1 Stationen

Medan min fru redde ut vår hushållsräkning hos slakteributiken väntade jag med barnen på det lilla Järnvägscafét. Att vänta på cafét i stället för att vänta kvar utanför butiken hade visat sig vara ett smart val för förhandlingarna drog ut på tiden och ute föll tätt snöblandat regn. Ett tåg kom in på stationen och en ström avstigande svämmade över den öppna ytan som omgärdades av Café, bagageutlämning, telefonhytter, informationsdisk och biljettluckor. Många gick rutinerat rakt förbi ut på gatan, andra stannade vid någon av diskarna, fem eller sex stycken kom i på Caféet. Två av de nykomna fick mig att glömma mitt te och min smörgås, känslor och minnen virvlade förbi, en annan tid och ett annat liv hade just dykt upp och beställt kaffe med krok.

Det var två män, en kort och satt man i min ålder och en lång och modemagasins-perfekt medelbyggd man som verkade lite yngre än mig, båda var vältränade och rörde sig smidigt. Den långe mannen bar ett klassiskt svärd fullt synligt vid sidan och ett jaktgevär dolt av en bit oljetyg på ryggen. Den korte av de två hade en stor kniv fäst på låret, två mynningsladdade pistoler med gammaldags krussiduler på och något toppmodernt högteknologiskt vapen i axelhölster, kanske en revolver. Bådas kläder var en salig röra av alla stilar och kulturer på halvön men alla plagg såg ut att vara slitna och billiga. Männen verkade inte imponerade av vår lilla järnvägsstation men de verkade inte heller ha varit här förut. Jag förstod vad det handlade om bestämde mig för att ingripa så jag bad Lilja att hålla ordning på sin lillebror ett en stund medan jag bytte några ord med farbröderna där borta.

– Tror du att han vill ha …? Frågade den korta när jag närmade mig de båda främlingarna.

– Knappast, han var här redan när vi kom, åt med två konstiga ungar. Svarade den långe eleganten.

Jag avbröt samtalet om mig där genom att berätta mitt ärende:

– Jag ser att ni är prisjägare och att ni kommer söderifrån, några saker ska ni veta: för det första så är det inte skottpenning på stormbjörnar, bergskatter, halvgetter eller hålhästar här!

Båda nickade, svarade långe eleganten lite irriterat:

– Vi vet, det inte är någon skottpenning på några monster här, vi hörde talas om det längre ner för linjen!

Jag fortsatte:

– Det är faktiskt tvärt om förbjudet att ge sig på halvmänniskor, att döda en stormbjörna, bergskatt, halvget eller hålhäst räknas faktiskt som mord. Det är till och med ett pris på prisjägare som kommer upp hit för att jaga halvmänniskor och smuggla kropparna söderut neråt järnvägslinjen…

– Du har fel om oss! Vi är faktiskt ute på människojakt! Försvarade sig den långe ilsket.

– Det var som…! Det kunde man nästan gissa, att det var något så´nt! Utbrast den korte och pekade först på en familj bergskatter som drack varm choklad i ett hörn och sedan på en stormbjörn som diskuterade något med personen i kassan. När han gjorde den pekande gesten kände jag igen honom, han heter Sheriwan, för länge sedan jagade vi kärrspindlar ihop men nu var det men tio år sedan vi sågs. Han kände tydligen inte igen mig, kanske blev jag arg på det, kanske skämdes jag för den jag är nu, men hur det än var jag gav mig inte till känna.

– Jag drog inga slutsatser om er med det jag sa, jag ville bara informera så att ingen av er skulle få ett ryck och göra sig olycklig. Förklarade jag underdånigt men lögnaktigt. När jag sa ”jag ville bara informera” med min lögnaktiga underdånighet ryckte Sheriwan till, jag såg att han hade känt igen mig men han gav sig inte heller till känna.

– Var det något mer vi borde veta? Undrade Sheriwans kompanjon blidkad.

– Tja, svarade jag, stadskontoret ligger till vänster nerför gatan här utanför, på motsatta sidan mot stationshuset. Det kan vara bra om ni förnyar era licensbrev innan ni börjar någon människojakt nu när ni kommit till en ny region där andra regler för prisjägeri gäller. Särskilt som det är ett pris på prisjägare som inte följer reglerna! Rätt papper skyddar väl inte mot allt men, ni vet väl bättre än de flesta hur Prisjägare kan bete sig, men någon nytta kanske det gör…

Kompanjonen hoppade upp med en smidig rörelse och tackade med perfekt moderiktigt käckhet, han lämnade utan att tveka sin nästan orörda kopp kaffe för att ge sig iväg. Sheriwan var sin vana trogen långsammare och tog sig tid att stjälpa i sig sitt kaffe, under ögonblicket Sheriwan var vänd mot mig medan hans kompanjon var bortvänd räckte jag ut tungan och kisade mot min gamla vän, så som vi brukade hälsa på varandra. Men antingen fick gesten ingen reaktion eller också reagerade Sheriwan med att resa sig upp och skynda ut genom dörren för ut rusade Sheriwan.

Jag förstod att Sheriwan ville undvika mig men reflekterade inte varför. Inte för att Sheriwan inte hade betett sig konstigt utan för att det var självklart för mig att min äldsta och närmaste vän äcklades av förändringarna jag genomgått de senaste åren och inte ville veta av mig.

Så fort samtalet med de båda typerna var avslutat sa jag till en av bergskatterna som stod lite vid sidan av sällskapet att jag behövde göra ett telefonsamtal och undrade om hon kunde hålla ett öga på mina barn under tiden. Hela familjen engagerade sig naturligtvis som om det var den självklaraste sak i världen att hjälpa andra: två av de unga vuxna hjälpte mig ner från Caféts lilla terrass, trots att jag egentligen inte behövde någon hjälp, resten av familjen inlemmade generöst mina små i gemenskapen runt sitt bord.

Jag satte kurs på den bortersta av telefonhytterna den märkt med den stolta texten:

”Direktlinje Polisen”

För att få tag på lur och signaltrumpet fick jag luta mig in i båset för min rullstol kommer inte in i de idiotiska telefonbåsen men sådant är livets små irritationsmoment om man sitter i rullstol. Jag blåste i signaltrumpeten så det slog gnistor för ögonen och lyssnade sedan efter svar, man svarade direkt.