Kapitel I
Jag hade tappat min kompass och gått vilse. Folket i trakten hade varnat mig för att avlägsna mig från stigarna, men jag var van att ta mig fram ensam i markerna och borde ha klarat mig även utan kompassen. I stället förirrade jag mig längre och längre in bland de höga, mörka träden där solen sipprade ner i en snitslad led av tunna skimrande slöjor. Som hypnotiserad följde jag den djupare och djupare in i skogen.
Det var varmt, kvavt och alldeles stilla. Insekter surrade sövande. Grånande skägglavar hängde från granarnas grenar och stenarna låg som mjuka pucklar täckta av mossa och färglav.
Jag var djupt inne i djurens värld nu. Långt ifrån människors stigar. Knakande, suckande, krasande ljud fyllde luften. Orörlig stod jag och andades; fyllde hela kroppen med den grönskimrande luften, med doften av levande, orörd skog. Kåda, granbarr, svampar och förmultning och så något främmande, vilt, kärvt som fick mina näsborrar att skälva.
Ryggsäcken skavde mot skulderbladen. Jag satte mig i mossan och krängde den av mig. I granen intill satt en hackspett och betraktade mig med sina svarta knappnålsögon medan den slog hårda trumvirvlar, som ett morsealfabet. Snart kom det trumvirvlar till svar från olika håll i skogen och en gök gol från söder. Sedan blev det tyst.
Middagsvärmen gjorde mig sömnig. Jag lade mig ner med ryggsäcken under huvudet. Snart sov jag tungt och drömlöst.
*
Vi betraktar, vi väntar, vi vakar.
Hackspetten varnade oss, södergöken gol, smådjuren flydde. Vi såg och våra ögon följde varelsens varje steg. Den gick där den inte borde vara.
Varelsernas värld är långt borta, långt utanför, där allt förtvinar, där allt dör. Deras närvaro här inne varslar om död, om förstörelse. Det är vår uppgift att inte släppa ut dem. Det de har sett får ingen annan se. De stigar de trampat får ingen annan vandra.
Vi visste vår roll. Vi vaktar och vakar. Ingen slipper ut härifrån.
*
Ljudet som väckte mig lät som ett mummel, som ett unisont hummande som steg och sjönk i styrka. Som en urtidssång. Jag såg mig om. Där fanns ingenting. Bara ljudet, träden, de mjuka, runda stenblocken, de murknande stubbarna, den lysande mossan. Bara skog. Allt var stilla.
Solen stod inte längre mitt på himmelen och det var inte längre lika kvavt. Jag tog fram min vattenflaska och drack innan jag satte på mig ryggsäcken och fortsatte min vandring. Knakandet, suckandet, nynnandet ljöd omkring mig som vore det skogens egen andning.
Långt bortifrån hörde jag ljudet av vatten.
Jag gick i riktning mot porlandet. Det lät en bäck. Där kunde jag slå nattläger och fylla på min vattenflaska. Och kanske kunde den leda mig ut ur skogen nästa morgon.
Det sjungande hummandet följde min vandring. Ibland högre, ibland lägre. När jag stannade för att lyssna, stannade också ljudet, som om skogen höll andan. När jag började gå igen, kom det tillbaka.
Än var jag inte rädd. Det lät inte farligt, inte som ett djur som försvarar sitt revir, eller som ett varningsläte. Mera som en dov, mjuk ton ur ett vallhorn.
Vattnet lät nära nu, och plötsligt stod jag framför ett litet vattenfall. Nynnandet tystnade. Under fallet bredde bäckfåran ut sig så att det bildades en damm. Jag slängde av mig kläderna och steg ner i vattnet. Det var svalt och alldeles klart. Jag simmade ut och drack mig otörstig från ytan, som ett rådjur. Det var gott, rent, nästan bubblande. Sedan ställde jag mig för att torka i de sista solstrålarna, medan jag kammade ut mitt långa hår. Då började nynnandet igen, starkare, djupare. Som en kör av stämmor från träden, från lavarna, från stenarna. Hela skogen sjöng. Skogens skuggor blev högre, tätare. Kom närmare. Som om de ville tränga ut mig i vattnet.
Jag letade febrilt efter mina kläder. De var som uppslukade av mossan. Hela tiden steg mummelsången omkring mig.
Solen började gå ner och min panik växte. Jag hade inte fått upp mitt tält, inte gjort eld. Jag bara stod där, naken, med mitt droppande hår.
Hela skogen vajade, böljade medan hummandet steg och sjönk i styrka. Hotfullt, men också uppfodrande, som om den väntade. Kallade.
En ton började vibrera. Inom mig. Som av sig självt.
”Hmmmm, emmmmm”, sjöng jag.
Först tyst, sedan allt högre. Ett par ögon blev synliga, sedan ett till och ett till. Till slut var jag omringad av ögon som såg på mig från de mjuka, mossbetäckta stenbumlingarna, från trädens kronor och stammar. Hela marken hade fått liv. Den böljade, vajade och sjöng allt högre.
Jag stod alldeles stilla och sjöng med.
*
Vi blev överrumplade. Den här varelsen svarade oss. Det hade aldrig hänt förr. Det lät som en annan dialekt, som någon från våtvarmskogarna. Varelser brukar ha andra läten. Hårda, hackiga, skrämmande. Men denna varelse sjöng – som vi. Sedan hukade den sig – som vi – och sträckte ut sina magra armar, tunna och bleka som granlav. Inte som våra, starka, mörka.
Vi tystnade och betraktade den.
*
Vi stod tysta och betraktade varandra. Länge. Tills solen sjönk bakom grantopparna.
Då började en ljus stämma sjunga, de mörkare kom efter, och en ton började vibrera över mina läppar, ner genom strupen, ner i bröstet, ner i magen. Luften darrade, insekterna surrade, allt hummade, sjöng och vibrerade. Som en enda kropp. Den kallade på mig, slöt upp runt omkring mig och öppnade sin mjuka gröna värld. Motståndslöst gled jag in bland de nynnande, mossbelupna väsendena, in i deras värld.
Och jag visste vad de var. Livets väktare, skogens hämnare, och jag var på väg att bli en av dem.
*
Varelsen hade blivit en av oss. Vi hummade, vi nynnade, vi sjöng allt högre. Budbärarna från varmvåtskogarna hade haft rätt. Och fler ska komma. Så är det sagt.
Vi har sovit länge, men nu är vi vakna.
Klarvakna. Det har börjat.