Långt bortom bergen låg en liten by.
En sådan by man ser i sagor där husen har halmtak och landskapet består av gröna, böljande fält.
Ja, ni kan ju själva tänka er, sagobylikt värre.
Till råga på allt låg byn på ett ställe som hade precis allt som en sagoby på en sagoplats behöver.
Häxan i skogen.
Trollen i bergen.
Spöken i slotten.
Mystiska väsen.
Talande djur.
Thomas.
Pirater.
Knytt.
Oknytt.
Ja ni hör ju.
Allt och lite till.
Precis som alla andra sagor börjar även denna med ett problem.
Men inte barnsliga ”mormor är sjuk och behöver kaka och cognac ” eller ”Åh, titta på DET huset av pepparkakor, kom vi går dit, inga varningsklockor där inte” problem.
Nej, detta var ett riktigt problem.
Ett saftigt vuxenproblem.
Det var nämligen så att byns skattkista var spårlöst försvunnen, vilket var högst opraktiskt då den inte bara innehöll hela byns samlade guld, silver samt den sista gnuttan tålamod med tramsiga premisser, utan också var en kär invånare, älskad av alla.
Nu var den borta, som om den helt enkelt fått nog och vandrat iväg. Och det var ju inte otänkbart — kistan hade trots allt både lynnig personlighet och långa, guldskimrande ben.
Som sagt, ett saftigt vuxenproblem.
Saftigt för byn.
Saftigt för den stackars kistan som kanske gått vilse i skogen.
Särskilt saftigt för Thomas.
Han var nämligen byns kassör och ytterst ansvarig för guld och silver och för att hålla nyckeln till kassavalvet gömd i den ”hemliga krukan” vid brunnen, en viktig tradition och värdelöst bevarad hemlighet, som alla kände till.
Han hade även som uppgift att olja gångjärnen, polera locket och ta regelbundna promenader med skattkistan ”Benno Långskånk Guldbensson”.
Jag vet vad du tänker, ett uselt namn.
Men när kistan bara var en liten låda utlyste byn en tävling där barnen fick hitta på vad den skulle heta och detta är vad de landade i.
Barn alltså.
Hur som helst så var ”Benno Långskånk Guldbensson” både för långt att säga och skriva så i folkmun kallas den helt enkelt för Guldben, förutom av Thomas, som tvångsmässig och med frustrerade svordomar alltid skrev det fullständiga namnet i samtliga bokföringsdokument.
Men nu var Guldben försvunnen och Thomas stod framför en skara upprörda bybor helt oförmögen att hantera situationen.
Stämningen var laddad.
Barnen grät.
Vuxna grät.
Thomas grät inte, men små floder av nervöst svett ringlade sig från nacken mot höger ljumske.
”Vad ska vi göra utan Guldben?” tjöt en dam så hennes monokel föll ur ögat.
”Någon har smitit med allt vårt guld,” snyftade en skäggig gubbe.
”Höjer eller sänker detta inflationen?” undrade ett lillgammalt barn och slickade fundersamt på en stor godisklubba.
Alla pratade i mun på varandra och det sved i Thomas revisionsälskande kassörshjärta när han hörde hur diskussionerna landade i att morötter bör bli den nya valutan.
För det första hade det gjort en viss hare till områdets mest välbärgade juridiska person, vilket var helt befängt.
Den haren var verkligen inte mogen för det ansvaret.
För det andra hade ekonomin blivit helt klimatberoende och fullständigt omöjlig att planera.
Plus, hur värdesätter man en morot?
Vikt?
Färg?
Smak?
Nej, detta kunde Thomas inte stå för.
Han drog ett djupt andetag och gjorde sitt bästa för att få allas uppmärksamhet: ”Ehm, ursäkta mig.”
Till hans förvåning tystnade sorlet av morotsplanering och sura, rödgråtna ögon vändes mot honom.
Thomas skruvade på sig, ovan att stå i centrum ”Jo, hej. Jag vet att ni är upprörda över Guldbens försvinnande, jag är lika ledsen som ni är”
Tystnad.
”Men vi kan inte ha morötter som pengar istället för guld och silver, det kommer inte gå, och vad ska vi äta om maten är pengar?”
Ett mummel svepte genom folksamlingen.
En arm sköt upp.
”Eh, ja, du där?” sa Thomas.
”Potatis,” hördes en röst.
”Va?”
”Vi kan äta potatis som vi betalar med morötter.”
Folkmassan mumlade i medhållande ton.
”Men kan man då köpa morötter med potatis, hur ska man göra potatis och morotssoppa?” undrade Thomas.
Återigen steg ett mummel: ”jag har inte potatis — men en mjölig King Edward hade suttit fint nu,” löd en röst ur sorlet.
”Vi måste helt enkelt ordna nytt guld och silver, eller hitta Guldben” konstaterade Thomas.
”Och hur ska det gå till, ska du trolla fram det eller?” fräste en gammal dam.
”Ehe… nej det går ju inte” svarade Thomas
”Nähä?”
”Nä”
”Så VAD ska DU göra?”
”Jag?”
”Ja du.”
”Men…”
Och så fortsatte de bolla idéer helt utan framgång tills någon plötsligt sa ”Man kan gå till staden bakom bergen och försöka få pengar. De är jätterika där, det har min mamma sagt”
Alla tystnade och såg på varandra.
Inte för att det var ett dumt förslag, tvärtom, men vägen dit var både lång och farofylld.
Inte nog med att bergen kryllar av troll, måste man även gå genom storskogen för att komma dit.
”Jag kan gå!” ropade en liten flicka med barsk röst. Hon trängde sig fram ur folkhavet, röd mössa på huvudet och cape som flaxade dramatiskt. ”Ge mig en korg att samla pengar i och en dosa snus så löser jag det.”
Trots hennes mod, orimliga röst och alkoholstinna andedräkt var alla rörande överens om att man inte skickade ut ett ensamt barn i skogen. Om någon skulle gå så var det Thomas.
Alla höll med.
Alla utom Thomas.
Under vilda protester utrustade de honom med en cylinderhatt att samla pengar i, en blockflöjt att spela ihop dem med och orden ”du kan lära dig spela på vägen”, lättare sagt än gjort för någon som inte ens kan gå i takt till sina fotsteg.
Med en spark i baken skickade de iväg honom mot staden bakom bergen.
Trädens vridna stammar kastade klolika skuggor i takt med att den röda solen sjönk bakom horisonten.
Motvilligt vandrade Thomas från sitt trygga hem med cylinderhatt på sitt huvud och blockflöjt i hand.
Mot den täta skogen.
Mot de höga bergen.
Mot staden.
Mot flåsande andetag och dreglande tunga bakom björnbärssnåren.