Det låga gurglande ljud som då och då steg från sängarna i rummet fick Aliriel att rysa. Vad i Fa’loreks namn hade hänt med de fem patienterna?
”Varför låter de så där?” Hon tittade på sin farbror och bästa vän Iskandion. De glödande gröna ögonen var fixerade vid ansiktet på den närmaste av alverna i sängarna och han bet på tumnageln. Det var inte första gången hon frågat den saken de senaste veckorna.
”Vi är inte helt säkra ännu”, mumlade han och fnyste. ”Vad det än var som den där bläckfiskflickan använde på dem så håller det dem i dvala. Smittan också.”
”Så inga nyheter?” Det var frustrerande att de visste så lite om det här nya hotet.
Iskandion vände sig mot henne, ljudlöst som vanligt. ”Jo. Vi har diskuterat med Terrwgorr och han hade några smarta förslag. Som du vet har vi använt magi för att undersöka deras blod och smittan.”
”Och allt ni kom fram till var att de är smittade av något magiskt, det är ingen vanlig sjukdom.”
”Ja. Terrwgorr föreslog att vi skulle undersöka blodet under mikroskop.”
”Mikroskop?” Aliriel hade aldrig hört ordet förut.
”Jag frågade samma sak”, medgav han och mungiporna kröktes en aning. ”Det är en smart uppfinning som använder slipade glas för att göra mycket små saker synliga. Det har en viss likhet med förstoringsglasen som Arke’laerion och Olerian använder för de finaste detaljerna i sina arbeten, men det är oviktigt hur det fungerar. Det viktiga är att det avslöjade vad smittan faktiskt är.”
Hon stirrade upphetsat på sin svagt lysande farbror. ”Och?”
”Frön, det är vad det ser ut som. Deras blod är fullt med frön.”
”Frön? Blomfrön?”
Han ryckte på axlarna. ”Kanske, vad för slags frön det är vet vi inte, men det är ingen tvekan om att den mumlande grönskan är något annat än bara en vanlig kult.”
Vad det nu var för varelse som låg bakom den mumlande grönskan så ville den sprida sina frön bland befolkningen. Aliriel ville inte veta vad som hände om de där fröna slog rot och började växa. ”Låt inte grönskan spridas, den förtär.” Det hade den mystiska bläckfiskflickan sagt till Olerian innan hon dog. Saker och ting hade antagligen varit enklare om flickan fortfarande varit vid liv men ingen förebrådde Olerian för att han dödat henne den där natten. Flickan hade kidnappat fem personer, och attackerat och nästan dödat Aliriels fosterbror Sikarron och deras vän Ilyndria. Olerian hade bara gjort vad han alltid gjorde, vad han följt med Sikarron för att göra, han hade beskyddat sina vänner och döda vad som då förefallit vara ett hot mot befolkningen. Med tanke på hur trion beskrivit illviljan och obehaget som bläckfiskflickan spridit omkring sig så var det knappast otroligt att hon varit ett hot mot mer än den mumlande grönskan.
Aliriel skrev ned vad Iskandion sagt, det var en viktig upptäckt som betonade ärendets höga prioritet. Hon viftade med pennan i sängarnas riktning. ”Hur går vi vidare? Kan vi döda fröna? Upptäcka dem på något sätt? Kulten försvann ju efter att Olerian och Sikarron var där.”
”Din far ska undersöka saken med Terrwgorr när han kommer hit om ett par dagar.”
”Terrwgorr kommer hit? Bra.”
Iskandion vinkade åt henne att följa med och gick till rummet bredvid. Dagsljuset spelade över prydliga högar med papper och bilder som täckte två skrivbord. Han stängde och lutade ryggen mot dörren. ”Vad vi såg i mikroskopet påminde om Llyrrgannorr.”
”Llyrrgannorr!?” utbrast Aliriel när magen omedelbart knöt sig. Om något som liknade parasiten Llyrrgannorr spreds i staden var det en katastrof. ”På vilket sätt?”
”Lugn.” Hans valkiga händer sköt upp i en lugnande gest. ”Det är likt på så sätt att det består av många små delar och att det finns något slags… medvetande eller närvaro.” Han gick till det närmaste skrivbordet och lyfte några papper. ”Enligt familjer och vänner till de smittade så har de inte betett sig annorlunda och vi har även kontrollerat dem alla, ingen av dem är smittade. Det förefaller bara vara de faktiska kultanhängarna som är smittade.”
En suck av lättnad nästan exploderade ur Aliriel och hon strök handen över ögonen. ”Prisa gudarna för den saken.” Hon tittade på honom mellan fingrarna. ”Ni har väl kontrollerat brorsan och Olerian? De var ensamma i kultens näste.”
”Självklart. De är inte heller smittade.” Iskandion ryckte på axlarna. ”Antingen var de inte där tillräckligt länge eller så måste man aktivt låta sig smittas. Det är möjligt att kulten helt enkelt inte ansåg dem lämpliga, de är ju våra familjemedlemmar. Att smitta dem sågs kanske som en för stor risk att bli avslöjade.”
”Det förklarar även varför de inte anmälde sina medlemmar försvunna och varför ledaren var så motvillig till att prata med Sikarron och Olerian.” Aliriel gned sig om hakan och grymtade. ”Jag tror att jag ska prata med herrarna igen. De kanske kan hjälpa oss att spåra kulten.”
”Jo, de har ju vissa annorlunda förmågor mot oss andra.” Iskandion sneglade på henne och harklade sig. ”Har du hört något från Tylerion?” Blicken var plågad.
Aliriel förbannade sin glömska och rotade fram brevet hon fått samma morgon. ”Det här kom imorse, förlåt. Jag glömde.” Hon höll fram kuvertet som bara var märkt med ordet Illumizarr, ’han som lyser upp’ på demonspråket, Tylerions mycket passande smeknamn på Iskandion.
Brevet nästan slets ur handen på henne och en tår trillade över den svagt lysande kinden när hennes farbror läste meddelandet från sin make. ”Han och barnen kommer hem om några dagar.” Iskandion sken upp i ett lyckligt leende och snörvlade till. ”Jag hoppas att hans slavdrivare till chef inte skickar i väg honom på uppdrag direkt.”
”Slavdrivare?!” fnyste Aliriel. ”Det här var första gången på över ett år som jag skickat farbror Tylerion på ett uppdrag utanför Zal’drakar.”
”Alldeles för ofta i mitt tycke.”
”Ni får väl åka på en liten semester tillsammans.”
”Bra idé!” Det strålande leendet hon fick var smittande och hon log tillgivet mot sin blonda lilla farbror.