Det var den tjugoandra december och framför granen till ljudet av en sprakande eld i kaminen satt tre flickor och spelade Tjuv och polis på mattan. Julia, som var yngst hade redan förlorat en omgång. Hon var på god väg att förlora igen och satt mestadels tyst med en butter min och inåtvänd blick. ”Du är bestämt en dålig förlorare” sa Alice med ett syrligt leende ”här är tärningarna, lycka till”. Julias käkmuskler spändes ”Då bestämmer jag att du är en dumsnut”, sa hon och kastade tärningarna på spelplanen så att figurerna hoppade till och la sig på sidan. Sedan försvann hon utan att säga ett ord, upp på sitt rum eller in på toaletten. Som hon brukade göra. Ingen i familjen höjde på ögonbrynen. Det hörde till vanligheterna att Julia drog sig undan en stund när hon var på dåligt humör. Ingen kunde i efterhand komma ihåg hur länge hon varit borta. De andra barnen hann i alla fall med ytterligare en spelomgång innan snön började singla ner över skogen och stugan där de skulle fira jul.
I ögonvrån uppfattade Alice någonting som blinkade till och när hon vände huvudet såg hon att det var snöflingornas skuggspel. Stora tunga flingor som föll genom den vindstilla kvällen. Och det var först då som hon kom att tänka på Julia. Vart hade hon tagit vägen? Julia som älskade snön och nu var den äntligen här. Gårdslampan på hörnet utanför hade redan fått en toppluva av vitaste snö.
”Vi måste hämta Julia, jag går upp till hennes rum”, hojtade Rebecka och kom på benen i ett nafs.
”Okej, men kom ihåg att det var min tur”, sa Alice och ställde sig upp med blicken fortfarande fäst vid spelplanen. Alice fot hade somnat och hon kämpade med att hålla jämna steg med Rebecka uppför trappan till ovanvåningen som gick i en snäv vinkel. Hon snubblade till på de glatta träplankorna men fick tack och lov tag i trappräcket i sista sekunden. Men Julia fanns inte i sin säng och inte heller på toaletten. Eller i köket för den delen. Hade hon redan sprungit ut?
”Hennes skor är kvar…och kappan också” Rebeckas röst gav en antydan av både förvåning och oro I samma stund hörde de ett knarrande ljud från källarluckan som öppnades. Där i mörkret stod Julia. Alice kramade instinktivt om henne, men ryggade sedan tillbaka när hon kände kylan som omgav henne. Det kändes som att krama en staty av granit. Varför hade hon gått ner i källaren och vad hade hänt därnere? Där nere fanns bara ett smalt rum med hyllor längs med långsidorna. Alice hade varit nere i matkällaren en gång tidigare får ett par år sedan när de lade ut musfällor. Hon kom ihåg den dåliga belysningen, den kyliga fukten och lukten av jästa äpplen. Och den branta källarstegen så klart. Det var modigt för en flicka på 6 år att klättra ner för den där rangliga stegen med spindelväv rakt ner i mörkret och där leta rätt på den svarta strömbrytaren. Vad fanns där nere som kunde få henne att trotsa rädslan? Alice bestämde sig för att det var flaskorna med iskall julmust. Alice såg framför sig hur Julia långsamt kröp ner för stegen, trevade sig fram till strömbrytaren och vred om reglaget. För att sedan smeka de källarkalla bruna flaskorna som stod i en back på betonggolvet. Att hon funderade på hur hon skulle kunna öppna en flaska utan att någon märkte något.
Alice vaknade ur sina tankar av att Rebecka drog henne i tröjärmen. Hon hade redan satt på dig sin tjocka dunjacka och höll mössan i ena handen. Den stickade ljusrosa mössan med blå boll upptill.
”Kom igen nu, ska vi se vem som fångar flest snöflingor?”
Ett par minuter senare sprang Alice och Rebecka runt i trädgården och fångade snöflingor med munnen. De hade för en stund glömt bort Julia som hade gått upp på sitt rum i stället för att gå ut och leka i snön. Alice tänkte att hon frös och att det var därför som hon inte ville komma med ut. Det verkade som om även Rebecka tänkte på Julia för efter ett tag vände hon sig mot vindsfönstret med en snöboll i sin hand. Hon blundande med ena ögat och förde armen bakåt för att i nästa sekund slunga iväg snöbollen som i en vid båge träffade nedersta delen av fönsterrutan med en dov duns. Men inget ljus tändes och ingen rörelse gick att uppfatta. Alice skulle precis huka sig ner för att också krama en snöboll när hon märkte en ljus gestalt precis innanför fönsterrutan. Det var Julia. Men varför stod hon alldeles orörlig däruppe? Och hur länge hade hon stått där? Alice kände dåligt samvete för att de hade haft så roligt medan hon var ensam på sitt rum däruppe. Hon lyfte upp ena armen och vinkade med en rörelse som betydde kom hit, kom ut hit och lek med oss. Men det var som om Julia var någon helt annanstans. Hennes blick verkade söka sig bort mot skogen bakom stengärdsgården.