Jag minns när vi började ana vad vi trodde var en ljusning. Det var en stekhet natt i april 2054, strax efter det att mänskligheten ställt om till att bli nattaktiv. Dagarna tillhörde inte oss längre, de var vädrets och planetens. Jag satt bland åhörarna i Humanistiska teatern på Uppsala universitet. Klimatanläggningen i salen gick på högvarv ovanför 100 entusiastiska lyssnare. Dr. Rosalyn Schmidtz, professor i fysik, biologi och meteorologi skulle hålla ett föredrag titulerat ”Vi hade fel – ett nytt perspektiv på klimatomställningen”.
”Det är varmt i natt”, började Schmidtz. ”Det är säkert inget som undgått er.” Lätt skratt från publiken. ”Och det har varit varmt länge. Under förra århundradet ökade jordens medeltemperatur med 1,3°C. I slutet på århundradet var somrarna i snitt en vecka längre än i början av 1900-talet. Efter år 2039 började klimatförändringarna skena exponentiellt i en takt vi aldrig kunde förutspå. Bara i fjol översteg vi 4,5-gradersmålet, och nu har vi en sommar som varar i 5 månader.” Idag är den siffran 9. ”I slutet av 1900-talet”, fortsatte Dr. Schmidtz, ”började alla glaciärer att smälta. Successivt upplevde vi fler och fler ”100-year-events” såsom superskogsbränder, tsunamis, översvämningar, superstormar och supertorka. Idag kan vi kalla dem för ”usual events” för de händer varje år, utan uppehåll.
”Så tecknen var där! Vi värderade bara vår egen livsstil högre än den vi tillskrev våra barn. Men kanske fanns det också en naiv övertro på att vi kunde lösa klimatkrisen på samma sätt som vi tog oss in i den: med teknik. Vi intalade oss själva att vi trodde på det. Idag vet vi att det inte fungerande. Utsläppen blev inte färre, konsumtionen blev inte mindre. Vi fortsatte att leva som förut. Till den dag då det inte gick längre. När naturen sa ifrån.
”De senaste fem åren har mänskligheten levt omringad av tre av apokalypsens fyra ryttare: Svälten, Pesten och Döden. Anledningen till att Kriget ännu ej anslutit är att klimatkatastroferna hårdast drabbat länder längs ekvatorn. Ingen bryr sig ju om de länderna, särskilt inte nu när ekonomin kretsar kring mat och vatten, inte längre kring dyrbara mobiltelefonmetaller. Men Kriget kommer kära vänner, om vi fortsätter på samma bana, det kan jag lova er. När massmigrationen når nya nivåer och havsnivåerna stiger ännu mer kommer vi att få se mänskligheten från dess fulaste sida.
”Men jag står inte framför er idag i rollen som domedagsprofet, utan snarare, om jag får lov att ’toot my own horn’, som en frälsare.” Det blev alldeles tyst i salen. Till och med den man som hostat sig igenom halva föredraget höll tyst.
”Lösningen”, Schmidtz tog en alldeles för lång konstpaus, ”är mer teknik”. Ett förvirrat sorl utbröt bland publiken. ”Vi gjorde rätt hela tiden. Vi satsade bara på fel häst.” Plötsligt släcktes allt ljus och draperade lokalen i kompakt mörker.
Skärmen bakom Dr. Schmidtz tändes upp igen, och en människa i genomskärning dök upp på dess yta. Där ryggraden borde synts kunde vi istället se en snurrande DNA-sträng.
”Specifikt rör det här sig om bioteknik. CRISPR, populärt kallad ‘gensaxen’, har sedan upptäckten 2009 förändrats till ett verktyg vi idag kan använda för modifiering av vårt DNA. CRISPR är från början ett molekylärt maskineri som finns i vissa bakterier, och har till uppgift att förstöra inkräktande DNA-kedjor från exempelvis virus. Maskineriet har byggts om och förenklats till en metod för genmodifiering av större organismer, exempelvis växter, djur och mänskliga celler.” På skärmen började kameran långsamt att zooma in på människans DNA-helix.
”Sedan implementeringen av gensaxen i bioteknisk praxis år 2020 har den i människan primärt använts för att bota genetiska sjukdomar. I växtriket har den på senare tid använts mycket för att göra grödor mer resistenta mot torka och mögel. Men av någon anledning verkar det som att ingen tänkt på att ställa frågan: ’Kan vi inte också göra oss själva mer resistenta mot torka?’” Det gick ett sus genom lokalen.
”Mot värme?” fortsatte Schmidtz. Nu hade hen hela åhörarskarans odelade uppmärksamhet. ”Kan vi kanske reglera vår kropp så att den inte behöver samma mängd kalorier som förut? Kan vi kanske… göra så att vi kan andas koldioxid istället för syre?”
Till höger om mig kvävde någon ett skratt. Scmidtz tog ingen notis om saken utan fortsatte:
”Vi kan inte lösa klimatförändringarna på teknisk väg, det har redan gått för långt. Det vi kan göra är att göra som människan gjort i århundraden: anpassa oss. Jag tror att alla hört idén att om en människa från stenåldern skulle resa till vår tid så skulle den dö relativt direkt för att den inte kan andas vår luft; den är alltför förorenad för dennes lungor.
”Människan är anpassningsbar. Det är vår kanske starkaste förmåga. Men anpassningen bygger på evolutionen, som inherent är ett tidskrävande företag. Jag vill mena att anpassningen till att andas en luft som i sina beståndsdelar består av en större andel koldioxid kommer att hända ändå. Det är så evolutionen fungerar. Men många kommer att dö på vägen. Väldigt många. Kanske de flesta av oss.”
Salen var knäpptyst. Schmidtz signalerade till någon vid utgången att tända lamporna igen.
”Vi har inte tid att vänta på evolutionen. Tanken är inte så främmande som den låter. Vi har gjort det förut. Vi har genmodifierat grödor för att passa bättre i vissa omständigheter än andra; vi har anpassat djur så att de ger mer kött eller ull eller vad det nu är för råvara vi vill ha av dem. Vi har till och med gjort det med oss själva: Vaccin är en form av att snabbspola evolutionen till vår fördel. Jag menar att det med CRISPR inte skulle vara särskilt svårt att förändra vilken sorts luft vi andas, vilka temperaturer vi trivs i och vilken sorts näring vi behöver. Och vi i har en skyldighet mot oss själva, våra barn och barnbarn att göra de här förändringarna, i och med att vi redan har verktygen.”
Schmidtz hade inte fel. Kriget kom verkligen. Det hade bara en helt annan karaktär än hen hade förutspått. Schmidtz var själv roten till den konflikt som skulle komma att plåga mänskligheten under decennier framöver.