RING MIG SEN!
”JAAA JAG SKAA! Jag ska sköta mig och aldrig vara till besvär”
Ann drämde igen dörren till garaget efter sig. Ann behövde passera genom ett garage på sin väg till rummet. Där var det mörkt, fördröjningen, lysrörens blink blink innan det till slut tänts. Ann tog sina vana steg, hann fram innan det lös. Ann vande sig aldrig vid detta. Skiten att ta sig till sitt rum, tjatet om tända, släcka, spara på vattnet när hon duschade och ja och allt som var livet i huset med bortskämda brorsan, sura styvfar och präktiga syrran! Mamma var ofta i obalans.
Ann slängde på skivan med Chicago innan hon dunsade ner i sängen, grep tag om håret och slet frustrerat, om man lyssnade noga kunde man höra de snabba andetagen och det tysta morrandet!
Tårarna trängde sig fram, huvudvärken var intensiv och hon var så trött! Trött på allt. Samtalet på konferensen tidigare idag, om skolkandet gjorde henne matt! Anpassad studiegång! Bara plugga engelska, matte och svenska i skolan. Det fattar man ju att det bara skulle gå åt pipsvängen med allt i hennes framtida liv!
Sin vana trogen tog hon fram dagboken och skrev:
”Jag är så dum! Jag är t o m dummare än dum! Jag är verkligt dum!
Jag som haft chansen att bli något bara drog iväg och skolkade. Att jag inte fattade!
Ann skrev en bra stund till och avslutade med att skriva:
Jag är den klantigaste av de klantiga! Jag är osmart och lat! Jag kommer inte få ett bra liv för jag har inte tagit tillvara på chanserna! Jag har sabbat allt!”
”Everybody needs a little time away” Musiken nådde ända i hjärtat. Ann la sig på sängen och tårarna rann. Magnus tänkte hon, jag vill inte förlora dig! Mitt liv tar slut…varför blev det så här?
Tänk om flytten till Värmland blir av! Då är det kört för mig och Magnus för all framtid
Plötsligt ropade mamma genom garaget och dörren.
”Ann, vi åker nu. Jag har skrivit en lapp om allt du behöver veta. Telefonnumret till Inger och Leif ligger vid telefonen. Hör du mig?”
”Ja jag hör dig! Hälsa till dem! Du mamma… kan jag få lite pengar till bio eller något?”
”Okey …Hej då då…”
”Hej då!”
Ann sträckte sig efter bandspelaren och satte på, efter ett pill med kassetten – Ozzy Osbourne. Kassett dög till Ozzy. Nu kunde hon tänka igen. Fick en idé.
När hon försäkrat sig om att huset var tomt gick hon och kollade syrrans rum. Borta, hon är väl på KU som vanligt, tänkte Ann. Att hon orkar hålla på med politik. Pinsamt med insändarna i tidningen, skämma ut mig med att skriva ut vårt efternamn!
Ann gick till telefonen…slog numret. Skivan med siffrorna hade sin rytm, allvarsamt liksom…
”Jaa, det är Mangel…? I bakgrunden hörde Ann Foreigner spelas.
”Hej det är ja…”
Tystnaden som följde…sedan kylan.
”Jaha…du bad mig dra åt helvete ju! Vad vill du?”
Det var omöjligt att utläsa vad Magnus kände. Ann vädjade till honom att komma så de fick prata. Han skulle komma. Ann fick bråttom att spraya på sig Date och sminka sig innan han dök upp.
Magnus förklarade att han lämnat henne på nyårsfesten för en stund för att Cicci var ledsen och Magnus ville hjälpa henne. Ann förklarade att hon trodde att Magnus skulle flirta och vara med Cicci. Så därför hade hon skrikit och sedan dragit.
Festen som de sen åkte till blev tråkig. Istället åkte de med ett gäng till stan och cruisade en stund. Det blev mycket trångt i bilen då de fyllde upp varenda yta upp till taket med folk. Musiken i bilen höjde stämningen till max och livet lekte. Vid Maximgrillen stannade de och hängde bland andra gäng från stan. Stämningen var hög och dunket av musiken från bilarna med de värsta högtalarna var häftigt. Ann sov hos Magnus och de hade det fint. Oskulden var redan borta så de kunde mysa riktigt bra. Fulla som ägg men ändå.
