MÅNDAG KVÄLL
Det är så tyst. Inte i mitt huvud, inte hemma, inte i klassrummet, men det öronbedövande ekot i min bekräftelsebank är skrämmande. Hur ska jag fånga hennes uppmärksamhet utan att visa att jag behöver den för att överleva?
Det känns inte som att mitt användarnamn på Instagram är starkt nog. ”RomantiseraSvea” kanske sticker ut lite från mängden, men jag måste veta hur Majken tolkar det. Blir hon avtänd av känslo-indikationen, eller blir hon nyfiken på vad jag menar? Eller borde jag heta något med ”Svea” i början för att mitt namn ska superlimmas fast på hennes näthinna?
Jag har så många frågor och så få svar. Det enda jag är 100% säker på är att jag inte tål att inte få stirra obehindrat på hennes perfekt sneda tänder, inramade av naturligt ros-färgade läppar. Egentligen borde jag nog bolla detta med Ines.
Men det är alltid lika läskigt att höra hennes brutalt ärliga åsikter, tänk om jag har sett helt patetisk ut ända sedan jag skapade mitt konto. Det skulle vara förödande på så många plan. Det skulle betyda att jag kan glömma att fånga Majkens intresse OCH att jag omedvetet marknadsfört mig själv på ett fruktansvärt dåligt sätt. Jag har alltid uppskattat den ofiltrerade ärligheten från Ines, men lika mycket som jag uppskattar den skrämmer den livet ur mig. Hennes självsäkerhet och onyanserade åsikter är så uppfriskande och utmanande, och det är en av de grejerna som gör att hon kompletterar mig och är min bästa vän. MEN, mitt självförtroende och tillit till min intuition är lövtunt jämfört med hennes.
När det kommer till captions till mina inlägg frågar jag nästan aldrig Ines, det har jag inte hjärnkapacitet till att hantera. Jag har märkt att jag ofta landar i deppiga och hjärtekrossade quotes från Tumblr, men jag kan liksom inte hjälpa det. Jag är ju hjärtekrossad? Eller olyckligt kär i alla fall. Aja, nu ska jag välja selfie, filter och hjärtskärande caption. Sen lägger jag ut den innan jag somnar. Jag får ta den stora användarnamn-frågan med Ines imorgon i skolan.
TISDAG MORGON
Bussen var tidig idag, igen. Tur att jag har med mitt first aid kit som består av Victorias Secret body splash ”Love spell” och ett nytt paket level långa röda. Jag förstår inte varför jag fortsätter tro att jag kan gå en 7 minuters-sträcka på 4 minuter. Jag vet ju att jag kommer vara både sen och se ut som en blöt hund när jag kommer fram till skolan. Jag vet också att jag måste lägga på ytterligare 10 minuter på min försening för att återställa mitt utseende innan jag går in i klassrummet. Det måste handla om någon form av självhat.
Problemet är inte att mamma drar in mitt barnbidrag när jag har för många förseningar, problemet är att Majken inte får se hur jag ser ut när jag har producerat 8dl svett på ynka 35 minuter. Det handlar om prioriteringar. I detta fall är det ingen fråga om vad som väger tyngst.
Jag har inte riktigt bestämt mig om det är positivt eller negativt att jag tre av fem dagar i veckan stormar in halvvägs in i genomgångarna. Å ena sidan kan jag vara säker på att Majken påminns om att jag finns på regelbunden basis, å andra sidan kanske hon tycker att jag är lat och barnslig som inte kan hålla tider. Jag måste forska i detta, jag ska bara komma på hur.
Fuck. Vi ska hålla presentationer om ekosystemet idag. Hur kan jag förväntas komma ihåg det samtidigt som mitt liv hänger på en skör tråd?! Det är i alla fall så det känns när jag är olyckligt kär.
DUBBELFUCK. Majken håller sin presentation just nu. Hon har även på sig den där salviagröna stickade tröjan som ingen utom hon hade kunnat bära upp.
Ska jag vänta utanför klassrummet tills hon är klar för att inte störa henne, eller ska jag ta chansen att gå en fake-självsäker catwalk till min plats och hoppas att hon känner något? I så fall måste jag verkligen veta vilken stol som är ledig. Jag kan absolut inte börja som en självsäker kvinna med attityd och sen stupa som en förvirrad och osäker liten flicka. Okej, platsen bredvid Gustav är ledig. Nu kör vi.
