och de lutade sig båda fram och började andas in ångorna.
Skymningen utanför de smutsiga fönsterna övergick i natt, och så småningom ringde kvällssignalen. Mannen avbröt arbetet, och adepterna började samla ihop sina flaskor och redskap och lägga tillbaka dem i packlådorna de hämtat dem i.
“Bra, bra” sa mannen med sitt stora leende. “Gå nu till mässen och kvitta ut era ransoner.” Adepterna svarade inte. När de lämnat sin utrustning började de röra sig mot utgången.
“Ett ögonblick, barn,” det var prästen som tog till orda. “Runt mig.” Adepterna samlades i en löst sammanhållen cirkel runt prästen med böjda huvuden, blickarna fästa på marken.
“Har ni fört bok idag? Möt mig.” Ynglingarna tittade nervöst upp mot prästen. “För bok, och märk era gåvor, för idag har ni tjänat dem. Idag rör uret sig för era händer och många andra som dem. Idag låter hon tiden flöda från väggen till fallet genom ert arbete, och andras. Hon har låtit en dag passera, befriat er från dess last, och nådigt låtit den falla över kanten. Läs vår välsignelse tillsammans med mig, barn.”
De stod lite rakare, och i en väl inövad rörelse fattade de alla samtidigt sin vänstra handled med sin högra hand.
“Tack stora ur, för att du tar emot mitt arbete. Tack för att du bär dagens last från väggen till fallet, och låter den däröver falla. Jag viger mitt liv åt att hålla dina händer i rörelse, i hopp om att du en dag tar det.” Adepterna upprepade prästens ord.
“Det stora uret tar emot er tacksamhet” sa han med ett vänligt leende. “Världen börjar på den här sidan väggen och slutar vid fallet.” De mumlade till svar och började återigen röra sig mot utgången. Prästen och mannen satte sig ner vid den stora lådan och återgick till sina maccablad.