Månaderna gick, praktiken på caféet blev knepigt. De gråbleka, trötta ägarna som stank unket av något obestämbart där de satt på sina bakar och rökte. När de skojade var de fräcka och pinsamma. Som tur var fick hon byta till klädaffären Du&Ja istället. Det var toppen.
Sömnproblemen sedan länge blev inte bättre ju närmare flytten kom. Hon orkade verkligen inte allt som förväntades av henne. Det var kul att sälja kläder och Ann visste vad hon ville jobba med i framtiden, om jag har nån framtid förstås, var nästa tanke.
En kväll efter att mamma pratat i telefonen, utropade hon:
”Vi har sålt huset och kan köpa ett utanför Karlstad vi kollat på! Ann och Kalle! Ni ska få en nystart! Det var sannerligen på tiden! Hela familjen behöver detta. Lämna denna gata från helvetet”
Ann suckade och sa inte mycket, men tårarna rann. Ann kunde inte dela mammas glädje. Magnus och Ann hade bestämt sig för att sluta bråka och vara vänner istället. Ann var ändå ledsen och kände att livet var hemskt. Mamma försökte trösta henne. Kanske en nystart med ”allt spännande” som mamma uttryckt det – var vad Ann behövde. Kompisar hade hon bara en kvar… så vad hade hon att förlora? Hon hade växt ifrån de jämnåriga och det var vad det var.
På skolavslutningen fick hon ändå känna att många tyckte det var synd att hon skulle flytta och på festen efter åttans avslutning fick hon ändå en känsla av uppskattning. Hon fick en tröja med fasttejpade skolfoton på många hon kände, deras namn, och en enkrona fasttejpad längst ner och med uppmaningen: Ring mig sen!
Sista kvällen innan flytten var hon med några tjejer som plötsligt tyckte Ann dög att vara med. De körde Anden i glaset! Läskigt! Huset knakade och gnällde rejält i blåsten! På Anns fråga fick hon ett bra svar. Framtiden innebar visst en del fint att vänta. Ann hade tvivel på sanningshalten i svaret men ändå…hon hade inte rört glaset i någon riktning och det fanns väl ingen anledning att kompisarna skulle ha gjort det heller.
I det lilla samhället i Värmland, vid Vänern, var det fint. Första tiden skulle hon passa brorsan när mamma och styvfar var på jobbet. Tristessen och ovissheten kröp i henne men närheten till Karlstad gav ju fantasier om möjligheter. Det var spännande och så vackert! Syrran som valt att bo kvar i Dalarna kom och hälsade på. De försökte lura sig in på ett diskotek men det avslöjades att Ann var för ung. Inte konstigt med tanke på att de var två i kön in och syrrans körkort och legitimation hade samma namn.
Till hösten fick hon en praktik för skoltrötta ungdomar som var arbetslösa. Ann var förstås yngst men kommunen hade inget alternativ när Ann inte kunde plugga fullt ut i 9:an. Ungdomarna fick hjälp att leta jobb men fick också hjälpa till att renovera lokaler. Ann tyckte det var kul att måla och snickra lite. Kanske skulle hon bli målare om hon kunde utbilda sig i framtiden. SYOn hade sagt något upplyftande om att det i framtiden visst kunde lösa sig med utbildning för henne. Just nu var det bra att hon läste de viktigaste ämnena och när hon var klar med nian skulle det ordna sig så småningom.
Ann och hårdrockaren Micke på ”jobbet” blev kära. Han var såå cool. Han retade Ann för sin dialekt. Ann njöt av livet för första gången på länge. De, Micke och hon hade det så fint och de skrattade åt ungdomar som cruisade och spelade Phil Collins högt. Ann och Micke spelade Judas Priest, Metallica och annan cool hårdrock så det dånade. De festade friskt. Live Aid-galan gjorde starkt intryck på Ann och fick henne för första gången att fundera på hur världen såg ut utanför sin egen lilla bubbla.
Mamma hade fullt upp med sitt men gladdes åt att Ann var glad igen. Hon fattade inte att Ann festade hårt. Men Ann hade fullt upp med att leva livet och nu trodde hon på allvar att allt skulle bli bra.
16 september 1985
Kära Dagbok
Det är Micke och jag nu. Nina, en skitcool tjej i gänget sa att hon tycker jag är schysst! Och ALLA verkar gilla mig! Nina sa att Micke verkar så lycklig nu och då han haft det så tufft var hon glad för hans skull. För första gången på såå länge verkar allt ordna sig för mig! Till 15- års present har jag fått ett nytt liv ju!