“Viktigt meddelande! Gå genast till era klassrum! Jag upprepar! Gå genast till era klassrum!”
Knastret från högtalarna skär genom luften, lämnar efter sig en tryckande tystnad. I taket blinkar röda varningslampor i takt med orden – en påminnelse om det som är förbjudet. Eleverna, som stannat upp för att lyssna, rör sig igen. Skosulor gnisslar mot golvet. Ryggsäckar slår mot ben. Längre fram ser jag Tim. Han vänder tvärt, pressar sig mot strömmen av kroppar.
“Vart ska du?” ropar jag, men han svarar inte.
Jag följer efter, hjärtat dunkar hårt.
Utanför ett klassrum klamrar Tim sig fast vid sin bror. Läraren försöker lirka loss honom, men blicken avslöjar att han redan gett upp. Tims grepp är stenhårt, knogarna kritvita. Han ser ut som om han håller fast vid en livboj på ett stormigt hav.
“Släpp honom … Du gör det hela mycket värre än vad det behöver vara …”
Tunga steg ekar från våningen under, som hotfulla trumslag. Jag rycker i Tims arm. Han tvekar, men släpper taget. Brodern försvinner in i klassrummet. Vi tar trapporna två steg i taget. Luften är varm och kvav, fylld av damm, svett och en svag doft av bränd salvia.
Från tredje våningen ser vi hur elever förs ut i små grupper. Utanför staketet står föräldrar, deras ansikten bleka och spända. Några av de yngre barnen gråter – tunna, darrande ljud som tränger genom sorlet.
Det är första gången för dem. De har fått processen förklarad, men det gör den inte mindre skrämmande. De kommer att klara sig fint i många år. Avvikelsen visar sig inte före puberteten. Då slår det mig – Tims bror har kommit till den punkten i sitt liv. Nu förstår jag hans panik. Jag lägger en hand på hans arm.
“Det kommer att gå bra,” säger jag. ”Vi har inget att oroa oss för. Inte jag! Inte du! Inte din bror!”
Tim svarar med ett blekt leende, men blicken lämnar inte skolgården. En grön lampa blinkar på containern. De har hittat en … En kvinna faller ihop bland föräldrarna. Jag känner igen henne – mamman till en flicka i Tims brors klass. Det får mig att tänka på Elina. Vid förra processen blinkade det gult för henne. Hon fördes bort, ingen har sett henne sedan dess. Hennes mamma är en blek, genomskinlig spillra av sitt forna jag numera.
Bredvid mig drar Tim efter andan. Jag följer hans blick och ser hur hans bror leds in för att testas. Tim håller andan tills brodern kommer ut igen på andra sidan. Han sluter ögonen, lägger pannan mot den svala fönsterkarmen.
“Jag behöver gå på toa,” muttrar han och går mot läraren.
Jag kastar en sista blick på containern. Den där förhatliga rektangeln med maskinen som på något sätt vet mer om dig än du själv. Det dröjer timmar innan det är vår tur. Vi vet hur det slutar – alltid samma resultat. När läraren vänder sig bort smiter jag ut. Utanför toaletten väntar jag på Tim.
“Jag tänker inte vänta här. Ska du med?”
Han tvekar inte. Vi smyger nedför utrymningstrappan på baksidan. Bakom ett buskage finns ett hål i staketet. Jag kryper igenom, men fastnar med tröjan. Tyget skaver mot halsen när jag försöker lirka mig loss.
Då känner jag det – något tungt på min hand. En läderkänga …
“Ett par smitare …”
Ett hårt grepp om nacken. Jag slits upp från marken, tröjan går sönder med ett rivande ljud. Jag försöker sparka mig fri, men blir fasthållen. Två andra håller Tim. En fjärde man pratar i en kommunikationsradio. Vi förs tillbaka genom en grind där rektorn väntar.
“Zacharee Morgan! Varför är jag inte förvånad?”
Soldaterna släpar oss till containern. Tim knuffas in först. Våra blickar möts innan dörren stängs.
“Det går bra,” mimar jag.
När det är min tur knuffas jag in så hårt att jag faller. Med soldatens skratt ringande i öronen reser jag mig för att sätta mig på den upplysta stolen.
“Namn!”
“Zacharee Morgan …”
“Håll i handtagen under hela processen.”
Jag lyder. Det kittlar i händerna. Jag blundar. Ett metalliskt ljud får mig att öppna ögonen. Ett galler har skjutits upp.
“Kod röd! Varning! Kod röd!”
En röd lampa blinkar. Hjärtat slår hårt, som om det försöker hoppa ur bröstkorgen.
“Det är fel! Maskinen är trasig! Gör om processen!”
Jag kastar mig mot gallret, skakar det.
“Kod röd! Varning! Kod röd!”
Steg närmar sig. Ett stick i nacken. Världen blir suddig. Benen ger vika.
“Varning! Kod röd! Varning!”