Den som kastar en skugga – inledningen till en fabel, av Jenny Albderi
Blodfläckar var inte enkla att få bort från en vit krage. Hendrix Snare slickade bort det sista av spåren innan han dök in i staden.
Ingen av de andra djuren brukade bry sig om en räv. När skogsrådet hade förbjudit jakt, var rävar inte längre ett hot. De njöt av att behandla honom som luft. Men idag var något annorlunda. Inte ens den förvirrade ekorren kunde passera Hendrix utan att öppna munnen. Istället klämde det grå-pälsade djuret fram ett ”Är inte det en märklig syn?”
Hendrix stannade upp och tittade sig omkring som om ekorren, känd som Stellan Tistelvisk, pratade med någon annan. Men hans hasselbruna runda ögon fortsatte att stirra på Hendrix. Hade han missat en blodfläck någonstans? Kunde man ana att han precis ätit en hel hare till frukost utan ett uns av ånger?
Hendrix hade stannat utanför en gulmålad träbyggnad med skylten Björnarnas honungscafé. Entrén var dekorerad med rosa pelargoner. Genom glasrutan såg han en av björnarna servera te till grävlingen som satt och virka på en stickad halsduk.
”Ja, jag pratar med dig”, fortsatte ekorren med ett brett leende, medan han lutade sig mot en tegelvägg och spottade saliv på gatan. Han var klädd i en brun-mönstrad skjorta med bowlingkrage, rutiga jacquardshorts och ett par eleganta blänkande loafers (som Hendrix inte kunde ignorera). Ett stick av avundsjuka drabbade honom likt en feber.
Hendrix reste sig upp på bakbenen. ”Har du en dödslängtan, eller är du lika dum som dina fjorton kusiner?” Hendrix var inte på humör för en ekorres ständiga retsamma anda, men han kunde å andra sidan stanna kvar och fråga om hans loafers.
”Har du inte märkt det?” Stellan drog upp en cigarett ur bröstfickan.
Hendrix hade svårt att hålla en neutral ton eftersom ekorren behöll det där irriterande leendet. Hendrix slöt ögonen och svarade mellan sammanbitna tänder. ”Märkte vad då?” När Hendrix öppnade ögonen igen stod ekorren framför honom med en mystisk blick i hans glasliknande mörka ögon. Stellan flinade och avslöjade två gula tänder medan hans små fingrar ivrigt pickade mot varandra. Hendrix kisade i ett försök att skrämma honom, men ekorren rörde sig inte en millimeter. Istället hoppade han runt honom, som i en cirkel.
”Den är inte där.” Ett lätt skratt pressades ut ur hans mun, som i förvåning. Stellan log nu med hela sitt lurviga ansikte och fick Hendrix att betrakta honom som sin nästa måltid, även om Hendrix var tvungen att erkänna; Stellans brist på rädsla gjorde honom nyfiken. “Vad pratar du om?”
Stellan smekte sin långa, fluffiga svans medan han pekade mot den tomma gatan. ”Din skugga. Den är inte där.”
Hendrix kunde inte hindra ett skratt. ”Det där är löjligt!”
”Det är inte löjligt om det är sant. Titta! Bara titta.”
”Nej, det ska jag inte …” Men hans röst dog ut då han mötte Stellans ivriga uppsyn. ”Är det här ett av dina vanliga trick, Tistelvisk?”
Stellan studsade upp och ned. ”Titta själv. Jag är ingen lögnare.”
Hendrix morrade till. Varför skulle han titta? För att Stellan skulle få sig ett gott skratt när han insett att han gått på ekorrens lögn?
Av ren nyfikenhet vred Hendrix sig om och såg ner mot sina fötter, sedan mot gatan. Han flämtade till och snurrade runt på stället. Han snurrade och snurrade tills nacken var så förvriden att han nästan kvävdes och han blev så yr att han var nära att falla omkull.
”Det är …”, sa han men tystnade. Ja, Stellan var en opålitlig liten slyngel, men fel? Nej, det hade han inte. Hans skugga var inte där.
Hendrix blev kall inombords. Det var som om han var osynlig.
Stellan, som hade hittat sin tändare, fick fyr på sin cigarett. Han andades ut ett stort rökmoln. ”Sa ju det. Du borde ha mer förtroende för en ekorre.”
Hendrix rynkade på näsan. ”Dina ord betyder ingenting.” Han kokade av ilska. ”Du gjorde det här mot mig.” Han pekade mot Stellan, klorna glänste till i solskenet. “Gör så att den kommer tillbaka!”
Stellans ansikte förvandlades till fasa när han fick syn på Hendrix vassa klor. “J- j- jag gjorde inget. Jag bara noterade det uppenbara.” Han stapplade bakåt, cigaretten föll ner på gatan och slocknade i ett fräs. På några sekunder hade ekorren klättrat uppför tegelväggen, som om hans tassar var gjorda av magneter, och försvunnit in i lövverket vilket efterföljdes av ett rassel och ett dussin löv som singlade ner över luften.
“Kom tillbaka ditt fån”, ekade Hendrix ord varpå han såg ner på sin mage. ”Vad händer med mig?”, viskade han medan han klappade tassarna över sig. Min kropp är kvar, och Stellan såg mig. Därför är jag inte ett spöke. Jag lever. Ja, levande! Hans tankar virvlade runt i huvudet. Det måste ha begåtts något slags misstag. Min skugga måste gått vilse. Han dök snabbt in i en tom gränd, där marken var täckt av skuggan från huset. Långsamt gick han fram till slutet av byggnaden och placerade ett ben ut i solljuset. Med slutna ögon tog han ett steg ut på trottoaren och blottade hela sin gestalt.
”Snälla, snälla, snälla, låt mig kasta en skugga”, bad han. Han öppnade försiktigt ena ögat. ”Åh”, gnydde han när han såg det fruktansvärda avslöjandet av den tomma trottoaren.