Först står jag på en balkong högt över staden. Alla bilar står stilla. Det finns inga människor nånstans. Himlen är kritvit och längst bort ser jag havet.
Nu är jag i luften ovanför en tom parkeringsplats. Bruna löv yr mellan lyktstolparna. Mitt på en fyrkantig betongplatta ligger ett gräddvitt ägg.
Jag står på knä framför det. Skalet är ruggligt.
Kläckt på betong?
Och ruvat av vadå, himlen?
Det blåser nästan inte alls längre.
Ägget rör sig.
Skalet spricker. Något pockar inifrån och tränger sig ut. Först en liten blek näbb, nej fan, det är en knuten näve. Näven öppnar sig. Klofingrarna trevar i luften. Sedan kommer en grå arm, gummiaktig och luden.
Varelsen kravlar sig ut på alla fyra. Den är inte större än en docka. Den ställer sig på bakbenen. Kroppen är nästan mänsklig. Ansiktet är som på en gräshoppa eller myra.
Den vinglar, hittar balansen och ser sig omkring som om den väntar på något.
Ingen applåd. Ingen katastrof. Bara den svaga vinden.
Två små vingar kom ut på varelsens rygg, först som skrynkliga pappersbitar. De fladdrade menlöst. De misslyckade vingarna knycklade ihop sig och försvann tillbaka in i kroppen. Sen sprack nya vingar fram och vecklade ut sig, stora som på en trollslända.
Varelsen lyfte.
Jag vaknade.
Det gjorde ont i bröstvårtorna.
Jag tryckte försiktigt på den ena.
Aj.
Sedan den andra.
Lika ont.
Och nu märkte jag att det var klibbigt i kalsongerna. Igen. Samma sak nästan varenda jävla morgon.
Jag låg kvar en stund och stirrade upp i taket.
Höll jag på att bli tjej?
Ingen hade berättat att nåt sånt kunde hända.
– Där är den, parabolen.
Den ser ut som science fiction.
Sture hoppar ur den mörkblå pick-upen med verktygslådan i handen. Jag tittar upp på den vita jättetallriken vid balkongen. Den är nästan lika bred som jag är lång. Som nåt man skulle kunna teleportera sig med, som Flugan. Jag tänker på varelsen i drömmen.
Jag tittar upp mot den grå himlen. Där bakom är rymden.
– Fan, du är inte dum du, säger Sture. Med sånt här pissväder är det inte säkert signalen går fram.
En aluminiumstege ligger fastfrusen i gräset. Det blåser och kommer några hårda regndroppar.
– Ta den änden.
Vi rycker loss stegen och bär den till balkongen. Jag halkar i mina Lejonskor. De är redan kalla och genomblöta fast morsan impregnerat dem.
Sture ser ut att vara hur gammal som helst. Han har röd jacka, snickarbyxor och trätofflor. Det lilla hår han har är gråvitt och flyger runt i vinden. Han haltar men är snabb uppför stegen.
Jag håller i den medan han efterdrar några skruvar.
– Ett jävla as att få upp. Jag satte fästena i helgen, men man måste va två sen när man riktar. Jönsson har gett sig fan på att bli först i Varberg med parabol.
Tallriken pekar snett mot den grå himlen. Från mitten sticker en metallarm ut med en svart grej längst fram.
– Ska den inte vara riktad mer uppåt?
– Det kan man tro, men den ska vara mot söder. Våran satellit är ovanför ekvatorn. Han pekar mot den svarta grejen längst fram.
– Det är LNB:n.
– Vad betyder LNB?
– Det vette fan. Det är mottagaren. Signalen från satelliten träffar tallriken och studsar in i den lilla grejen. Sen går den genom kabeln här bak och in i boxen. Vad var det du hette, Ragnar?
– Reine.
– Va?
Ett jävla namn jag har, som nåt gurgel. Jag försöker rulla:
– Rrrr…
– Var kommer du ifrån?
– Kungsäter.
– En jävla bit att åka. Men det är fint där i tassemarkerna. Då håller du på Elfsborg?
– Nä, IFK.
– Haha, det klart. Svikare.
Alla vuxna i Kungsäter håller på Elfsborg.
– Vad håller du på då? frågar jag.
– BoIS, så klart.
– Men i allsvenskan?
– Bara BoIs som gäller.
Sture tar fram en nyckel ur fickan.
– Ja du, Einar. Här får vi se om Kungsäters IF har nån bollkänsla.
Han kastar. Jag fångar den med båda händerna.
– Spring upp till andra våningen och sätt på tv:n på kanal 36. Jag sätter fast kabeln så länge.
När jag ska låsa upp hör jag en knackning. På andra sidan gatan står en kvinna i ett fönster. Hon knackar hårt på rutan och tittar mot mig. Hon kanske tror jag är en inbrottstjuv. Men så pekar hon mot Sture.