Rasten kom inte en sekund för tidigt. Jag måste akut dra in Ines på toan och hålla konferensen angående mitt användarnamn. Ett beslut ska tas på lunchen, och jag måste hinna dissekera alternativen och deras potentiella utfall på atom-nivå. Nu har jag minst sagt en del att fundera på. Ines tycker att jag ska behålla mitt användarnamn, eventuellt byta till ”SveaRomantiserar”. Jag är inte helt övertygad om att det klingar rätt. Det låter lite som att jag vill hålla offentliga föredrag om mina romantiska misslyckanden. Det är det absolut sista jag vill göra.
TISDAG KVÄLL
Den här sängen framkallar alltid en speciell känsla hos mig. Den är lite för mjuk, på gränsen till att jag ska orka ta mig upp på morgonen. Det är ett problem. Men på kvällen fungerar den som en stor kram som öppnar portarna till mina tårkanaler. Jag behöver inte förklara varför jag gråter eller fundera över vilka detaljer som ska finnas med eller utelämnas från förklaringen. Min säng är min borg. Men nu när jag tänker efter kanske det inte är jättebra. Det är ju alltid här jag tillåter mig att vara som mest sårbar, vilket ofta leder till Instagram-inlägg som kan bli en aning blottande.
*Majkendenise följer dig*
Mitt hjärta har aldrig slagit så hårt i hela mitt liv. Ljudet av min puls blockerar ljudet av de meningslösa dialogerna mellan Ross och Rachel som kommer från datorn framför mig. Vad gör jag nu? Det kanske är en fråga jag borde ställt mig själv innan jag började följa henne tillbaka och gillade hennes senaste två inlägg… Att jag inte ens kan forma en tanke just nu betyder att detta får vara morgondagens ångest.
Nu ska jag stirra djupt in i Katniss Everdeens pappersögon som hänger på min vägg. Jag såg Hunger games på bio förra helgen och visste redan 10 minuter in i filmen att hon besitter en vishet. Hon kanske ger mig svaren jag söker om jag stirrar tillräckligt länge.
ONSDAG MORGON
Jag är sen. Igen.
Idag räcker det inte med mina vanliga 25 minuter, jag har en hel strategisk plan att klarlägga innan jag ens kan se en annan människa. På mina 47 vakna minuter har jag kommit fram till att det finns två vägar att gå nu. Och detta betyder att jag redan är 47 minuter sen.
Antingen gör jag mig snyggare än jag någonsin varit och låtsas som att gårkvällens bomb aldrig small. Väldigt mystiskt. Eller så accepterar jag min oförmåga att vara cool och obrydd. Vilket betyder att jag i så fall kommer ha avslöjat mig själv och mitt intresse för Majken innan nästkommande rast. Hur gärna jag än vill vara cool, obrydd och mystisk litar jag inte på att jag kommer kunna löpa linan ut. Jag får helt enkelt ta konsekvenserna av min bristande självkontroll och agera. Det är nu eller aldrig. Med tanke på Mayakalenderns domedags-plan kanske jag ändå inte har så mycket att förlora.
Klockan är 11:53 och ljudet av min puls påminner om igår kväll. Hela min kropp skriker att jag måste sjukanmäla mig denna sekund och hemskolas tills vi går ut nian. Men nej. För en gång skull ska jag medvetet riskera att bli avvisad, och överleva oavsett.
Hon går själv mot toaletterna, nu händer det.
TORSDAG KVÄLL
Sängen är densamma som alla andra kvällar, men den här känslan är ny. Jag är tung av lugn, samtidigt som jag inte kan sluta le här i mörkret. Ikväll behöver jag inte Ross och Rachel för att distrahera mig ifrån den avgrundsdjupa ångesten. Katniss får också vila. Ikväll är jag bara lugn och lycklig.
Att jag vågade berätta för Majken att jag gillar henne och vill umgås med henne är nog det största och mest vågade jag någonsin gjort. Samtalet gick kanske inte fläckfritt, det finns några minnesluckor. Men jag är ganska säker på att jag använde så pass många ord att hon förstod vad jag ville säga. Hon sa i alla fall att hon varit intresserad av mig ett tag och att hon också försökt komma på hur hon skulle säga det till mig.
Jag har ingen aning om vart detta kommer leda. Men på något vrickat sätt är jag djupt tacksam för samarbetet mellan min känslostyrda impulsivitet och Instagrams existens. För tillfället i alla fall. Nu ska jag sluta ta ut ”summertime sadness” i förskott, sorry Lana Del Rey.