De Andra
Jag vaknar mitt i natten, dels av en mardröm om min sedan länge försvunna tvillingsyster, men även av ett konstigt knackande ljud. Ljuset från datorn i mitt kontor sipprar in genom den halvöppna dörren till mitt sovrum. Ljuset från datorn blinkar i takt med det knackande lätet.
Mitt hjärta slår snabbare och min puls ökar, så att det är svårt att hålla en jämn och lugn andning. Det enda jag hör är mina flämtande andetag som dunkar i öronen. Försiktigt smyger jag in på kontoret och ju närmare jag kommer datorn så hör jag på ljudet att det är en morsekod. Ljuset från datorn blinkar i takt med det klickande ljudet.
Mina ben skakar och jag sjunker ner på kontorsstolen. Tar darrande fram papper och penna för att försöka översätta koden. När jag är färdig rinner tårarna ner på pappret där jag har bildat meningen: HJÄLP MIG HEM. DET ENDA DU BEHÖVER GÖRA ÄR ATT SÄTTA HÄNDERNA PÅ TANGENTBORDET.
Hälsningar ”evighetssymbolen”.
Jag kan först inte ta in att det är min syster som skriver till mig och ber om hjälp. Evighetssymbolen var vår hemliga kod när vi var små och skrev och ritade hemligheter till varandra. Hon har varit försvunnen väldigt länge. Jag kommer ihåg dagen som hon försvann, som om det hände igår. Varje liten hemsk detalj och hur de vuxna letade efter henne i flera år efter att hon hade försvunnit. Polisen sa att ledtrådarna hade svalnat, men det brydde sig inte mina föräldrar om. De fortsatte envist att sätta upp hennes förstorade fotografi var de än åkte, de var noga med att skriva sina telefonnummer under deras text om deras försvunna dotter. Egentligen var det jag som skulle passa henne en liten stund på lekplatsen, men jag glömde bort det för att vi hade så roligt när vi gungade och lekte kurragömma. Mina föräldrar har aldrig anklagat mig för det, men det har jag gjort sedan det hände.
Jag placerar mina darrande och svettiga händer på tangentbordet och känner hur något tar tag i dem och drar. Min panik stegras av den obehagliga känslan, så jag försöker dra till mig händerna, men de sitter som fastlimmade. Jag känner hur mitt liv rinner ur min kropp in i datorn, samtidigt tar en annan energi över min kropp utan att jag kan göra något för att stoppa det som händer.
Känslan av att slungas ut i ett kompakt mörker är väldigt obehagligt och känslan av dödsångest sköljer över mig i vågor, men den känslan gör att jag vet att jag fortfarande lever. Det skapar en lugnande vishet inombords.
Jag ser på distans hur min kropp sitter kvar och hur händerna snabbt knappar in olika kommandon på datorn. Sedan lämnar den rummet och går och lägger sig i min säng igen.
Denna mörka plats, som jag befinner mig i, känns som en viktlös atmosfär. Där jag enbart svävar omkring ovanför mitt bostadsområde utanför tid och rum. Några minuter senare syns det hur koden sprider sig med blinkande pulserande sken genom alla husen. Personerna som varit mina grannar och vänner i många år sällskapar mig på denna mörka plats.
Många av dem är ledsna, rädda och förvirrade. Undrar vad det är som händer.
”Är vi döda?”, frågar en lite äldre kvinna som bor mitt emot mig.
Hon är påtagligt skärrad och biter sig i läppen.
”Gör det ont i din läpp, när du biter i den?”, undrar jag lugnt.
”Ja, det gör det”, svarar hon med tårarna rinnande längs kinderna.
”Då lever du, svarar jag med ett försiktigt leende när jag ser lättnaden i hennes ansikte.
När jag fortsätter att beskåda bostadsområdet, ser jag inga hus längre som inte blinkar av koden. Jag inser med isande klarhet att vilka De än är så har de tagit över våra identiteter och därmed våra liv.
Är min syster en av dem?
Desirée Iza Månsson