– Sture! ropar jag och pekar mot kvinnan i fönstret.
Han vinkar till henne från stegen och pekar på klockan och håller upp tio fingrar.
– Skynda dig, Einar! Jag fryser röven av mig!
Det är mörkt därinne. Jag sparkar av mig de dyngsura Lejonskorna. Jävlar att jag aldrig kan få riktiga dojor.
Jag kommer upp och öppnar balkongdörren. Plötsligt tittar solen tittar fram och lyser in i rummet.
– Se där ja. Nu kanske vi får nåt.
Sture går ut på balkongen. TV-bilden är bara grå snö.
– Ser du nåt?
– Nä, bara snö!
Parabolen gnisslar. Svarta streck far över rutan. Ett ansikte fladdrar fram och försvinner.
– Oj, där! Tillbaka lite!
Bilden kommer tillbaka i färgade remsor och blir klar. En kvinna pratar engelska och ler mot mig.
– Stopp! Bild!
Sture klättrar över balkongräcket och kommer in.
– Bra. Tryck på tvåan.
Jag trycker. En kvinna pratar franska.
– Trean.
En tysk man i grön kavaj. Fyran. Musikvideo. Michael Jackson med Bad.
Fasen. MTV i Varberg.
– Vänta, säger Sture.
Han kommer tillbaka med en megastor telefon. En antenn sticker upp ur den. Han slår ett nummer.
– Hallå, är det Barres Radio-TV? Ja, det är Sture här på Radio Elteknik. Jag får gratulera er till att ni kommer montera Varbergs andra satellitmottagare. Hej då.
Han lägger på och skrattar.
– Tycker du om musik?
– Ja.
– Då ska du få se på grejer. Jönsson har fan hur mycket pengar som helst. Varbergs Inkassofirma. Den enes bröd, den andres död.
På ena väggen står en stereoanläggning bakom svart glas.
– Bang Olsson, vet du.
Sture kopplar en röd och en vit kabel från tv:n till stereon. Sedan riktar han fjärrkontrollen mot det svarta glaset. Ett enormt ljud kommer ur högtalarna.
Han bläddrar vidare. Franska. Tyska. Sport. Tillbaka till musiken.
Precis då börjar Still of the Night med Whitesnake.
Herrejävlar. Det är Whitesnake! Fan, det är Whitesnake.
Det är fullmåne och regn. David Coverdale kommer gående. En tjej står i ljuset med vitt, blött linne och läderjacka.
– Jag fattar att du gillar det här. Själv kan jag inte lyssna på skiten. Jag ska bara över gatan och hjälpa grannkärringen.
Jag reser mig upp.
– Nej, sitt du kvar och titta på musik. Jag kommer tillbaka om en stund.
Inte klokt, tänker jag. Det här är världens bästa jobb. Det känns nästan förbjudet.
Bandet spelar i regnet. Gitarristen spelar med stråke. Tjejen har leopardjacka och ögonbindel. Hon öppnar munnen som ett djur som ska överfalla David.
När allt är färdigt slänger jag in tomkartongerna i Stures pick-up. Han tittar upp mot kvinnan på andra sidan gatan.
Jag kastar en blick mot hennes fönster.
Nu har hon bara morgonrock på sig.
Hon öppnar den snabbt. Hon har ingenting under. Sedan stänger hon, skrattar och vinkar. Sture vinkar.
Vi kör mot Varbergs inkassofirma för att lämna Jönssons nycklar.
– Hon är galen, den kärringen, säger han och skrattar. Tycker du om fruntimmer?
– Ja.
Jag tänker på mina bröstvårtor. Jag vet fortfarande inte om jag håller på att bli det som jag tror heter hemmafrodit. På biologin sa de att det är väldigt ovanligt. Vi fick inte se nån bild.
Sture sätter på radion.
– Under nattens börsras i London och Hongkong faller nu även aktiekurserna på Wall Street i New York kraftigt.
– Fy fan. Jaha. Då blir väl Jönsson glad, säger Sture.
Senare står jag på garageplattan hemma och kickar bollen mot den avhuggna stubben. Stubben är ena stolpen och hushörnet den andra. Jag försöker sätta den i krysset. Det är inte lika roligt som vanligt.
Betongen är mörk av regn och hal under skorna. Pappa kommer ut och tänder en cigarett.
Kanske nu eller aldrig.
– Du, jag har lite… Alltså, jag har ont här.
– Det är ingen fara. Det går över. Jag hade det med. Hormoner, vet du.
Det hade jag inte väntat mig.
Han kommer fram och rufsar mig i håret. Och så lägger han till det där som vuxna alltid säger, uttrycket som jag hatar:
– Det går över tills du ska gifta dig.