Kapitel 1
”Du skulle inte ha kommit.”
Rösten lät nära, och ändå avlägsen. Som en kittling på insidan av ögonlocken. Som en stjärnas blinkande på natthimlen. Den letade sig in i den drömlösa sömnen, som en varnande knackning på en stängd dörr. En glipa öppnade sig i mörkret, släppte in ett bländande ljus, och i nästa sekund krackelerade sömnen som en krossad spegel. Olivia satte sig upp och kände hur ett skrik pressade sig ut ur kroppen. Huden fuktig av svett, nattlinnet som ett trassligt nystan runt kroppen. För ett ögonblick kunde hon inte se något annat än det bländande ljuset. Det tog några sekunder innan hon förstod var hon var. I sin säng, i sitt sovrum. Det var en dröm. Hon tog ett djupt andetag, borrade ner händerna i täcket och förankrade sig i nuet. Hon hörde novembervinden leka i träden utanför. Skuggorna från deras kala grenar dansade på sovrumsväggen i skenet från gatlyktan. Hon vände blicken mot väckarklockans röda digitalsiffror.
03.33.
Det skulle bli svårt att somna om. Något dröjde sig kvar i kroppen. Ett eko av rösten hon hört? Hon kunde känna det avlägsna ekot studsa mellan hjärtats väggar, och skapa ett ostadigt fladder i bröstet som av hundra trasiga vimplar i vinden. Olivia försökte minnas drömmen, men det fanns inget där mer än rösten, och ljuset som väckt henne.
”Du skulle inte ha kommit.”
Det var bara en lösryckt mening, utan någon tillhörighet. Inga bilder, inga händelser att haka fast i. Ändå fick hon en känsla att den innehöll allt. Ett avgörande. En varning. Ett val. Som att hon hade tagit sig igenom något riktigt svårt, bara för att få höra dessa ord när hon väl var framme vid målet. Olivia kastade täcket åt sidan och satte sig upp. Lät fötterna landa på det svala golvet. Skakade lätt på kroppen som för att skaka av sig både drömmen och den kvardröjande känslan. Hon sträckte sig efter mobilen på nattygsbordet och blicken landade på väckarklockan igen.
03.33.
Hon rynkade pannan. Det måste väl ha gått mer än en minut? Hade strömmen gått? Nej, då skulle siffrorna 00.00 synas på displayen. Tiden på mobilen visade också 03.33. Hon låste blicken på klockan vid sängen. Vågade knappt blinka. Rimligtvis tickade sekunderna på, men ingenting hände med siffrorna. Vad fan var det här? Fucking Matrix? En rysning löpte ner genom ryggraden och fick håren på armarna att ställa sig rakt upp i givakt. Hon skulle precis dra ut kontakten till klockan, då siffrorna på displayen rasslade till och började spinna okontrollerat. Olivia hoppade till och backade instinktivt. Siffrorna rusade så snabbt förbi att det blev som ett rött sken som spred sig ut i rummet. Hon förmådde inte röra sig, förstod ingenting. Ett antal evighetslånga sekunder passerade då hon knappt kunde andas, tills siffrorna plötsligt stannade med ett klick, och två ord uppenbarade sig på displayen.
Öppna inte
Hon hann nästan inte läsa dem innan de blinkade till och displayen slocknade, för att sedan lysa upp.
03.34.
En minut hade passerat under en tid som känts oändlig. Mobilen visade samma tid. Hon fattade inte. Vad var det som nyss hänt? Drömde hon fortfarande? Men hon visste att hon var vaken, allt kändes alldeles för skrämmande verkligt. Hennes blick drogs till den gamla boken som låg på skrivbordet, och en iskyla svepte igenom henne.
Kapitel 2
Tidigare samma dag.
Olivia och Moa satt på Stadsbiblioteket och jobbade med uppgiften i religion. De hade själva fått välja en frågeställning att skriva om, kopplad till historia och religion på 1600-talet, gällande samhällsstrukturer, makt, könsroller och kvinnosyn. Det var ett ämne som engagerade Olivia. Dåtidens okunskap, rädslor och maktspel hade kostat så många kvinnors liv i de häxprocesser som följde i religionens spår. Det var svårt att förstå, och ändå inte. Även idag kastades kvinnor på bål, dock inte lika bokstavligt. Det skulle nog alltid finnas arga män, som var rädda för starka kvinnor, och gjorde allt för att förgöra dem. På nätet. Med våld. Med att förminska och gaslighta. Det var fan en rutten värld att leva i ibland.
”Skjut mig, vad tråkigt det här är”, sa Moa och slog igen sin bok med en smäll. ”Kan vi inte bara dra och göra något roligt i stället?”
”Gå du”, svarade Olivia. ”Jag vill jobba lite till.”
”Okej looser, ses imorgon!”
Moa rafsade ihop sina böcker och försvann lika snabbt som studiebidraget. Kvar dröjde bara en svag doft av vanilj. Säkert Billie Eilish. Olivia sträckte sig efter en bok på bordet när hon anade en närvaro bakom sig. Hon vände sig om och där stod en gammal man. Han såg typ ut att vara äldre än mumierna i Egypten. Ansiktet var täckt av ett finmaskigt nät av rynkor och ögonen var nästan som svarta hål under de hängande ögonlocken. Han gick obehagligt nära och lutade sig över hennes axel. En doft av något gammalt och otvättat nådde hennes näsborrar.
”Visste du att man trodde att dåtidens häxor hade tillgång till drömmarnas värld? Att de kunde vandra där?” Rösten var torr och hes, som om stämbandens insidor var täckta av sandpapper. Olivia rös. Hur kunde han veta vad hon jobbade med?
”Ehhh …nej, det visste jag inte”, svarade hon och hoppades att han skulle nöja sig med det.
Det gjorde han uppenbarligen inte, för han hasade sig fram till platsen där Moa suttit och slog sig ner.
I samma rörelse la han en gammal bok framför sig på bordet. Han strök över den som om den var en mjuk kattunge.
”Den som har tillgång till drömmens värld, kan också styra den vakna världen, genom människornas drömmar.”
Vad yrade gubben om, han verkade ju helt tappad? Ett hest skratt hördes från andra sidan bordet och han plirade emot henne med sina svarta knappögon.
”Jag ser att du tvivlar. Det gjorde jag också, innan jag visste bättre. Idag är dörren stängd. Men den kan öppnas.”
Han sträckte boken mot henne. Titeln var inpräglad i det gamla nötta omslaget av skinn.
Drömmarnas beskyddare.
När hon tittade upp mot mannen för att fråga var han fått boken ifrån, var han borta.