POJKRUMMET nere i villans källarvåning fylls av det dova surret från min ABC 80 som jag fick i femtonårspresent för några veckor sedan. Jag är den enda i klassen som har egen dator. Det har jag såklart mest min tekniknörd till pappa att tacka för. Mamma hoppades väl mest att datorn skulle lösa problemet att jag inte har något gemensamt med varken fotbollskillarna eller moppekillarna i min ålder. Och att jag tillbringar alldeles för mycket tid i arkadspelhallarna.
Arkadspel är som ett rött skynke för mamma som snarast ser spel som ett påfund av djävulen och som en ingång till tyngre droger. Själv undrar jag om pappa som jobbar politiskt i själva verket har ett finger med i spelet (den ordleken hade han gillat) när det gäller den så kallade flipperlagen som jag hört talas om, men som inte trätt i kraft ännu. Även om mina föräldrar aldrig skulle erkänna det, är de nog också lite rädda att jag i slutändan ska slösa bort mormors arv på spelandet. Men det är ingen risk. Dels har jag större planer än att spela andras spel. Dels har vi det ganska gott ställt, men hela min uppväxt har det tjatats om att det inte ska få synas utåt. Inomhus märks det ändå i Bruno Mattson-fåtöljerna där mamma läser franska romaner på originalspråket och pappa lyssnar på opera som dånar ur hans Bang & Olufsen-stereo, medan han betraktar Orrefors-glasen som glittrar likt juveler när han tänt den inbyggda belysningen i vitrinskåpet.
På den gröna skärmen blinkar en ensam markör. Koden jag skrev igår var enkel, men logisk. Och den är min. Nu har jag fastnat lite och försöker intala mig att allt tar tid och att detta bara är början.
Inne i villan är det mesta som det alltid har varit, även om de sovjetiska trupperna i Afghanistan, kärnkraftsomröstningen och inflationen har börjat strömma in genom teven i vardagsrummet. Från köket hörs det bekanta ljudet av mammas träskor mot plastmattan. Jag tror att det blir fiskpinnar idag igen.
— Maten är klar!
Jag sparar mitt program på ett kassettband, plockar med mig lite disk och lämnar min fristad.
Vid köksbordet sitter redan mamma och pappa. Båda är klädda i randiga t-shirts från Marimekko. Mamma i rött och vitt, pappa i blått och vitt. Han lägger ifrån sig tidningen och låtsas titta upp intresserat även om det är tydligt att han fortfarande är försjunken i något som han nyss läste. Hon serverar maten. Jag gissade rätt om fiskpinnarna. Det blir lätt lite enformigt på matfronten när man inte har hemhjälp, vilket vår släkt bakåt i tiden alltid har haft trots att kvinnorna då inte hade något arbete utanför hemmet. Nu är det inte så att mamma är okunnig i köket, men som feminist har hon viktigare saker att ägna sig åt. När det bjuds på fest skärper hon sig så det står härligt till.
— Hur går det med datamaskinen? frågar pappa.
— Det heter dator. Det går bra. Jag programmerar ett spel, svarar jag lite trotsigt och skopar en rejäl hög pulvermos på tallriken.
— Bra, bra. Framtidsyrke det där. Kan du räcka mig smöret?
Efter maten går jag ner och kollar igenom koden igen utan att komma vidare. Jag bestämmer mig för att gå ut en sväng, promenera till tunnelbanan och ta mig in till Hötorget. Kvällsluften är kylig och plötsligt blandas doften av fuktiga löv med avgaserna från en förbipasserande Volvo 240. Det verkar tack och lov inte vara någon av grannarna. Jag har inte ljugit för mamma och pappa, men inte heller sagt vart jag skulle. Eller ens att jag skulle ut. Jag drar upp dragkedjan på min röda anorak. Jag är på väg till Alexander Lucas.
