Varför luktar det spyor? Mormor såg så liten och ensam ut i sängen längst bort i sjukhussalen. Hon hade så ont. Försökte resa sig upp mot kudden när hon såg att jag kom in. Nu blev hon glad. Äntligen!
Hon sökte mig hand. Mormor! Vad hade hänt? Jaha, men… inte visste jag att hon hade dåligt hjärta. Hon hade aldrig klagat.
Jag ville sätta mig på sängkanten, men vågade inte. Tänk om jag kom åt något viktigt, det var slangar och apparater överallt.
Mormors hand höll ett fast grepp om min. Att hon orkade hålla så hårt.
”Nu får jag aldrig se dig mer!” ropade hon.
”Joo, då”, sa jag. ”Du ska bara bli bra först.”
Mormor tittade på mig med sina vackra bruna ögon. Släppte inte blicken. Inget mer blev sagt. Åh, min älskade, älskade mormor!
Hon fick inte anstränga sig för mycket. Hon behövde vila. Jag måste gå.
Jag ville dra tillbaka handen från mormors grepp, men hon höll fast. Ju mer jag försökte dra undan handen, desto hårdare klämde hennes fingrar åt.
Till slut lyckade jag slita mig loss. Vi var ledsna bägge två, men det var nödvändigt att lämna mormor ifred. Hon måste få lugn och ro. Läkarna skulle hjälpa henne och hon skulle snart komma hem igen.
*
Den sommaren cyklade jag nog mer än vanligt. Min Crescent var en riktig pärla. Den var mörkt turkos och jag hade fått den i tolvårspresent. Morfar hade sparat av pensionen i flera år.
Jag tog en runda på cykeln bara för att ha något att göra. Ofta pinnade jag iväg till någon av kompisarna. Eller kompisar… de jag brukade träffa. Någon bodde en halvmil norrut längs landsvägen, en annan lika långt söderut.
Det var inte många så ungdomar som jag kände här. Jag var ju bara här på sommarloven.
Det var tre kilometer från oss ner till själva samhället. Det var där man gärna ville hänga på fredags- och lördagskvällarna. Och ibland på lill-lördagen med, som onsdagen hette här.
Då var chansen störst att stöta på andra ungdomar. Vi tjejer gick runt några kvarter, varv på varv. På stora parkeringen satt tuffa grabbar i sina bilar och torrgasade. Till slut brukade vi bli uppraggade av några äldre killar med brylkräm och skinnvästar i någon stor amerikanare med .
Då tryckte de plattan i mattan med cabben nere, rävsvansarna på antennerna fladdrade och Elvis vrålade ur kassettbandspelaren. Fast den här sommarens hit var faktiskt en svensk låt, ”Rosen” med Arne Qvick. Raggarna älskade den, och jag med.
Var det fest så fanns det dricka i bilarna och man blev bjuden. Det var öl eller ”bula”, alltså hembränt. Inga stora mängder, men spännande var det.
Ibland kom ett pop- eller dansband till en folkpark någonstans och vi följde såklart med dit. Hade vi ingen att åka med ställde vi oss vid stora vägen och liftade. Eller så var det föräldrafritt i någons sommarstuga långt ute i skogen. Vi ville vara med fast vi absolut inte fick för dem därhemma. Vi stack ut ändå.
Killarna var såklart flera år äldre. De som körde var nyktra, de andra var det si och så med. Men de var alltid schyssta. Det var aldrig något ovälkommet tafsande, så heder åt dem.
Men nu hade jag blivit förälskad i en kille som tillhörde ett helt annat gäng. En som skulle läsa på universitetet i Uppsala till hösten, som spelade fiol och var emot Vietnamkriget.
Hur skulle jag lära känna honom? Det lilla jag kunde om världspolitik skulle knappast imponera på honom. Visst, stora länder ger sig på mindre med militärmakt och roffar åt sig deras naturresurser. Men varför var så många emot just det här kriget?
Jag måste läsa på. På tunnelbanan i Stockholm hade var och varannan ett FNL-märke på jackan. Så många stödde den där frihetskampen på andra sidan jorden, som tydligen angick oss också. Hur då?
Jag hade missat studentrevolterna 1968 på grund av min ringa ålder, men nu ville jag veta mer. Om hur USA kunde använda napalm mot civila. Om varför de nyligen utvidgat kriget till Kambodja. Jag hade en kompis i stan som kände en amerikansk desertör, han kanske kunde förklara.
