Kallt. Ingenting har någonsin varit kallare. Golvet under ryggen, kläderna mot huden, luften inuti bröstkorgen. Jag tänker på skolutflykterna när jag var liten, de som var på vintern. De där vi förväntades åka skidor, pulka och skridskor i timmar, tappa all känsel i händer och fötter som oundvikligen sugit åt sig smält snö genom lite trasiga kängor och vantar. Jag minns lättnaden på bussen hem, när känseln sakta började krypa tillbaka i musklerna och värmen fick huden att börja kännas levande igen. Golvet jag ligger på är bussen som kraschats in i en snödriva, kläderna är de våta kängorna och vantarna som fryst på nytt. Luften i lungorna hör hemma djupt under marken, eller högst upp i den frusna natthimlen. Lederna i armarna knakar när jag sätter handflatorna mot golvet, tar spjärn som om en osynlig kraft trycker ner mig i det kalla golvet. Pulsen tickar som ett urverk i huvudet, slår mot skallen som en hammare. Kläderna känns ovanligt tunna mot huden när jag kämpar mig till sittande. En fjäder spänns, metall mot metall och det dova ljudet tvingar mig till stående. Klockan. Den stora klockans tunga slag, klockan som alltid stått i hallen. Vardagsrummet kröker sig runt mig, tornar upp med matta vinklar och färger som känns obekanta. Jenilee syns inte till, hörs ingenstans och de få ljud som jag faktiskt uppfattar färdas trögt genom lägenheten som under vatten. Revbenen känns ovanligt stela, hoptryckta, som om jag sovit fel alldeles för länge. Den kalla luften knakar under skelettet när jag går vidare mot köket, som är fullt av samma främmande tomhet. Disken från igår står kvar i högar, två tallrikar med halväten mat står framdukade där vi lämnade dem. Det gnisslande ljudet av rostiga kugghjul trycker fram genom huvudet, vill tvinga hjärnan att minnas. Hjärtat slår stumt under tröjan; håller jämt puls men dovt på något sätt. Instängt. Fönstret i köket är stängt och jag svajar mot det genom den matta luften, funderar på ifall det var stängt eller öppet igår. Bröstet knyter sig, den iskalla huden kliar. Genom fönstret skymtar jag en grå och mulen natthimmel över en öde gatuplats. Varför är ingen hemma? Hela synfältet påminner om en affisch, eller bakgrundsbilden på en telefon. En ögonblicksbild. Ljudet fortsätter från badrummet och den trögflytande, vagt ljuslila luften i lägenheten klänger längs kroppen som är på väg mot nästa dörröppning, som likt ett minne står fullständigt stilla. Dörren knarrar, men rör sig inte. Klådan på bröstet sticker till som om tröjan vore vävd av sandpapper och jag hör en bekant röst bakom mig, vänder mig om i ett iskallt andetag. Hon är inte där och rösten dör ut, en svag röst som lika gärna kunde varit hundra meter bort. Pulsen ökar, jag vänder mig om igen och står mitt i badrummet. Vänster arm värker, hela kroppen skriker efter en het dusch och nyköpta kläder. Knäppet av strömbrytarens billiga plast triggar ett mycket svagt elektriskt surrande, men ljusnivån är nästan oförändrad. Det är som att byta från ett skuggigt filter till ett annat, från en nyans av lila till en annan. Men ändå tillräckligt. Tillräckligt för spegelbilden att komma till liv. Det vita ansiktet, det gråblonda håret tjockt sidokammat, ögonen som ser obekant grumliga och sömniga ut. Rai. Den tjocka luften viskar det åt mig, åt spegelbilden. Jag sneglar över min egen axel mittemot, tillbaka till de främmande ögonen som är mina. Jag sugs in i dem; lägenheten svajar som att den just fått ett kraftigt slag mot tinningen. Jag, spegelbilden. Spegelbilden, jag. Rai. Jag, Rai backar tills hela överkroppen ryms i spegelbilden. Tröjan är fel. Tröjan som alltid varit rätt, tröjan i rätt färg och perfekt tyg som Jenilee köpte. Men nu är tröjan fel; vävd av träspån, med samma sjuka lila nyans som luften. Tre centimeter vänster om bröstbenet sitter ett hål, bara stort som en lillfingernagel. Pulsen dunkar under tröjan och något trycker mot ena lungan, något som fysiskt håller emot mitt nästa andetag. En hand på varje sida om bröstkorgen, känner, avvaktar. Något pyser, men det är inte mina andetag och sidorna känns olika. Tröjan är fel och den måste av. Jag börjar vid det lilla hålet, gör det större, ser det röda eller bruna längs kanten, ser hur allt blir mörkare under. Jag håller andan, pulsen slår hårdare, snabbare och högre i mitt huvud. Hålet blir en reva, delar tröjan på mitten och blir ojämn; rak upp till solar plexus och delar sig därefter i två, som löper upp mot varje nyckelben. Mina och spegelbildens ögon hjälps åt för att se det som är fel. En gapande avgrund, fyllt med ett fördärvat maskineri. Hjärtat är borta och pulsen kommer från ett system av metall. Alltihop påminner om kroppens insida men hjärtats muskler, kärl och klaffar har ersatts av blanka rör, fixerade ventiler, sladdar, roterande kuggar och pulserande kolvar. Det är av någon anledning inte det värsta; i maskineriets mitt gnistrar elstötar från sönderrivna sladdar och från ett skadat metallrör droppar en ljusbrun vätska. Jag tar mig för munnen, ser i spegelbilden hur den sista varma färgen dräneras ur mitt ljusa ansikte. Men det är av någon anledning inte det värsta; ju närmare jag sätter mina grumliga ögon mot spegelbildens bröst, desto tydligare ser jag konstruktionen. Hur mina knäckta revben döljer en skarv, en sammansmältning mellan kött och metall, mellan fett och kablar. Jag kollapsar på knä, kämpar inte ens emot när magsäcken krampar ut sitt innehåll över det blekt lila badrumsgolvet. Ljusbrun vätska kryper över golvet och det smakar bränt i munnen, jag måste öppna dörren.
“Förstår du inte?” Skuggfiguren av en människa sträcker fram ena handen, frågar med ett inövat leende i det suddiga ansiktet och håller ett stadigt tag om det silvergrå vapnet. En SIG Sauer 320. Jag överväldigas genast av krutdoften, eller i vart fall minnet av den och blickar ner på de skadade maskindelarna där mitt hjärta borde sitta.
Jag är död.