Bengt stängde sin laptop, arbetsdagen var slut. Inga val hade irriterat hans arbete idag och det var huvudsaken. Bengt kände sig nöjd. Arbetet han utförde bestod i att dokumentera vem eller vilka som hade dokumenterat alla handlingar som myndigheten producerat samt signera dessa. Av arbetsmarknadsmässiga orsaker hade inte arbetet digitaliserats. Människor behöver lagom med arbete, precis lagom.
På vägen hem passerade han matbutiken. Inköpslistan till familjen var aktiverad på mobilen. Den var förstås komponerad av den AI som betjänade samhället och garanterade rätt kost till familjen. I butiken upptäckte Bengt att listan inte var fullständig, skulle yoghurten smaka jordgubb eller mango? En känsla av ilska dök upp. Återigen, ty händelser som denna skedde ännu, stod han inför ett val. ”Frihet är frihet från väljandets ångest”, mumlade han för sig själv, och detta mantra lugnade honom. Han valde mangoyoghurten och gick vidare, en smula missnöjd med incidenten.
Händelsen fick honom att reflektera. Bengt var tretttio år och hade fötts i det samhälle, där Frihetspartiet redan hade regerat i tjugo år. Partiets paroll var: ”Frihet är frihet från ångest” och det politiska utförandet bestod i att begränsa valfrihet i de flesta av livets skeenden, eftersom val kan ge ångest. Struktur och förutsägbarhet skapar trygghet och lycka. Bengt tänkte med tacksamhet på hur det mesta nu var väl ordnat och blev på bättre humör.
Bengt kom hem till sin familj. Emma mötte honom i dörren och frågade hur han hade haft det på jobbet. ”Som vanligt”, svarade han och Emma blev glad av det svaret. Barnen, Lukas och Peter, sprang också fram och välkomnade sin pappa.
”Pappa, vad gjorde du på jobbet”, ropade Peter, fyra år och äldst.
”Läste papper och skrev mitt namn många gånger”, sa Bengt med ett leende.
”Vad kul! Det ska jag också göra, när jag blir stor”, ropade Peter entusiastiskt.
Bengt log. ”Barn är för små för att förstå att det yrke som vår AI väljer ut åt dem är vad man blir”, tänkte han. Han mindes vad hans egna föräldrar hade berättat: För längesen hade ungdomar haft egna önskningar om sin framtid. Nästan inga önskningar slog in och under tidigt vuxenliv vacklade de än hit och än dit i sin ångest för framtiden. Den psykiska ohälsan var utbredd och var och varannan medicinerades. Nej, detta slapp barnen nu. De skulle bli lyckliga fria individer.
”Jag hoppas bara att ni blir glada när ni är stora” avslutade han samtalet. Han avstod från den tänkta föreläsningen.
Under middagen funderade Bengt på hur illa det var förr: Människor hade själva bestämt när och vad de skulle äta. Förutom att väljandet var ångestfyllt, gick valet dessutom ofta illa. Människor åt för mycket, åt fel och fick diabetes, högt blodtryck och annat elände. ”Det ska vara svårt att välja fel”, var ett gammalt ordspråk. ”Ännu bättre är ju då att inte välja alls, då blir det ju bara rätt”, tänkte Bengt logiskt.
Efter maten tog Bengt itu med hemlistan: Städa köksbordet, fylla diskmaskinen, damma av två rum, allt i korrekt ordning.
Nu var det dags för stipulerad egentid. Bengt gick till lokalen, som grannskapet hade för denna aktivitet. Han satte sig vid sitt vanliga bord och där anslöt hans vänner. Med mineralvatten på bordet pratade de något om dagens händelser. Inte mycket sades och det tyckte Bengt var bra. Han hade hört om hur det var förr, när händelser och politiska diskussioner hade upprört människor till den grad att de hade grälat och blivit ovänner. ”Skönt att den tiden är förbi. Alla är vänner idag”.
De övergick till att spela tärning. För längesen spelade man schack, men det tog lyckligtvis slut. Schack innebar en massa val att göra varje drag. Dessutom var det orättvis att några spelade bättre än de andra. Någon förlorade alltid och blev missnöjd. Tärning var bättre, alla hade samma chans. Tärningen gick runt, man skrev upp poängen, och efter tjugo rundor summerade man. Alla var nöjda, även den som kom sist.
Stämningen steg under spelet och samtalet styrdes in på tidigare händelser. Någon mindes den gången Bosse slagit fyra sexor i rad och en annan hur tre treor hade åtföljts av fyra fyror för Johan. Man gladdes och skrattade åt dessa härliga minnen.
Hemma igen var det dags att natta barnen. Bengt läste en saga för Peter. Den handlade om en pojke, som gjorde vad som stod på sin lista: Gick ut med soporna, skalade potatis, lekte med leksaksbilar och städade sitt rum. Peter älskade den sagan. Men ikväll frågade han:
”Pappa, Gubben i Prästbacken säger att det finns sjörövarböcker som är jätteroliga att läsa. Kan vi göra det någon gång?”
”Nej, sådana böcker handlar om hemska saker och då blir man rädd.”
Gubben i Prästbacken var nittio år och Bengt hälsade på honom ibland för att se om han behövde hjälpa till med något. Gubben var skröplig och levde kvar i gamla tider mer än vad som var förståndigt. Det gick rykten om att han gömt både cigaretter och sprit i sitt hus, men att myndigheterna lämnade honom ifred, de gamla fick leva som de alltid levt. Det var ju bara synd om Gubben själv. Men en gång hade Bengt stannat på en kopp kaffe och när Bengt pratade om hur bra allt blivit jämfört med förr, hade Gubben hållit med men också slutligen sagt:
”Visst fan var allting värre förr, mycket värre, men det var bra mycket roligare!”
Bengt hade inte förstått vad Gubben menade. ”Det är väl inte roligt att människor dricker så att de blir konstiga i huvudet, väljer fel yrken, fel person att gifta sig med, äter så att de blir sjuka, slåss och krigar och beter sig illa på alla möjliga sätt. Det ska vara svårt att välja fel, ja det ska vara omöjligt.” Så tänkte Bengt om Gubbens åsikt.
Peter hade somnat. Nu ringde Bengts egen hälsoklocka, det var sovdags. Lite försiktigt och skamset undrade han, innan sömnen föll in, om han kanske i morgon skulle leta efter en sjörövarbok och se om det fanns något läsbart i den. Men det fick bli i hemlighet.