Synd att fiket nere på byn stängde så tidigt, det var dit killen och hans kompisar brukade gå. Fiket låg i en stor och upplyst lokal och alla kunde se en när man gick in. Läskigt. Och var skulle man sitta? Det var sällan man fick plats vid ett av vid borden med jukeboxarna som man skulle mata med 25- och 50-öringar.
Bättre var att slinka in lite sent på ölpuben. När det var lagom mörkt och rökigt och alla redan var lite lulliga. Ibland hade jag tur och han var där.
Han var lite nördig och det var intressant. Jag var antagligen lite åt det hållet själv, fast jag inte kunde spela fiol. Häruppe gjorde folk det av bara farten, de fick liksom folkmusiken med modersmjölken.
Jag hade lagt av med pianot efter några års tragglande hos fröken Palm, men alla i min familj kunde spela ett eller flera instrument. Min galne morbror till exempel, tro det eller ej, hade varit jazzpianist i Stockholm och spelade som en gud. Han var lika bra på dragspel.
Jag var uppvuxen med den där jazzen, visorna och folkmusiken som fanns i vart hem och stuga, jag njöt av musiken och behövde den. Jag upptäckte pianisten Jan Johansson tidigt och diggade trubadurer som Thorstein Bergman och Cornelis.
Nyligen hade jag varit på bio i stan och sett Mandomsprovet med Dustin Hoffman, där Simon & Garfunkel gjort ledmotivet. Sedan lyssnade jag en del på dem. Men jag blev på mycket bättre humör av råare artister som Janis Joplin och Creedence Clearwater Revival. Gåshud på Tom Fogherty!
Mina första stora idoler var Beatles, förstås. Jag blev frälst som tioåring efter TV-programmet där Lill-Babs introducerade dem för svensk publik. En av mina första LP-skivor var med The Mamas and The Papas. När José Feliciano hade konsert i Stockholm några år senare övertalade jag en kompis att följa med. Samma sak när gitarristen Andres Segovia kom till stan, då en gubbe i 80-årsåldern. Jag var i sjunde himlen. Kompisen såg plågad ut.
Morfar och mormor hade en stor radiogrammofon i salen, men den stod tyst för det mesta och de orkade definitivt inte höra någon skränig popmusik. Jag hade skrivit av mig frustrationen till Bildjournalen och fått artikeln publicerad. Så det så!
Men så fick jag en present av morfar: en jättefin orange transistorradio. Då kunde jag dra mig tillbaka med den och lyssna utan att störa. Jag rattade in Oppopoppa fast det sändes så sent, på jättesvag volym. På lördagarna gick jag ut i trädgården och lyssnade på veckans höjdpunkt, Tio i topp. In the Summertime med Mungo Jerry var sommarens stora hit.
Det var inte bara oron för killen som spökade den här sommaren. Skulle han kunna gilla mig, hade jag något som kunde matcha honom? Jag hade åtminstone kommit in på gymnasiet till hösten. Skulle bli den första i släkten att ta studenten.
Morfar hade fått ringa och kontrollera att jag verkligen skulle gå i den skola som låg närmast vår nya adress i stan, och så var det. Puh!
Vi hade flyttat precis innan sommarlovet. Mamma, hennes nya man och jag. Till en trea med toalett, badrum och tvättavdelning i svit. Två separata sovrum, kök och vardagsrum. Mamma var så glad.
Hon hade redan sålt sin olivgröna bäddsoffa och köpt en sprillans ny kornblå, mjuk tresitssoffa och en kaffeservis av någon känd designer som gick ton i ton. Mamma var alltid först med det senaste.
Jag tyckte Storholmsbackarna såg ut som en enorm parkeringsplats med några små grå huskroppar på, och vi hade utsikt mot det lika betonggrå Skärholmen. Men det var bara ett par tunnelbanestationer till skolan och det var det viktigaste. En ny tid skulle ta form.
*
Det var redan förmiddag. Jag hade sovit över hos Marja och cyklat hem till morföräldrarnas hus.
Jag hörde någon slamra vid diskbänken i köket. Var mormor redan hemma, så roligt! Det första jag såg var benen med de svarta strumporna. Det var Lydia, mormors syster. Hon brukade aldrig vara här.
”Hej, var är mormor?” sa jag.
Inget svar. Jag frågade igen med Lydia vände sig inte ens om mot mig. Jag förstod inte. Det var bara tyst, förutom att vattnet skvalade och borsten roterade mot en kastrull.
Jag mötte morfar som kom ut från sitt rum. Han så annorlunda ut. Blöt i ansiktet på något sätt.
”Jenny är borta”, sa han.
Jag hörde ett vrål, ett förtvivlat ångestskrik som aldrig ville upphöra. Det var jag.