Typiskt. Nio bokstäver. Fyrvaktare Gunnar Olofsson ruskade på huvudet och lade ifrån sig korsordet bland veckotidningarna på nattduksbordet. I stället höjde han blicken mot tornet som reste sig utanför det öppna sovrumsfönstret och lyssnade till vågornas stillsamma brus i bakgrunden – ovetande om de händelser som just då utspelade sig ute på havet. Händelser som skulle komma att skaka hans tillvaro i grunden.
Djuphavsjägarnas fartyg Littorina, ombyggt för vrakletning i Östersjön, stävade norrut över havet väster om Gotland. Martin Karlsson lutade sig fram. Under sina mer än trettio år som yrkesdykare hade han aldrig sett något liknande. Kollegan Lennart Bengtsson pekade mot skärmen där direktöverförda bilder från undervattensradarn tonade fram.
─ Det är en cirkulär upphöjning på nittio meters djup, sextio meter i diameter – med långa släpspår bakom sig. Spår från en kraschlandning…
Han böjde sig åt sidan så att Martin skulle se bättre.
─ Den liknar ju rymdskeppet Millennium Falcon. Från Star Wars! utbrast Martin.
Han trängde sig fram och tryckte fingret mot skärmen.
─ Ser du? Det kommer ut något ur hålet i mitten.
Utom synhåll för Littorina styrde även forskningsfartyget R/V Saga norrut, mot expeditionens sista anhalt i havet nordväst om Gotland. Maringeologen Petra Lindh hade förberett vinschen med den fyrkantiga lådan för sedimentprovtagning och reste sig för att ta en paus. Hon lämnade akterdäck och gick till sällskapsrummet, där Nils Ekström log inbjudande mot henne.
─ Kom, de berättar om projektet på nyheterna.
Hon gled ner i soffan och lutade sig mot honom. Han lade en arm om henne och drog för ett ögonblick in doften av hennes hår, innan nyhetsuppläsaren fortsatte.
“Det som forskarna länge varnat för har blivit verklighet. En turist har omkommit efter att ha utsatts för höga halter svavelväte i den underjordiska turistattraktionen Lummelundagrottan på Gotland. Den giftiga gasen har tidigare utplånat allt liv under femtio meters djup i havet, och sprider sig nu genom kalkberget till grottor och öns dricksvattenbrunnar. Enligt experterna är det en följd av övergödning och stigande temperaturer orsakade av klimatförändringar. En internationell satsning har inletts för att bygga havsbaserade parker med vinddrivna pumpar som ska syresätta Östersjön. Ett forskarlag på R/V Saga genomför därför en expedition för att kartlägga havets tillstånd inför installationerna längs Gotlandskusten.”
Reportaget fortsatte med intervjuer från en tidigare expedition. Petra sträckte på sig och puffade till Nils när motorljudet från R/V Saga dog ut.
─ Det är dags.
Stålboxen med sedimentprovet från havsbotten hade knappt hunnit vinschas ombord innan R/V Saga satte full fart mot Visby hamn. Besättningen såg fram emot en ledig fredagskväll. Däcksmatrosen tryckte nöjt in en snus under läppen och plockade fram högtrycksslangen för att spola bort den illaluktande sörjan från akterdäcket. Petra gläntade på locket till lådan och svalde en kväljning. Stanken från den svarta leran fick magen att vända sig, trots att hon borde ha vant sig vid det här laget. Hon ryckte till och kastade en snabb blick mot Nils. Något med provet var annorlunda.
Nils böjde sig ner för att titta närmare medan Petra tog på sig glasögonen och hukade sig bredvid honom. Överst i lådan låg en sten som påminde om ett stort strutsägg.
─ En mangannodul, sa Nils, bergsäker på sin sak – tills han lyfte upp stenen och utbrast förvånat: Vad lätt den är!
Han skrapade försiktigt fram något vitt som dolts under geggan.
─ Det ser ut som kalk...
Han räckte över den till Petra, som fumlade med skyddshandskarna mot den slippriga ytan.
Stenen gled mellan hennes fingrar och rullade bort mot aktern. Hon rusade efter den, men hann inte fram innan stenen slog mot relingen och sprack. Förstelnad såg hon hur ett gulfärgat foster rörde sig bakom en tunn, genomskinlig hinna som blivit synlig innanför skalet. Petra rös. Hon tyckte att fostret såg mot henne. I samma ögonblick som hinnan brast, slöts varelsens ögon, och kroppen löstes upp som om den utsatts för en stark syra. Hon vände sig om och stirrade på Nils.
När han kom fram låg bara ett trasigt skal och en blöt fläck på däcket. Nils synade Petras bleka ansikte och rynkade pannan.
─ Det är ju bara kalkskal, förmodligen en urholkad stalaktit.
─ Den levde, viskade Petra.
Nils skakade på huvudet.
─ Det finns inget liv på de döda bottnarna. Det du tror att du såg var förstås en ljusreflex i glasögonen.
Petra öppnade munnen för att svara när hon uppfattade en rörelse i ögonvrån – och skrek.
─ Nej!
Däcksmatrosen hade redan öppnat högtrycksmunstycket och släppt lös vattenstrålen. Handfallen såg Petra hur varelsens rester spolades överbord.
En röd lampa började blinka ovanför dörren till fyren. Gunnar Olofsson stönade. Musklerna ogillade att lämna sängen nuförtiden. Lederna hade som vanligt stelnat och varje rörelse fick dem att knaka som gamla gångjärn. Han drog på sig stövlarna, svepte rocken om sig framför spegeln och grimaserade åt sin egen spegelbild – en knotig man med trötta ögon och kläder som hängde slappt från kroppen.
När kodlåset till fyren väl var öppnat klev han in och stängde noggrant efter sig, innan han startade hissen ner i det gotländska kalkstensberget. Han tänkte på sin pappa, som byggde om den hemliga ubåtshangaren till en privat havsforskningsstation med utsikt över Östersjöns undervattensliv. Sen hände det som förändrade allt – syret försvann, och allt vanligt liv dog ut…
Gunnar klev in i den svagt belysta betongbunkern och rörde sig långsamt fram till fåtöljen vid observationsfönstret mot havet.
“Var hälsad, Arun,” tänkte han till den svävande varelsen med hud som skimrade i guldocra på andra sidan glaset. “Ni kallade på mig.”
Gunnar stödde sig mot armstödet och sjönk ner på sitsen. Han mötte Aruns blick, redo att ta emot hennes tankar. Hon slöt sina halsgälar och nickade stilla med sänkt blick.