Utanför arkadhallen ser jag Jimmy och Sussie. Han i punkfrisyr, sminkad och klädd i skinnjacka full av klistermärken med anarkistiska slagord. Om mamma såg att jag skulle in på samma ställe som Jimmy skulle hon nog svimma. Sussie skulle däremot varken hon eller jag ha något emot. Sussie tuggar Hubba Bubba och den artificiella jordgubbsdoften når ända fram till mig. Hon är klassens snygging och det är tydligt varför hon är här. Det är inte för att spela. Och det är inte för min skull. Med huvudet på sned och det blonda hårsvallet som ser så otroligt mjukt ut tittar hon storögt på Jimmy. Att hon trånar efter den nollan är obegripligt för han vill mest bara dricka öl och spela spel. Inga ambitioner alls.
— Nä, nu ska vi spela för allt vi har. Du får såklart komma med, Sussie, säger Jimmy och blinkar mot henne.
Han vet att hon har pengar att ”låna” när hans egna tar slut. Och det är alltid lite synd om honom.
— Morsan ska flytta till en kvart i Hagsätra. Hon och hennes kille har gjort slut. Hon ska ”hitta sig själv” genom att börja meditera. Och ute i världen verkar ju allt rasa. Orkar jag bry mig?
Jimmy tänder en cigg och Sussie tittar ner. Oklart varför. Kanske för att hennes storrökande mamma dog i lungcancer för några år sedan.
— Min farsa glömde hämta mig från Anna-Karins fest förra helgen, säger Sussie. Och fortsätter:
— Han var i Köpenhamn med sin nya tjej. Hon är tjugotvå.
Jimmy vänder sig plötsligt mot mig.
— Och du då? Dina föräldrar dricker väl mest te och blundar för att atomkriget kan börja när som helst. Ska du med och spela eller ska du hem till villaidyllen och virka pannlappar för u-hjälpen?
Luften blir svår att andas. Sussie ser på mig med sina oskyldiga blå ögon. Hjärtat bultar i bröstet. Jag vill egentligen skrika ”Ja, jag är lika tråkig som mina föräldrar, och du då? Har du ens läst vad det står på dina löjliga klistermärken?”. Men jag sansar mig. Jag tänker på hur mina föräldrar har försökt pränta i mig att man ska vara den man är. Och att alla har nog med sitt.
— De har nog med sitt, säger jag så självsäkert som möjligt. Klart jag ska spela. Ska du?
— Jag ska bara röka klart först, svarar Jimmy korthugget och lugnet sänker sig.
Man hör nästan hur Sussie drar en lättnadens suck över att det inte blev mer tjafs än så.
Senare på väg hem från tunnelbanan, med Gyllene Tider i min walkman, går jag förbi villorna där teveapparaternas blåaktiga sken flimrar bakom gardinerna. Allt hopp är kanske inte ute för Sussie ändå.
Väl hemma igen anar jag att radion i köket står på, så jag går upp. Nattens önskeprogram spelas på låg volym och pappa sitter vid köksbordet med glasögonen på näsan och löser korsord i DN. Mamma kommer ut från badrummet i sin nötta morgonrock som hon haft sedan jag var bebis.
– Kan inte du heller sova, gubben? undrar hon och stryker mig över håret.
– Det finns limpmackor med hushållsost i plastbyttan om du är hungrig, säger pappa och ler menande.
Jag tror att han anar var jag har varit, förstår att det bara är en fas som går över och litar på att jag gör det jag måste göra.
– Tack, säger jag och tänker att mina föräldrar börjar bli gamla. Men de är okej. Och de lever. Liksom jag.
Jag tar två av mackorna och går ner till mig igen. Den gröna markören på datorn blinkar fortfarande troget i mörkret. Jag sätter mig vid skrivbordet och tittar ut genom fönstret mot stjärnhimlen. Världen är en märklig plats. Jag må vara en nörd med finnar och tjocka glasögon, främmande både här och var, men jag har framtiden för mig. Det vet jag. Både skrämmande och spännande. Oundviklig.
Jag tar fram en Dr Pepper från gömman under sängen, lägger fingrarna på tangentbordet och fortsätter att koda min egen framtid.