Tvekan griper tag om Maliks hjärta. Med fäktande armar balanserar han på kanten av ravinen. Vassa stenar gräver sig in i fotsulorna. Blixtljus skjuter genom röken som väller upp från den kilometerlånga klyftan. Det är tio meter till andra sidan, nu höljd i dimma.
Skriken från byn har tystnat. Vibrationerna från hovarnas nedslag förekom larmet från tornet. Varningen kom för sent. Malik befann sig vid silon när han hörde de första ropen. Han flydde mot löftet om en fortsättning bortom.
Otaliga gånger har han stått framför ravinen, prövat sitt mod hur långt fram han vågat gå, men aldrig så här nära. Tårna sticker utanför kanten. Malik tvingas spänna benen för att inte tippa över. Vinden knuffar honom än från väst och än från öst.
Byns ålderman har predikat att klyftan är en portal till en annan dimension. I forna tider kunde man höra röster från bortom genom dimman. De som passerat gränsen och kastat sig ut i det okända har aldrig hörts av igen, annat än i drömmarna.
Rädslan att det inte finns något på andra sidan eller att det som väntar är värre än svält och slavdrivarnas piskor får det att svindla. Malik backar undan från kanten och tittar mot byn i förhoppning om att soldaterna gett sig av.
Husen står i lågor. Rop från män och kvinnor förs närmare med vinden. De flyr till fots jagade av dammet från hästarnas hovar. Soldaterna är på väg.
Till vänster och höger om Malik står bybor med blickarna mot ravinen. Fler har redan tagit språnget och sugits upp av den kalla röken men många tvekar.
Malik får ögonkontakt med en ung man som bär håret i långa flätor. Helmut, son till vävaren. Han har en flöjt fäst vid bältet. Malik har hört Helmut spela och beundrat honom för hans mod. Idag tog modet slut när röken kom så nära att de kunde nå den med handen.
På andra sidan om Malik står en ung kvinna med en flicka vid handen. Deras kinder är röda efter att ha sprungit. Den yngre systern vinkar till Malik. Tillsammans räknar systrarna till tre innan de kastar sig ut. Röken virvlar omkring dem för att genast stillas.
Bakom Malik kommer skriken från de upphunna männen och kvinnorna allt närmare. Han förmår inte att vända sig om. Soldaterna jagar under tystnad och gör sig ingen brådska. De fångar byborna med nät och slänger upp dem på vagnar dragna av oxar. Dubloner erbjuds för de levande, inte de döda.
En kraftig vind får Malik att vackla. Balanserande på ett ben tippar han framåt och kommer att stirra rakt ner i ravinen. Något blänker till, ett ljus, lika plötsligt borta. Flämtande återfår han balansen.
Vävarens son vänder sig om och börjar springa. Malik fattar sitt beslut. Hellre ravinen än en långsam död i gruvorna men om det finns ett annat sätt. Helmuts försprång ökar för var sekund. Att tappa bort kamraten vore förödande. Malik följer efter i hopp om att tillsammans undkomma soldaterna.
Kanten är nära. Ett felsteg … Det susar i öronen. Bruset överröstar skriken och trampet av hovar. Fötterna nuddar knappt vid marken innan de lyfter på nytt. Rörelsen får adrenalinet att rusa genom kroppen. I ögonvrån expanderar röken från ravinen och tar formen av en man. Den grå skuggan springer bredvid Malik och härmar hans rörelser. När han springer fortare ökar skuggan farten.
Två hålögda ryttare har lösgjort sig från gruppen av soldater. Helmuts varnande rop får honom att tvärstanna. Fötterna slirar i sanden. Malik landar på knä lutad mot höger arm och kippar efter andan. Framför honom hägrar stupet där skuggvarelsen väntar på efter honom. Han backar undan från kanten. Det finns ingenstans att ta vägen.
Soldaterna visslar kommandon till sina hästar medan de svingar varsitt lasso. Det ena repet lindar sig runt Helmuts hals. Blå i ansiktet famlar han efter flöjten som fallit ur bältet. Soldaten släpar sitt byte mot de annalkande vagnarna.
Åh, himlens vandrare, mumlar Malik. Öppna era dörrar och gör lidandet till ett minne blott.
Den kvarvarande ryttaren får syn på Malik och ler. Han visste inte att soldater kunde le.
Lassot klyver luften. Han kastar sig åt sidan och rullar runt precis utom räckhåll. Soldaten kliver av hästen. Ansiktet är täckt av smuts och Malik känner stanken av svett under läderbrynjan.
Skuggan vid ravinens kant sträcker sina oformliga armar mot Malik.
Världen bortom … utan löfte om nåd.
Soldaten kommer närmare med en piska redo att brukas. Den tvekan Malik burit försvinner vid åsynen av kedjan skapad för att fästas kring en slavs nacke. I en graciös rörelse vrider han runt kroppen, en gång en dansare, och trycker ifrån med tårna.