Jorden gick under den 25 mars 2017 klockan 21.30.01 och jag märkte ingenting.
Jag har alltid varit en enstöring. Så när allt förändrades den där sekunden i mars satt jag själv i min lägenhet strax söder om Stockholm och läste en bok i ljuset av en fotogenlykta.
Jag hade nästan glömt bort Earth Hour det året, men jag försökte alltid delta även om jag egentligen inte trodde att det gjorde någon skillnad. När klockan närmade sig halv tio reste jag mig för att tända fönsterlampan och blev yr. Jag har lågt blodtryck och tänkte inte något speciellt om det, var van vid att det hände om jag reste mig för snabbt.
Genom fönstret såg jag att ingen annan av de som faktiskt släckt sina lampor för Earth Hour hade tänt dem igen. Min klocka måste vara tidig.
Jag vaknade sent följande morgon, hade legat och läst alldeles för länge. Min enda plan för dagen var att gå till mataffären och handla inför veckan.
Dörren från min trappuppgång leder till en innergård. Inga människor var ute, inte ovanligt med tanke på att vädret var grått och tråkigt. Jag gick genom grinden och ut på gångvägen mot centrum.
Det var tyst ute, och vägarna var tomma på bilar. Jag gick i mina egna tankar, boken som upptagit större delen av föregående dag var en ny favorit och jag undrade om författaren skulle få ihop historien i slutet.
De automatiska dörrarna öppnades inte, och jag var nära att gå in i dem. Förvirrat tog jag upp telefonen och tittade på klockan. 10.24. De flesta butikerna öppnar vid 11 på lördagar, men Hemköp öppnar klockan 7 och dörrarna borde ha varit igång.
Jag tittade mig omkring, med full uppmärksamhet för första gången sedan jag lämnade lägenheten. Torget var tomt på människor. Hade jag missat någon skylt att det var avspärrat, och dörrarna från det här hållet därför var låsta? Det var långt ifrån omöjligt.
Jag gick upp på vägen som ledde förbi köpcentret. Inga människor, inga bilar. Inga ljud. Avspärrningarna måste vara längre tillbaka än jag trott.
Jag gick hem.
Vid rondellen stod en bil märkligt parkerad vid sidan av vägen. Jag måste ha missat den på min väg till torget.
Jag såg inga människor, inga bilar i rörelse, hörde ingenting. Tittade efter skyltar om avspärrningar som jag kunde missat, några polisband eller någonting, men nej – ingenting. Jag sprang snabbt upp till lägenheten och låste ytterdörren bakom mig.
Jag andades ut i två sekunder, sen plockade jag upp mobilen. Hittade ingenting på lokaltidningens hemsida eller på lokalradions. Fortsatte med att kolla Twitter, Facebook … ingenting. Märkligt. Vänta lite … Jag skrollade tillbaks. Ja, jag hade sett rätt. Inga uppdateringar någonstans, sedan halv tio i går kväll. Hade det varit något stort elektriskt avbrott? Men jag hade ju haft ström hela tiden.
Jag skrev ett Twitterinlägg och la till den lokala hashtagen, frågade om det var någon som visste vad som hände. Inget svar.
Vad skulle jag göra nu?
Det tog längre tid än det kanske borde att komma på det. Jag kände visserligen inte mina grannar, men vi brukade hälsa i hissen. Det var en ung familj med en liten dotter på kanske ett år. Jag ringde på deras dörr. Klockan var nu en bra bit efter elva och de borde vara vakna.
Jag väntade. Ingenting.
Jag ringde på dörren igen. Fortfarande ingenting. De kunde förstås ha gått ut i morse medan jag sov; jag visste att de var här i går kväll, jag hade hört dottern skrika genom väggen.
Men ingenting sedan dess.
Jag gick upp till våningen ovanför och ringde på båda dörrarna, inget svar. Jag gick ner, ringde på, dörr efter dörr. Samma sak.
Hade hela mitt hus blivit utrymt? Och ingen hade sagt något till mig?
Visst, jag sov ganska hårt, men så kan det väl inte gå till? De måste väl se till att alla kom med?
Jag plockade fram telefonen igen. Ringde till den enda vän jag hade i Stockholm. Det gick fram signal efter signal. Till slut kom jag fram till en anonym telefonsvarare. Jag la på och började skicka meddelanden till henne, till mina andra vänner, till några kollegor som jag hade privata nummer till.
Inga svar. ”Ej levererat”.
Om huset hade blivit utrymt, och ingen information fanns någonstans, vad skulle jag göra? Borde jag bege mig härifrån? Jag hade inte sett några bussar eller tåg. Jag hade ingen bil, och inte något körkort heller, men jag hade en cykel.
Var skulle jag åka? In mot Stockholm eller söderut mot Nynäshamn?
Jag började cykla, utan att helt ha bestämt mig. Det jag såg gjorde inte saken bättre. Inga människor, men övergivna bilar här och var. Vissa i vägkanten, men de flesta mitt på vägen. Några hade kört in i varandra.
Jag kom fram till första korsningen med en större väg. Ett antal bilar stod där, som om de väntade på grönt ljus. Jag tittade in i den närmaste. Allt såg normalt ut för mitt otränade öga, förutom att människorna saknades, men det var ändå något som kändes fel. Jag tittade in i nästa bil. Samma sak här – allt såg ut som vanligt förutom att bilen var tom.
Så kom jag på det, och en rysning gick genom hela mig.
Säkerhetsbältena var knäppta.
På både förarstol och passagerarstol.
De var knäppta i den första bilen också.
Jag tittade i bil efter bil och det var samma sak överallt.
Utan att tänka öppnade jag en bildörr. Den gick upp utan protester.
Min telefon plingade till, och jag höll nästan på att pinka på mig. Snabbt stängde jag dörren och plockade fram mobilen.
Det var inte något av mina meddelanden som hade fått svar, utan plingandet kom från Twitter. Någon hade retweetat mitt inlägg!
Det var någon som kallade sig MrMagic. Jag klickade upp profilen och enligt presentationen var han en “mentalist”, vad det nu betydde, och ståuppare.
Det plingade till igen. Nu hade han skrivit ett svar.
“@kimx1990 Jag bor i Vällingby och det är samma sak här – och har varit sedan i går kväll. Kolla in #earthsecond – det verkar vara lika överallt.”
Jag klickade på hashtagen och min värld gick under.